Negerspråk

Negerspråk kallar man vanligen och tills vidare riktigast blott de inhemska språken inom ett bredt bälte af Central-Afrika, som mellan (ungefärligen) 5° och 15° n. br. sträcker sig från Atlantiska hafvet i vester till och med Hvita Nilens vattenområde, l. ungef. till 36° ö. lgd från Greenw., i öster, jämte tvänne från detta bälte åt n. och s. utgående utsprång. Härmed uteslutas således från negerspråken såväl de hamitiska språken (se d. o.), hvilka jämte den semitiska arabiskan begränsa negerområdet i n. och ö., som ock den stora, sjelfständiga bantu-språkstammen, som upptager hela södra hälften af Afrika med undantag af det lilla buschmanska och hottentottiska området i s. v. (jfr Kaffrer och Kafferspråken). Det ofvannämnda norra utsprånget sträcker sig mellan 12° och 22° ö. lgd från 15° till 25° n. br., omfattande den stora oasen Tibestu (Tibbu, Teda) och den vigtiga karavanvägen mellan Bornu och Fessan. Det södra, smalare utsprånget intränger mellan 35° och 37° ö. lgd i bantu-området från 5° n. br. ned till 5° s. br. För öfrigt är språkgränsen åt s. ganska oviss, då största delen af trakterna mellan 5° och 1° n. br. är fullkomligt okänd och blott gissningsvis räknas icke till neger-, utan till bantu-språkens område. -- I en snillrik, men till sin betydelse öfverskattad, uppsats, »Die völker und sprachen Afrikas» (tryckt som inledning till »Nubische grammatik» 1880) har Lepsius sökt visa, att dessa negerspråk, hvilka icke bilda en gemensam, af bestämda kännetecken utmärkt språkstam, kunna och böra fördelas på de till sina hufvuddrag väl kända hamitiska och bantu-språkstammarna, men detta försök måste anses förfeladt. Föga mer faktisk grund har Fr. Müllers åsigt, att från de vanliga s. k. negerspråken inom ofvan angifna område bör frånskiljas fulah-språket längst i vester, s. om Senegals nedersta lopp, fur- och kondjara-språken i Dar-Fur, koldadji i Kordofan, njamnjam (l. sande) och monbutto inom de vidsträckta, men föga kända gränstrakterna mellan Nilens och Kongos vattenområden, samt masai och kwafi i det ofvannämnda sydliga utsprånget, hvilka alla jämte nubiskan i Nildalen och (omkr.) 10 andra smärre i Central-Afrika spridda språk skulle bilda en särskild språkstam kallad Nubarasens språk. Då de allra flesta negerspråk äro kända blott till namnet, är det tills vidare riktigast och mest praktiskt att låta uttrycket negerspråk vara en yttre, geografisk benämning och att gruppera dem från rent geografisk synpunkt, till dess att en närmare kännedom tillåter en strängt lingvistisk systematisering. Negerspråken indelas således i följande tre stora grupper: den vestra, mellan Atlantiska hafvets kust och 5° ö. lgd, den centrala, mellan 5° och 22° ö. lgd, samt den östra, mellan 22° och 36° ö. lgd. I. Den vestra gruppen delas af 10:de breddgraden i två jämnstora delar, den norra, Senegal- och Niger-gruppen, med (omkr.) 25--30 skilda språk och den södra, Guinea-gruppen, med nära 40 språk. Inom den förra afdelningen äro följande språk, liksom de i allmänhet lika benämnda stammarna, de vigtigaste och mest kända: det ofvannämnda fulah (se d. o.), som med den segrande ful-be-stammen spridt sig öfver hela Central-Afrika ända bort till Darfur, wolof l. jolof (se Djoloffer) s. om Senegals mynning, mande-språken (se d. o.), sonrai (surhai, songhai) l. timbuktuspråket inom Nigerns nordligaste bukt, och borgu vid Quorra (Nigerns mellersta lopp). Inom den senare afdelningen äro följande de förnämsta: susu mellan kustfloderna Pongo och Sierra Leone, basa, kru och grebo (se d. o.) inom Liberia-republiken, odsji (se d. o.) och akra i Asjanti, ewe i Dahome och joruba (se d. o.) öster derom. II. Den centrala gruppen, den största och vigtigaste, omfattar dels Benin-, Ibu- och Nupe-områdena vid Nigerns nedersta lopp, dels de folkrika och blomstrande staterna Hausa med Adamaua, Bornu, Baghirmi och Wadai jämte oasen Tibestu med nära 100 skilda språk, af hvilka de förnämsta äro: idzo (idsjo) i Nigerdeltat, ibu (se d. o.) högre upp vid Nigern och efik vid Gamla Kalabars mynning; vidare hausa (se d. o.), det bäst kända och såväl i lingvistiskt som kommersielt hänseende vigtigaste af alla negerspråk, kanuri (se d. o.) och musgu i Bornu, bagrima i Baghirmi, mandara (se d. .o.) n. om sjön Tsad, maba i Wadai och teda (l. tibbu) i Tibesti. III. Den östra gruppen omfattar Hvita Nilens vidsträckta vattenområde jämte det ofvannämnda sydliga utsprånget. I norr går språkgränsen här icke som vid de öfriga grupperna upp till 15°, utan stannar i allmänhet vid 10° n. br. Ofvan denna gräns ligga dock de hithörande, men af Sudan-arabiskan omslutna språken i Dar-Fur och Kordofan. Till denna grupp höra nämligen alla de ofvannämnda språken i Müllers nuba-fulah-grupp (utom fulah) och dessutom mer än 30 andra språk, af hvilka de förnämsta äro de Nilen (från n. till s.) omgifvande schilluk, nuer, dinka, madi och lur. -- Någon allmän karakteristik af negerspråken är af ofvan angifna skäl ännu omöjlig. Blott så mycket kan sägas, att de allra flesta sakna grammatiskt kön (så hela nuba-fulah-gruppen) och utmärka sig för stort välljud, så mycket mer kännetecknande, som de flesta resande pläga bedöma sådana företeelser från en ensidigt nationel ståndpunkt. Af inhemsk skrift, literatur och minnesmärken finnes intet spår, men i de muhammedanska staterna nyttjas arabiskan som officielt skriftspråk. Hela bibeln är öfversatt på odsji, akra, joruba och efik, smärre delar deraf (oftast Matt. evang.) på mer än 20 andra negerspråk. -- Jfr Fr. Müller: »Grundriss der sprachwissenschaft», bd I (1877), Nachtigal: »Sahara und Sudan» (2 bd, 1881), Cust: »The modern languages of Africa» (2 bd, 1883). H. A.