Narvaëz

Narvaëz [-vaes], Manuel Ramon Maria, hertig af Valencia, spansk krigare och statsman, f. i Andalusien 1800 (enligt en annan uppgift 1795), utmärkte sig 1830, såsom brigadgeneral, mot carlisterna, blef 1838 generalkapten i Gamla Kastilien och befälhafvare för en reservarmé, men drog sig inom kort tillbaka till privatlifvet, då han af Espartero med skäl behandlades såsom en rival om makten. S. å. biträdde han general Cordovas resningsförsök i Sevilla och begaf sig efter dess misslyckande till Paris. Der förband han sig 1840 med enkedrottning Maria Kristina till Esparteros störtande. Ett försök 1841 att bringa södra Spanien till resning undertrycktes, men 1843 tågade N. från Valencia mot Madrid och inryckte der d. 24 Juli segrande, sedan regeringstrupperna gått öfver på hans sida. Den del af det »exalterade» partiet (progressisterna), som understödt denna kupp, besatte till en början ministèren, men redan i slutet af året togo N:s meningsfränder, »moderados», styrelsen i sina händer, och i Maj 1844 blef N. ministerpresident. S. å. utnämndes han till generalkapten öfver armén och 1845 till förste grand af Spanien, med titeln hertig af Valencia. En kraftig militärdespotism trädde genom honom i stället för den nästföregående tidens upplösningstillstånd, men tillika började en revision af författningen i reaktionär anda. Till följd af sin hersklystnad stötte N. sig dock snart med sina kolleger och måste i Febr. 1846 afgå från sin post. Den 16 Mars s. å. intog han den åter, men afträdde å åyo d. 4 April, sedan han förgäfves sökt aflägsna enkedrottningens sidoinflytelse på styrelsen. 1847 erhöll N. sändebudsposten i Paris, men öfvertog redan d. 5 Okt. s. å. efter en progressistministèr åter det spanska statsrodret, hvilket han derefter under några år förde med så kraftig hand, att Spanien icke särskildt berördes af 1848 års politiska stormar. Hans obenägenhet att medgifva indragningar i armébudgeten föranledde emellertid i Nov. 1850 finansministern Bravo Murillos afgång; i Jan. 1851 måste N. sjelf vika för denne. Den 12 Okt. 1856 trädde han i spetsen för en uteslutande konservativ ministèr, som visserligen icke ville låta beherska sig af den florerande hofkamarillan, men af sig sjelf gick långt i reaktionära reformer, särskildt på det kyrkopolitiska området. I Okt. 1857 nödgades N. åter afgå från makten. Då han Sept. 1864--Juni 1865 ännu en gång innehade densamma, följde han ett moderatare program. Vid militärupproret i Madrid i Juni 1866 ställde han sig på regeringens sida och efterträdde i Juli s. å. den mindre handlingskraftige O'Donnell såsom ministerpresident. Midt under sina bemödanden att trygga Isabella II:s vacklande tron afled han i Madrid d. 23 April 1868.