Nagel

Nagel, unguis, anat., den på dorsalsidan af fingrars och tårs yttersta falanger belägna hornskifvan. Naglarna äro, liksom hofvar, hår, klor och klöfvar, utväxter ur öfverhuden. De bestå af platta, keratinhaltiga, med kärnor försedda celler, lagrade tätt mot hvarandra och snedt eller taktegellikt. Nagelns perifera ände, som når ut öfver fingrets, kallas dess spets; den centrala, som sticker under ett tvärgående hudveck, kallas rot. De nagelns sidor omfattande hudfållarna benämnas nagelveck, och platsen, hvarpå nageln hvilar, kallas nagelbädden. På alla kanter omgifves nageln sålunda af vanlig hud, i det att dennas yttersta lager äfven under spetsen går ett stycke ut på nagelns yta. Ursprungligen bildas ock nageln under ett fullständigt sådant hudlager. Nageln växer på längden hufvudsakligen från roten, men till tjockleken äfven från bädden och skjuter oupphörligt framåt. Han är derför tjockare i den perifera delen och skulle vara tjockast mot spetsen, om han icke der ständigt nöttes och afrundades. Roten och sidodelarna äro tunna samt relativt skarpa. I profil är nageln hvälfd, både långs åt och tvärs öfver, och mycket ofta synas på ytan fina långsgående åsar, hvilka, liksom dylika på öfverhuden, motsvara och äro uttryck af bäddens papillrader. Den friska lefvande nageln är genomskinlig, så att färgen af blodet i bäddens kärl skimrar igenom. Ett halfmånformigt ställe å roten, lunula, är alltid färglöst (hvitt); och till följd af ojämn näring eller andra anledningar uppstå stundom dunkla ställen (hvita fläckar) der och hvar på nageln. På dem, äfvensom på andra märken, har man studerat naglarnas växt och funnit dennas hastighet vexlande, men öfver hufvud ganska långsam. På 3--4 månader hinner lunula-trakten växa ut till fingeränden. Växten är mera långsam om vintern än om sommaren och påskyndas, om naglarna ofta skäras. Fortast växer långfingrets nagel, långsammast tummens, fortare högra handens än den venstras. Växten är icke häller obegränsad, men naglar kunna dock nå en längd af 5--6 cm., hvarvid de starkt böjas yolart kring fingeränden och inrullas från sidorna, så att de få stor likhet med klor. Sjelfva nageln är känslolös, men icke så bädden under eller vecken omkring. Detta erfar man vid skador eller sjukdomar, t, ex. vid styng eller stickor under nagelspetsen, vid sprickor och uppfransning af hudvecken (»nagelrötter») samt vid »inväxning» eller »nageltrång» (se d. o.). -- Naglarna gifva åt de yttersta finger- (tå-)lederna den för deras funktioner nödiga fastheten, hvilken de eljest skulle sakna, då benet i dem är litet och svagt. Naglarna äro derför tjocka och starka proportionell till fingrarnas kraft eller arbete samt störst på tumme och stortå. På lilltån är nageln ofta förkrympt, och detta mest, om icke uteslutande, till följd af skodons tryck. Då en nagel efter skada eller sjukdom aflossas till större eller mindre del, inträffar icke sällan, att den ny kommande onaturligt tjocknar och varder knölig eller på annat sätt vanskaplig. Detta tillstånd kan dock uppstå utan märkbar skada eller sjukdom samt äfven vara medfödt (se Kartnagel). -- Liksom i den öfriga öfverhuden kunna äfven i naglarna växtparasiter tränga in samt framkalla splittring af cell-lagren och allmän förstöring af nageln. Jfr Hof, Klöf. G. v. D.