Nibelungenlied [-lit] l. Der nibelunge not, ett stort tyskt folk-epos, i 12:te årh. affattadt på medelhögtysk munart, besjunger ett sagoämne, som från början tillhört hela den germanska stammen. Denna saga har, tyckes det, ursprungligen varit mytisk, men sedermera ombildats till hjeltesaga och uppblandats med historiska beståndsdelar (från folkvandringstiden). Den intager en vigtig plats äfven i fornnordiska literaturen, hvarest den mera fragmentariskt förtäljes i den äldre eddans hjeltesånger, i Valsung-Niflunga-sagan och Didriks-sagan (se d. o.). -- Den egentliga hufvudpersonen i N. är den sköna Krimhild (eddaqvädenas Gudrun), som i Burgunds hufvudstad, Worms, vid Rhen, vistas hos sina bröder konung Gunther (den historiske Gundikar), Gernot och Giselher. Dit kommer i friareärenden tronföljaren i Nederländerna, den härlige hjelten Sigfrid (de nordiska sägnernas Sigurd Fåfnesbane), egare till den ofärdbringande nibelung-skatten, hvilken han tagit från herskarna i nibelungarnas land. (Det omtalas äfven, att Sigfrid dödat en drake och genom bad i dess blod blifvit i det närmaste osårbar.) Sigfrid bistår de bargundiske furstarna mot en fientlig härsmakt och tillhandagår Gunther, då denne giljar till den stolta, jättestarka drottning-mön Brunhild af Isenland. Sedan Sigfrid, insvept i sin kappa, som gör osynlig, hjelpt honom att öfvervinna henne i idrottslekar, följer hon Gunther till Burgund. Men under bröllopsnatten binder hon honom skymfligen, och Sigfrid måste följande natt för hans räkning kufva den motspänstiga. Samtidigt har Krimhild gifvits till äkta åt Sigfrid, och de lefva 12 år ostördt lyckliga i hans rike, tills de på en inbjudning gästa fränderna i Worms. Der väcker Brunhild en lidelsefull tvist med Krimhild om deras gemålers företräden. I häftigheten låter Krimhild henne veta, att det var Svgfrid och ej Gunther, som hade brottats med henne i brudkammaren. Förgäfves söker Sigfrid medla. Brunhild är för djupt förolämpad och besluter att han skall dö. Hagen, den stridsfärdigaste af de burgundiske vasallerna, åtager sig att föröfva ogerningen. Han lockar ut af Krimhild, att hennes make är sårbar på ett ställe mellan skuldrorna, och sticker lömskt ihjel honom under en jagt. Öfverväldigad af sorg, rufvar Krimhild på hämdtankar, hvilka vinna ytterligare näring, då man låtit föra nibelung-skatten till Worms och Hagen sänkt större delen deraf i Rhen. (Såsom innehafvare af skatten kallas burgunderna derefter för nibelungar.) Efter 12 år antager Krimhild ett giftermålsanbud från den hunniske konungen Etzel (Attila); och sedan hon i sin nya ställning förvärfvat nog inflytande för att sätta i verket sin hämd mot Hagen, låter hon Etzel inbjuda Gunther med följe till Ungern. Trots onda förebud draga burgunderna dit i stort antal, men anfallas kort efter framkomsten af krigareskaror, som Krimhild eggar mot Hagen. Och då det ena våldsdådet drager i sitt följe det andra, förgöras samtliga burgunderna efter skiftesrika, fasaväckande strider. Slutligen äro Gunther och Hagen de ende qvarlefvande. De besegras af Dietrich (östgotiske konungen Teoderik) och fängslas. Krimhild befaller Hagen att yppa stället, hvarest nibelung-skatten är nedsänkt; och då han vägrar att göra det, så länge någon af hans herrar lefver, bär hon in till honom sin broder Guntners afhuggna hufvud. Men då ropar Hagen, att han nu är ensam om hemligheten och att hon aldrig skall få den afslöjad. Då dräper Krimhild honom med Sigfrids svärd. Omedelbart derefter hugges hon sjelf till döds af den gamle östgotiske kämpen Hildebrand, som upprörts öfver den förr så milda qvinnans grymhet.
Nibelungenlied är delad i 39 sånger (»âventiuren») och innehåller 2,440 strofer om 4 versrader, som äro parvis rimmade. Hvarje versrad är af en cesur delad i två hälfter. Den s. k. Nibelungenstrofens metriska grundform är jamben. Såsom exempel på versslaget och språket meddelas följande strof ur 9:de »âventiure»:
Der stolze küene recke | zuo sîner muoter sprach unt ouch zuo sîner swester | dâ er si beide sach: uns is komen Sîfrit | der helt ûz Niderlant, in hât mîn bruoder Gunther | ze Rîne her von im gesant.
Diktionen är tämligen enformig, så ock de upprepade skildringarna af festtåg, gästabud och tornérspel, men ämnets konstnärliga fördelning är utmärkt, lidelserna och de storvulna karaktererna äro tecknade med sanning och kraft samt skildringarna i hög grad åskådliga. Särskildt vittna stridsuppträdena om rik uppfinning. Berättelsen framskrider med äkta episk bredd samt upprullar tragiskt gripande taflor af trohet och trolöshet utan gräns. Bland verldsliteraturens episka dikter kan N. i betydenhet ställas näst efter de homeriska sångerna. -- Af dikten förefinnas 28 handskrifter (deribland 18 fragmentariska), härrörande från 13:de--16:de årh. Schweizaren J. Bodmer återupptäckte N. och utgaf senare hälften deraf (1757). Första fullständiga uppl. utgafs 1782 af schweizaren H. Myller, men först med nyromantikens förkärlek för medeltiden väcktes ett lifligare intresse för detta epos. 1810 utgaf Fr. H. von der Hagen en reviderad text. Epokgörande blef den undersökning, som K. Lachmann framlade i sin edition 1826. Ledd af Wolfs Homeros-teori, sökte han skarpsinnigt i N. särskilja 20 olika ballader, hvilka skulle samlats omkr. 1210 samt hopkittats medelst oäkta strofer och versrader af samlarens egen tillverkning. Lachmanns åsigt gällde länge såsom bevisad, tills A. Holtzmann 1854 uppvisade godtyckligheten i densamma. F. Pfeiffer trodde sig (1862) kunna uppvisa diktens författare i österrikaren Kürenberger, en af de äldste minnesångarna, hvilken kunde anses för nibelungenstrofens uppfinnare. K. F. Bartsch kom efter noggranna språkliga undersökningar 1865 till det resultat, att eposet är (efter äldre sägner och visor) författadt på 1140-talet af Kürenberger i väsentligen orimmad form, men med assonans, att 1170 en yngre skald utstyrt det med rim samt att på 1190-talet två skalder oberoende af hvarandra fullbordat införandet af rimmen. Resultatet af dessa tvännes arbete förelåge i S:t Gallen-handskriften och Hohenems-handskriften. Bartschs kritiska edition (1870--80) är utmärkt. För hans teori, som i motsats till Lachmanns häfdar enheten i eposet, tala de omständigheterna, att assonanser finnas i alla handskrifterna samt att rimmen ingalunda äro så goda, som man kunde väntat af den inspiration, af hvilken det hela är ett alster. Så mycket torde vara afgjordt, att N. eger sitt ursprung i kortare hedniska hjeltesånger (ur frankiska, burgundiska, östgotiska och hunniska sagokretsarna), hvilka fortplantats hos de lägre folkklasserna samt upptagits och hopfogats af konstbildade vandrande skalder i södra Tyskland, hvilka deri inlade mycket af sin egen tids riddarelif, gjorde tillsatser och utmönstrade stötande drag, i det att de till kostymen förkristligade och romantiserade det hela. -- Dikten är öfversatt på nyhögtyska (af Simrock, Bartsch, Marbach, Gerlach, Junghans m. fl.) och på flere europeiska språk, dock ej de skandinaviska. Ämnet har i nyare tid omdiktats i dramatisk form af Raupach, Geibel, Hebbel, Wilbrandt m. fl., episkt af W. Jordan, i musikdrama af R. Wagner. -- Ett bihang till N. är den matta konstdikten Die klage, som skildrar de efterlefvandes sorg. E. F-t.