N är den fjortonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Det fornsemitiska (moabitiska) tecknet är [tecken]. Denna form upptogs oförändrad af grekerna, dock efter deras skrifts allmänna art vanligen vänd åt höger: [tecken], och lika ofta med neddragen vinkel: N (joniskt och senare allmänt grekiskt). I kursivskrift neddrogs ofta den venstra stafven, och genom dess bortfallande uppkom i medeltidens minuskelskrift V (redan i 9:de årh., vanlig fr. o. m. 12:te årh.). Den slaviska formen H (ryskt H) har sin förebild i en annan minuskel. Etruskiska och oskiska inskrifter uti Italien förete H, jämte den forngrekiska formen. I latinska inskrifter vexla [tecken] och N; i handskrifter visar sig af dessa endast den senare formen, men derjämte former med horisontalt bindestreck upptill, nedtill eller på midten. Fr. o. m. 6:te årh. finnes n, som till formen sammanfaller med vårt »lilla» n och ger upphof åt frakturens N och n. Både i grekisk och latinsk skrift och senare äfven i andra språk ersattes n-tecknet (liksom m-tecknet) ofta af ett tvärstreck bredvid eller öfver föregående bokstaf, t. ex. [auto]- = [auton], no = non, hene = henne. I den äldre nordiska runraden intager [runa] eller [runa] i formen svarande till ett italiskt H med de båda stafvarna sammanslagna till en, det 10:de rummet. I den yngre runraden har [runa] 2:dra rummet i Hagals ätt och är alltså den 8:de i ordningen. -- N (n) betecknar utom n-ljud äfven »äng»-ljud, näml. före k och g (t. ex. tänka, singularis), och betecknar jämte g i digrafen ng samma »äng»-ljud i andra ställningar (t. ex. i svänga, längd). Det utmärker i Fr., att föregående vokal är nasal (hist. beteckning). Bokstafven heter i Hebr. nun, i Grek. nyn, i nyare språk änn; runan kallades naud.
Det vanliga n-ljudet, som Sv. har i t. ex. nu, sann, är en tonande-svag, postdental nasal resonant. Det bildas sålunda, att talströmmen först i struphufvudet genom röstbandens vibrationer blir tonande och derefter passerar genom svalget och näsan, under det att vägen genom munnen är stängd genom tungan, som med sidorna sluter till öfre kindtänderna och med spetsen stöder mot baksidan af öfre framtänderna. Den i struphufvudet frambragta grundtonen förändras genom resonans af de egentoner, som tillhöra dels näskanalerna, dels den del af munhålan, som befinner sig bakom tänderna instängd mellan gom och tunga. Från m skiljer sig n blott genom den olika platsen för munkanalens afspärrning. Man kan bilda n äfven med tungspetsen mellan framtänderna: interdentalt n, som dock för örat knappt kan skiljas från vanligt (postdentalt) n. Om tungspetsen tar stöd högre upp mot tandlådorna, uppstår ett supradentalt eller »halftjockt» n. Så uttalas engelskt och tyskt n-ljud. Ungefär samma supradentala n ersätter i mellersta och öfre Sverige samt (delvis) i Norge den äldre förbindelsen rn, i t. ex. barn, garnera, gossarna, lefverne, sommarn. I dylika ord höres alltså icke något r-ljud. utan r, som sjelf är supradentalt, har vållat uppflyttning af det följande n i supradentalt läge, hvarefter det bortfallit eller reducerats till glidning. I de skandinaviska landsdelar, som hafva blott skorrande r-ljud, finnes icke supradentalt n. Emellertid finnes i svenska folkmål dylikt n äfven oberoende af r, i Ångermanland efter lång vokal, t. ex. svin, kon, mene. Riktas tungspetsen ännu högre, så att han tar stöd mot gomtaket, uppkommer ett kakuminalt, »grumligt», n. Detta ljud ersätter, till följd af en assimilation af samma slag som vid rn, i svenska och norska folkmål förbindelsen »tjockt» l + n, så att t. ex. stol med tjockt l i best. formen ger ston med kakuminalt n. Om tungan, under det spetsen stöder mot tänderna, höjer sig med ryggen bakom spetsen (tillnärmelsevis uti i-läge), så att hon med sin öfre yta tangerar tandlådorna, uppkommer ett mouilleradt eller dentipalatalt n, som t. ex. i Ital. campagna, Sp. español, Port. Minho, Ung. Arány. Detta ljud förekommer äfven i skandinaviska folkmål, t. ex. i Österbotten och Herjedalen (spinne, fann). Slaviskt (R., P., Serb.) mouilleradt n är till sin bildning ett mellanting mellan postdental och dentipalatal: tungan höjes ej så mycket, att hon tangerar tandlådorna. Samtliga dessa n-ljud kunna uttalas utan ton, och man får då tonlösa n, som för örat likna h. Så uttalas i Isl. hnakki med tonlöst n + tonande n; och samma ljud har i Eng. förmedlat öfvergången från knife till det nuv. uttalet »najf». I Herjedalen finnes samma tonlösa (postdentala) n i t. ex. int, inte. Före eller efter homorgana (resp. postdentala) t, d bildas n ofullständigt eller annorlunda än vanligt. Det väsentliga för n-ljudet är visserligen resonansen, men till dess karakteristik bidrager äfven den luftstöt, som uppstår genom kontaktens lösning och munkanalens plötsliga öppnande. Denna stöt saknas i t. ex. ande och vänta, enär tungan ej ändrar läge vid öfvergång från n till t eller d. I vatten, hunden, så som de uttalas i hvardagsspråket, löses ej kontakten vid öfvergången från t eller d till n, utan de förra explodera genom näsan, hvilket äfven åt n ger en egen färg. n räknas till konsonanterna, men kan tjenstgöra som sonant (ersätta vokal) och gör så i t. ex. Sv. vatten, T. geritten: den sista stafvelsen utgöres i vanligt tal af blott tn, något e uttalas ej. I svensk stafvelse står n före vokalen närmast denna; efter vokalen kan det skiljas från denna genom m, »äng», l, j. -- Om munkanalen afspärras på det sätt, att tungan höjer sig med sin mellersta del ungefär mot gränspunkten mellan hårda och mjuka gommen, d. v. s. i k-läget, så uppstår »äng»-ljud. Detta är alltså en tonande-svag, mediopalatal (»guttural») nasal resonant. Det är ett enkelt ljud lika väl som m eller n, ehuru vi i svensk skrift oftast teckna det med ng. Före mediopalataler har man vanligen »äng»-ljud, så t. ex. i Sv. tänka, singularis. I germanska och romanska språk tecknas det med n (historiskt), i Grek. vanligen med [gamma] (g). Genom en ny assimilation har i Sv. och äfven i andra språk ett efter »äng» följande g, som just ombildat n till »äng», senare assimilerats med detta, så att af urspr. n + g uppstått blott »äng»: så höres i svänga o. dyl. ord intet g. I Eng. finger höres deremot ännu g. I Sv. och N. har »äng»-ljud uppkommit jämväl af g före n genom en partiel assimilation, t. ex. i regn, lugna. I sydsvenska folkmål har »äng» uppstått af n utan förmedling af k eller g, t. ex. småländska och skånska minge, minne, hung, hund. De slaviska språken sakna »äng»-ljud; i dem uttalas n äfven före »gutturaler» (mediopalatal. k, g o. s. v.) postdentalt. I Fr. finnes icke vanligt »äng»-ljud, men väl mouilleradt, t. ex. i enseigner, Champagne. Detta skiljer sig från vanligt »äng» derigenom att det bildas längre fram i munnen, prepalatalt, d. v. s. mot hårda gommen (tillnärmelsevis på i-läget). Äfven tonlösa »äng»-ljud finnas. Ljudförbindelsen k + n (it. ex. knif) ersättes stundom af tonlöst »äng» + tonande »äng». I herjedalskan uttalas »äng» före k tonlöst, t. ex. tanke. »Äng»-ljudet saknar i vanlig europ.-lat. skrift eget tecken; dock brukas både i vetenskaplig skrift och i transskription för praktiska ändamål ett af n och g sammansatt tecken (se Landsmålsalfabet, sp. 668). »Äng» förekommer i indo-europeiska språk, i öfverensstämmelse med sitt ursprung, blott omedelbart efter vokal. I andra språk är det ett fullkomligt sjelfständigt element, som äfven kan börja ord, t. ex. i barispråket nga, hvem, ngodé, lam. Det saknas i semitiska språk, äfvenså i finska och magyariska, men förekommer eljest i de flesta kända språk.
Det indo-europeiska urspråket egde både n- och ng-ljud. Det förra har i de germanska språken i allmänhet bibehållits oförändradt.
Dock har det i de nordiska språken i många ställningar bortfallit, så före s, t. ex. Sv. gås (T. gans), bås (T. banse), före r, t. ex. Sv. Tor för *Thonr- (T. donner), före thr, t. ex. Sv. söder, Fornsv. sydher, sudher af *sunthr- (jfr Sv. sunnan), och i ordens slut, t. ex. Sv. å (T. an), i (T. in), binda (T. binden). Dessutom har det ofta (i Isl. alltid i språkets äldsta tid) assimilerats med följande t, t. ex. Sv. mitt af min, bundet (för bundett) af bunden, statt (upp) af stånda, i dialekterna klätt (Isl. klettr) = klint, bratt (Isl. brattr) = brant. -- Det indo-europ. ng-ljudet har också i de germanska, språken i allmänhet bevarats. Dock har det i dem alla redan i förhistorisk tid bortfallit före (tyskt) ch-ljud (som i de nordiska språken öfvergått till h och sedan bortfallit), t. ex. T. dachte af denken, tänka, Sv. få (af *fahan, ännu äldre *fanchan) vid sidan af fingo och (und-) fången. I de nordiska språken har det mycket: ofta (i Isl. alltid) assimilerats med följande k, t. ex. Sv. dricka (T. trinken), tacka (T. danken), fick jämte fingo, gack af gånga; men bänk (Isl. bekkr), enka (Isl. ekkja). Nya ng-ljud jämte de från forntiden ärfda hafva i de nordiska språken uppstått derigenom att under den senare medeltiden många nordiska dialekter och särskildt svenska riksspråket läto g före n öfvergå till ng, så att t. ex. lugn fick uttalet »lungn», vagn blef »vangn» o. s. v. Lll. Ad. N-n.
På äldre franska mynt betecknar N myntningsorten Montpellier, på nyare betyder det Napoléon. -- N. A. betyder North America; N. B. = New Brunswick; N. E. = New England; N. F. = Newfoundland; N. M. = New Mexico; N. O. = New Orleans; N. S. = Nova Scotia. N. C. är den officiella förkortningen för nord-amerikanska staten North Carolina, Na. l. Neb. för Nebraska, Nev. för Nevada, N. H. för New Hampshire, N. J. för New Jersey och N. Y. för New York. -- Dessutom förekommer N (n) i en mängd andra förkortningar:
1. Romerska och latinska taltecken, namn m. m.
N = 900 (stundom 90); N = 900,000 (90,000).
N. = Numerius.
n. = natio, natus, nazarenus, nepos, non, nonae, novus, numen, numerus, nummus.
N. B. (n. b.) = nota bene, märk väl.
n. l. = non licet, ej tillåtet; non liquet, ej tydligt, låter sig icke afgöra.
N. N. = nomen nescio, jag känner ej namnet, notetur nomen, här bör namnet antecknas, nyttjas företrädesvis i formulär för att beteckna, att på dess plats skall ett verkligt namn insättas, samt i bref-utanskrifter o. dyl. i stället för en persons förnamn, då detta är den skrifvande obekant.
Nob. Se nedan.
n:o, nro (plur. n:is, nris) = numero (numeris), under det eller det numret, numrerad med; på recept = det numeriska antalet af det, som blifvit föreskrifvet, t. ex. pil. n:o 12 = tolf piller. N. P. = notarius publicus.
N. T. = Novum testamentum (Nya test.).
2. Franska förkortningar.
N (med eller utan krona öfver) = Napoléon.
N. D. = Notre Dame (se d. o.).
N. S. = Notre Seigneur, Vår Herre (Jesus Kristus).
Kemiska tecken.
N = Nitrogenium, qväfve.
Na = Natrium.
Nb = Niobium.
Ni = Niccolum, nickel.
Grammatiska tecken, handelstermer m. m.
n. = neutrum, nomen, nominativ, numerus.
N (n.) = nord, norr.
n. = netto.
n. b. = nedre bottnen.
N. C. = nuovo conto, ny räkning (stundom = nostro conto, vår räkning).
n. h. o. v. = namn, heder och värdighet.
Nob. = nobilis (adelsman), nobiliserad (adlad).
n. pr. = nomen proprium.
n. st. = nya stilen.
N. T. = Nya testamentet.