Negation

Negation (Lat. negatio, nekande), gramm., ett ord (adverb) eller en orddel (t. ex. prefix), hvarigenom ett predikat frånkännes ett subjekt eller ett ords betydelse förändras till kontradiktoriskt motsatt. I Sv. brukas ej, icke, inte (det sista i talspråk) för att helt enkelt negera ett predikat, t. ex. jag såg icke Gustaf; hunden är icke ond. Derjämte hafva vi speciella negationer, för tid: aldrig, för rum: ingenstädes, o. s. v., samt negativa pronom. ingen, intet, hvilka på olika sätt modifiera nekandet. Slutligen nyttja vi en särskild negation i svar: nej (motsatt ja), som ensamt negerar den frågande satsen. Genom prefixet o- (T. och Eng. un-, Lat. in-, Grek. [alpha] privativum) gifva vi åt ett ord, vanligast adj. eller adverb, men äfven subst., motsatt betydelse eller upphäfva dess betydelse, t. ex. osynlig, oren, ogerna, olycka, ofred. Andra negativ-prefix äro miss-, t. ex. misshag, misslyckas, och van-, t. ex. vanvård. Någon gång användes icke som negativ vid nomen, t. ex. en icke-ämbetsman, många icke röstberättigade. Olika språk bruka olika sätt att negera, jfr t. ex. T. ich habe niemanden gesehen, Lat. neminem vidi. Sv. jag har ingen sett och jag har icke sett någon, I slaviska språk upprepas i nekande sats negationen vid alla indefinita fyllnader, t. ex. R. nitjego ne vidal, nikogda ne vidal nikogo, ordagrant: jag har icke sett intet, jag har icke aldrig sett ingen. I Lat., Sv. och andra språk upphäfva deremot två negationer hvarandra, och satsen blir jakande. De flesta finsk-ugriska språk sakna negativa partiklar och negera predikatet genom ett negativt verb jämte predikatsverbets stam eller ett particip af det, t. ex. F. saa-n, jag får, en saa, jag får icke; saa-t, du får, et saa, du får icke; saa-mme, vi få, emme saa, vi få icke, o. s. v.; impf. sain, jag fick, en saanut, jag fick icke. Lll.