Kaffrer (sing. Kaffer, af Arab. kafir, otrogen; se Kafir), ett namn, som af portugiserna i 16:de årh. upptogs från arabiske köpmän såsom gemensam benämning för alla infödingar på Afrikas sydöstra kust, har i våra dagar fått en ganska sväfvande användning, hvilken dock kan fixeras till följande fyra betydelser :
I. Som antropologiskt begrepp betecknar kaffrer ett visst menniskoslag, kafferrasen, skild såväl från de central-afrikanska negrerna som från hottentotter och buschmän. Några antropologer anse dem dock som negerrasens ena hufvudafdelning, de s. k. bantunegrerna, till skilnad från de äkta eller Sudan-negrerna. Enligt det sannolikaste antagandet hafva de uppstått ur en blandning af negrer och hamiter.
II. I etnologisk mening är kaffrer, eller, som de ofta kallas, bantu-folken, en gemensam benämning på alla de stammar och folk, kaffrer i vidsträckt mening, hvilka, jämte hottentotter och buschmän i s. v. intaga hela södra hälften af Afrika upp till eqvatorn, der de österut mötas af de hamitiska gallaoch somali-folken, och sedan utbreda sig ända till (omkr.) 5° n. br., der de äkta negrernas område vidtager. Till en etnologisk enhet sammanhållas alla dessa ytterst talrika stammar dels genom gemensamma fysiska kännetecken (se nedan), dels och i synnerhet derigenom att de bilda en särskild språkfamilj (se Kafferspråken). I geografiskt hänseende kunna de bäst indelas i följande 8 grupper: 1. De egentliga eller kustkaffrerna (se nedan under III). 2. Tsjuana-folken (be-chuana) i det inre landet, v. och n. v. om de förra, emellan (ungef.) 16° och 28° s. br. samt 20° och 30° ö. lgd. De delas i tvänne grupper: a) öst-tsjuaner i
Basuto-landet, Oranjeflods-fristaten, Transvaalska republiken och Ma-tebele-riket, inalles 12 stammar, stundom sammanfattade under namnet ba-suto, en af hufvudstammarna; b) vest-tsjuaner, 11 stammar, i östra delen af den stora öcknen Kalahari. 3. Dama l. Hereró (se d. o.) mellan 17° och 22° s. br. 4. Kongo-folken, vid vestra kusten i det s. k. nedre Guinea (Benguela, Angola, Kongo, Loango), mellan 17° s. br. och eqvatorn. 5. Den nordvestra gruppen: m-pongwe, vid Gabun, och i det inre landet ba-kele, sjikani, m-benga vid Corisco-viken, di-walla vid Camerun-flodmynningen, isubu n. derom m. fl. Hit höra ock i språkligt hänseende stammarna på ön Fernando-Po. 6. De talrika, till största delen ännu okända inlandsstammarna kring de stora sjöarna och inom Kongoflodens vidsträckta vattenområde, af hvilka de mest bekanta äro m-njamvesi, ö. om sjön Tanganjika, samt de v. om dem boende ba-lunda, och mu-lua, i det s. k. Muata Jamvos rike. 7. Mosambik-folken, mellan sjön Njassa och Mosambik-kanalen: ma-kua, wa-hiau, ma-simba m. fl. Hit hör ock den af malajerna undanträngda urbefolkningen på Madagaskar, der nu mu-simba på vestra och sjaffat på sydöstra kusten utgöra de enda qvarlefvande bantustammarna. 8. Sansibar-folken, vid östra kusten upp till sjöarna Ukereve och Tanganjika. De mest betydande af dessa äro de s. k. suahili- ("kustbo"-) folken, egentligen ett allmänt namn på alla mellan Kap Delgado och eqvatorn vid kusten boende stammar. Nära beslägtade med dem äro deras vestra grannar, wa-nika, wa-kamba, wa-pokomo m. fl.
III. I sin vanligaste bemärkelse de ofvan nämnda egentliga kaffrerna l. kustkaffrerna, mellan floderna Sambesi i n. och Kaiskamma i s. De mest bekanta stammarna bland kustkaffrerna äro följande fem, som ock utgöra hufvudmassan af dem: de mellan Natal och Delagoaviken bosatta ama-sulu l. sulukaffrerna (till dessa ansluta sig närmast dels de norr om dem boende fria stammarna vid Sofalakusten, hvilka bilda det s. k. Umsilas rike, dels de norr om Transvaalska republiken boende, till Ma-tabeles rike hörande stammarna); de söder om suluerna, i Britiska Kaffraria och det s. k. Fria Kafferlandet bosatta ama-xosa (x beteckning för den laterala tungsmällen) samt de under dem lydande ama-tembu, ama-mpondo och ama-fengu. En del af dessa fem stammar, natalkaffrerna (omkr. 180,000), är bosatt i Nataldistriktet. På grund af ama-xosaernas förherskande ställning uppgifvas ofta endast de nära beslägtade, men politiskt skilda ama-xosaerna och suluerna såsom de egentliga kaffrernas hufvudafdelningar. Emedan de bland alla af oss närmare kända kafferfolk renast behållit sin typ, kunna de också tjena till representanter för bantufolken såsom särskild ras. Ama-xosa och deras lydfolk bilda:
IV. Kafferfolket i inskränkt mening såsom en politisk enhet. Dessa kaffrer höra till Kapkolonien. Ama-xosa, "Xosamännen", utgöra omkr. 200,000, ama-mpondo 50,000, ama-tembu 90,000 och de mest förtryckta, de år 1835 under britiskt skydd upptagna ama-fengu (Fingoe), omkr. 200,000 personer.
Kaffrernas hufvudskål står visserligen negerkraniet närmast, men skiljer sig dock derifrån i flere väsentliga punkter. Den är på en gång hög och dolikocefal (se Hufvudskål), hypsistenocefal efter Welckers beteckning (breddindex 71,89 efter Fritsch, 72,54 efter Broca), så att ansigtet synes långt och smalt, med hög, hvälfd panna. Näsan är icke platt, utan starkt framskjutande och ofta böjd. Kindknotorna äro breda, men, liksom läpparna och underkäken, långt mindre utstående än hos negern. Kroppens allmänna hårbeklädnad är svagt utvecklad. Kafferns skägg är rikare och hans hår, hvilket är ulligt, finare än negerns. Kroppsbyggnaden liknar ock dennes, men är kraftigare utvecklad. Den mörka, svart pigmenterade hudens färg genomgår alla nyanser från djup sepia till blåsvart; matta, röda pigmenteringar äro att anse som abnorma, ehuru de ofta nog förekomma. Kaffrerna äro egentligen ett nomadfolk; boskapsskötseln anses så hedersam, att den uteslutande tillkommer männen, under det att alla andra sysslor förrättas af qvinnorna. Intet slafveri förekommer; och ehuru familjens och stammens anordning är patriarkalisk, står dock den enskilde mannen mera fri gent emot sin höfding än hos negerfolken. I jämförelse med dessas vidskeplighet, lättsinne och barnslighet visa sig kaffrerna positiva och skeptiska, åtnöja sig med några få och sväfvande religiösa föreställningar samt öfverlemna helt och hållet åt presterna, i-si-njanga (sing. i-njanga), hvilka naturligtvis också äro läkare och undergörare, att syssla med de traditionella ceremonierna för de dödes andar. I krig utmärka de sig för stor tapperhet och sträng disciplin, i fred för måttlighet och energi, och våra begrepp om ärlighet och heder äro dem icke främmande. Deremot står sedligheten på en mycket låg ståndpunkt, och åt den ogifta ungdomen lemnas en nästan obegränsad umgängesfrihet. Hustrurna köpas till ett så stort antal, som mannens förmögenhet medgifver. Som barn går kaffern alldeles naken. Ynglingens klädnad består blott af två korta skinnstycken kring länderna; hos flickan gå dessa plagg ned till knäna. Fullvuxne män insmörja hela huden med fett, och anseddare personer nyttja en mantel af fint garfvade skinn. Den ganska allmänt använda omskärelsen, på hvilken man ofta velat grunda ett forntida sammanhang mellan kaffrer och semiter, anses af nyare antropologer med rätta blott som en naturlig och ändamålsenlig hygienisk anordning. Vid inträdet i manbarhetsåldern afklippes håret, med undantag af en enda fläta hos flickorna och en rund plätt af fyra tums diam. hos gossarna. Kaffrernas hus äro gjorda af flätverk och bilda halfsferer, innantill stödda af 2--4 stolpar, samt likna stora bikupor, emedan de äro betäckta med torrt gräs. Kaffrernas ursprungliga hemort förlägges, enligt den sannolikaste hypotesen, till östra delen af Nord-Afrika, ö. om de egentliga negrernas boplatser, och derifrån skola de undanträngts söderut af de ursprungligen från Asien härstammande hamiterna. -- Jfr Fritsch: "Die eingeborenen Südafrikas" (1872), F. Müller: "Allgemeine ethnographie" (1879), Hartmann: "Die völker Afrikas" (1879). H. A.