Negrer

Negrer (Fr. nègre, af Lat. niger, »svart») var ursprungligen en allmän benämning på alla svarta folkslag till skilnad från de hvita, gula och röda raserna, men en på mer tillförlitliga kännetecken än hudfärgen grundad indelning af menniskoslägtet har nu från negerrasen frånskilt icke blott dravida-folken i Dekhan och hela malajiska rasen, utan äfven de australiska folken och papúa (på Nya Guinea). Med negrer menas derför riktigast blott de i Afrika inhemska eller i historisk tid derifrån genom slafhandel utförda svarta folken. Dock nyttjas ännu ofta nog uttrycken »papúa-negrer» och »australiska negrer» i motsats till de egentliga negrerna i Afrika. Men äfven i denna verldsdel höra icke alla svarta folk till negrerna. De semitiska och hamitiska folken i Sahara, Abessinien och egyptiska Sudan liksom ock hottentotter och buschmän i Kaplandet skiljas på goda etnologiska grunder från negrerna, ehuru samma, i alla nyanser mellan brunt och svart vexlande hudfärg förekommer hos alla dessa folkslag. Alla öfriga i Syd- och Central-Afrika inhemska folk kallas vanligen negrer och delas i Bantu-negrer (kongonegrer m. fl.), s. om 5° n. br., och äkta l. Sudan-negrer, n. derom. Men äfven de förre anses af nyare etnologer bilda ett särskildt folkslag, som bör skiljas från de äkta negrerna i Sudan (jfr art. Kaffrer). På detta sätt inskränkes numera benämningen negrer till de i Sudan (egentl. Bilad-es-sudan, »de svartes land») mellan Sahara och eqvatorialtrakterna bosatta folk, hvilkas närmare gruppering och förnämsta stammar finnas angifna i art. Negerspråk. -- De vigtigaste fysiska kännetecken, genom hvilka dessa äkta negrer skiljas från öfriga folkslag, äro följande. 1) Kraniets starka prognatism med en breddindex af 70--74 (enl. Broca) och abnorma tjocklek, som låter negern uthärda slag, hvilka ovilkorligt skulle krossa en normal europeisk hufvudskål; 2) svarta ögon med svart iris och gulaktigt hvitöga; 3) utstående kindknotor och kort, bred, platt näsa med stora näsborrar; 4) tjocka utskjutande läppar, så »vulstiga», att den inre röda sidan alltid synes; 5) kort, tjock hals och långa, ned till knäskålen räckande armar; 6) smala ben och breda, platta fötter, med stortån formad nästan som en »griptå» och den platta hälen utskjutande bakåt; 7) svart, ulligt hår och sval, sammetslen, för det mesta hårlös, svartbrun hud; 8) kroppsbyggnad af medelhöjd och något bakåtlutad till följd af ryggradens och bäckenets särskilda form. Alla dessa kännetecken finnas dock mera sällan förenade hos samma individ och bilda då den äkta negertypen, från hvilken många stammar mer eller mindre aflägsna sig, ehuru aldrig så mycket, att de böra skiljas från den gemensamma negerrasen. När dessa skiljaktigheter i typen, som väl oftast torde vara fallet, bero på uppblandning med andra (hamitiska, semitiska eller bantu) folk, brukar man tala om negroida folk eller, vid ännu större skiljaktighet, om sub-negroida folk, utan att några mer noggranna kännetecken kunna uppställas för dessa »sub-species» af negerrasen. Som exempel på en sådan negroid grupp kan anföras den af Fr. Müller antagna s. k. nuba-fulah-gruppen l. nuba-rasen (se Nuba), medan deremot de hamitiska galla och somali af några betraktas som sub-negroida folk. I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt, med liflig fantasi, brist på uthållighet och energi och ett lättrörligt lynne, hvars mest framstående drag utgöras af glädtighet, fåfänga och lättsinne i god bemärkelse. Det är nämligen träffande anmärkt, att negern i sedligt afseende snarare kan sägas sakna moral än vara omoralisk. I intellektuelt hänseende står negerrasen enligt etnografernas samstämmiga mening under kaukasiska, mongoliska, malajiska och amerikanska raserna. De politiska och sociala inrättningarna vexla mycket hos de olika folken. Några muhammedanska stater, t. ex. Bornu och Wadai, synas vara politiskt lika väl ordnade som exempelvis Marokko, men intet negerfolk har någonsin kunnat uppvisa en sådan kultur som en stor del indianska och malajiska folk i äldre och nyare tider. Styrelseformen är öfverallt ren despoti och religionen ursprungligen fetischism, hvilken dock småningom undantränges af islam och blott i ringaste mån af kristendomen. Slafveri och slafhandel äro öfverallt inhemska och uråldriga institutioner, men det var först genom de kristne européernas och de bildade arabernas mellankomst, som slafröfveriet och slafexporten antogo en fasaväckande utveckling. Äfven kannibalism förekommer hos vissa stammar (såsom njamnjam o. a.), dock icke så allmänt, som exempelvis hos kongonegrerna synes vara fallet. Andra upprörande sedvänjor äro bekanta från Asjanti, Dahome och de inre staterna kring sjön Tsad. Polygami herskar allmänt. Qvinnan, som af fadern säljes till hustru, betraktas i allmänhet som sakegendom och förrättar jämte slafvarna de tyngre göromålen i landtbruket och hushållet, men behandlas för öfrigt väl. Hos unga flickor skattas kyskheten högt, men äldre ogifta och enkor föra vanligen ett mera fritt och utsväfvande lif. Åkerbruk, boskapsskötsel och handel finnas öfverallt, men industrien är af ringa betydenhet, ehuru vackra prof på väfnad, halmflätning, smide och keramik icke saknas. Negrerna bo tillsammans i byar; husen äro cirkelrunda, med en diameter af 2--3 m., och hafva en vägg af 1,3 m. höga pålar, hvilkas mellanrum fyllas med jord och halm, samt ett högt, spetsigt halmtak. Stora, folkrika städer med stenhus och befästningar äro icke sällsynta, men af arkitektur i egentlig mening finnes intet spår hvarken från nyare eller äldre tider. Klädedrägten är inskränkt till det vanliga skörtet kring midjan, som enligt regeln bäres blott af qvinnor, men i de större städerna finner man äfven enskilda plagg af europeiska eller arabiska drägter, oftast begagnade på ett förvändt sätt. Allmänt spridt är begäret efter prydnader (halsband af glasperlor, öron-, näs- och läpp-ringar o. d.), liksom ock tatuering öfverallt synes vara inhemsk sed. -- I politiskt hänseende bilda de egentlige negrerna i Afrika till vida största delen sjelfständiga stater, då innevånarna i de europeiska besittningarna i Senegambien och Öfre Guinea uppgå till knappt 1 mill. De vigtigaste staterna äro: republiken Liberia, konungarikena Asjanti, Dahome, Joruba, Benin och Igbo, alla utmed Guinea-kusten (från v. till ö.), Massina, kring Nigerns öfre, samt Guandu och Sokoto kring dess mellersta lopp, Adamaua vid dess biflod Binue, Bornu, Kanem och Baghirmi kring sjön Tsad, samt längst österut Wadai, Dar-fur och Kordofan, af hvilka de bägge sista lydde under Egypten före mahdins uppror (1881). -- Hela antalet af afrikanska negrer, hvilket af tydliga skäl endast gissningsvis kan angifvas, uppskattas, med inberäkning af bantunegrerna, till omkr. 130 mill. Dertill komma ytterligare omkr. 20 mill. i andra verldsdelar bosatta negrer af hel- eller halfblod. Af dessa räknas på Nord-Amerikas förenta staterna 6 1/2, på Vestindien 3 3/4 och på Brasilien 2 mill. Öfverflyttningen af negerslafvar till Nya verlden tog sin begynnelse under de första årtiondena af 1500-talet och är förbunden med namnet Las Casas (se d. o.). Men slafveriet är numera afskaffadt såväl der (i Nord-Amerikas Förenta stater dock först efter långvariga bearbetningar af de s. k. abolitionisterna och ett gräsligt inbördes krig, 1861--65) som i öfriga kristna land. Men i alla muhammedanska stater frodas negerhandeln ännu trots de officiella förpligtelser, som Turkiet och Egypten i detta hänseende afgifvit. På ön Haiti hafva negrerna gjort sig till landets herrar och inom Förenta staterna tillväxer deras antal numera på naturlig väg i långt större proportion än de hvites, medan de i det öfriga Amerika synas antingen, såsom i Mejico och Peru, bibehålla sig via ungefärligen samma antal eller, såsom i Central-Amerika och Argentinska staterna, småningom utdö. -- Jfr Waitz: »Anthropologie der naturvölker» (bd 2, 1860), Fr. Müller: »Allgemeine ethnographie» (2:dra uppl. 1879), Peschel: »Völkerkunde» (6:te uppl. 1885), Hartmann: »Die völker Afrikas» (1879), och dessutom de bekanta reseskildringarna af Barth, Schweinfurth och Nachtigall. H. A.