Nestorianer

Nestorianer kallas i kyrkohistorien anhängarna af patriarken Nestorius' lära om Kristi person. Denna lära innehöll, att, sedan jungfru Maria genom den Helige andes kraft födt en blott menniska såsom organ för gudomen, det gudomliga ordet (logos) i denna menniska tagit sin boning såsom i ett tempel. Det var denna menniska, Jesus, som led och dog på korset, hvarvid »logos» lemnade sin menskliga boning och återvände till sitt gudomliga ursprung, ty »Gud, skaparen, kan icke födas af en menniska, som han skapat, och Gud, den lefvandegörande, kan icke dö». Läran mötte våldsamt motstånd, på samma gång den också fick många anhängare, och på det sättet uppkom den nestorianska striden. Patriarken Cyrillus i Alexandria slungade mot Nestorius och hans lära tolf häftiga anatematismer, och det tredje ekumeniska kyrkomötet, i Efesus (431), fördömde efter hårdnackade strider nestorianismen samt fastställde läran om att jungfru Maria födt Guds son till verlden, och att dennes båda naturer, den gudomliga och den menskliga, voro förenade till en person, dock utan sammanblandning. Många voro dock missnöjda med detta mötesbeslut, och mer eller mindre nestorianiserande riktningar bibehöllo sig och uppkommo, i synnerhet inom den syriska kyrkan, der skolan i Edessa var partiets hufvudhärd. Lärare och lärjungar blefvo bortdrifna derifrån 489, men de fingo då en tillflyktsort i Persien, der de i Nisibis grundade en ny skola med ännu mer utprägladt nestorianskt skaplynne, och tio år derefter antog hela persiska kyrkan en nestoriansk trosbekännelse. De persiska nestorianerna kallade sig efter sitt kyrkospråk kaldeiska kristna (se d. o.). J. P.