Navigation

Navigation (af Lat. navis, fartyg), sjöv., seglingskonst, nautik, omfattar i sin vidsträcktare betydelse all för ett fartygs förande erforderlig såväl praktisk som teoretisk kunskap. Detta ords vanligaste betydelse inskränker sig till hvad man äfven, ehuru numera sällan, kallar styrmanskonsten, hvars uppgift är att under en sjöresa när som hälst kunna bestämma fartygets läge i sjökortet samt den väg det bör framgå för att komma från en ort till en annan. Säkrast bestämmes fartygets ställe genom astronomiska observationer, då sådana kunna erhållas, eller -- om land är i sigte -- genom iakttagande af riktningarna (enligt kompassen) till kända föremål. Vid andra tillfällen nödgas man förlita sig på kompassen, som angifver den riktning fartyget framgått, och på loggen, som utvisar den tillryggalagda distansen. Till följd af dessa instruments ofullkomlighet, inflytande af okända strömmar, af drift m. m. blir »besticket», d. v. s. fartygets läge i kortet, ofta osäkert, hvarför man på lodbart farvatten och synnerligast i tjocka eller disig luft måste genom lodning kontrollera sitt läge. Med afseende på de särskilda medel navigationsvetenskapen i sin helhet innefattar, delas densamma i tvänne delar: den astronomiska och den terrestra. Till den astronomiska navigationen höra bl. a. följande instrument: reflexions- eller prisma-cirkel, sextant, oktant, azimut-kompass, kronometer, observationsur, och till den terrestra: sjökort, styrkompass, pejlskifva, logg- och lodapparater, cirkelbestick, parallel-lineal, hvilka samtliga med ett gemensamt namn kallas »nautiska instrument». -- Navigatör, en med navigationen förtrogen person. R. N.