Nihilism

Nihilism (af Lat. nihil, intet). 1. Teol., en skolastisk term, som fått sitt namn (äfven »nihilianism») deraf att Petrus Lombardus framställde den satsen att Guds sons menniskoblifvande icke varit ett egentligt ingående i menskligheten, utan blott ett antagande af mensklig gestalt, och att han följaktljgen vid inträdet i menskligheten intet blifvit. Åsigten förkastades på flere synoder (1163 och 1179). -- 2. Filos., egentligen den åsigt, enligt hvilken ingenting finnes till; en öppendagligen orimlig och outförbar verldsåsigt. I denna strängt absoluta bemärkelse kan termen användas endast för att beteckna den erkändt orimliga konseqvens, hvartill man anser en åsigt leda -- följaktligen endast af åsigtens motståndare och såsom ett tadel af åsigten (så säger man t. ex., att den eller den åsigten »leder till nihilism»). Dock kan man äfven tala om modifierade och relativa former af nihilism. Med detta namn brukar man då beteckna ett förnekande af att en sann verklighet är till för menniskan. Sinneverlden, mena anhängarna af denna lära, är endast ett sken, och den verkliga verlden kan ej blifva föremål för vår kunskap (se Skepticism). Äfven kan hit räknas den åsigt, enligt hvilken verkligheten skall hafva uppkommit ur intet och till intet återgå (se K. R. E. v. Hartmann). I mer afgjordt relativ bemärkelse betecknar nihilism förnekandet af att inom ett visst (vidsträcktare) område någonting är eller bör vara, t. ex. antagandet af att ingen absolut verklighet (Gud) finnes (se Ateism) eller förnekandet af det relativas verklighet (»akosinism») eller af vare sig det osinligas eller det sinligas verklighet. I enlighet härmed betecknar religiös nihilism förnekandet af religionens betydelse, sedlig nihilism förnekandet af pligtens faktum. Nihilism inom samhällsläran är tendensen att fullständigt vilja upplösa alla samhällsband mellan menniskor inom äktenskap, familj och stat. Härmed är öfvergången gifven till nihilism i politisk bemärkelse. -- 3. Polit. En politisk rörelse i Ryssland, hvilken ledes af ett hemligt omstörtningsparti, som sedan 1870-talet framträdt i beslutsam, hänsynslös strid mot regeringen samt medelst mordanslag mot högtstående personer sökt sprida skräck och förbereda en politisk-social revolution i tsarriket. Denna rörelse, hvilken väsentligen har sina rötter i Rysslands egendomliga samhällsförhållanden, har genomgått olika utvecklingsskeden, från de dimmiga teorierna till de på nära mål riktade gerningarna. Första upphofvet kan spåras på 1820-talet, i Polevojs tidskrift »Moskva telegraf» (1824--34), genom hvilken vest-europeiska idéer strömmade in på den ryska ungdomen. Brytningen mellan olika filosofiska och nationalekonomiska system alstrade dervid i sinnena en gränslös tvifvelsjuka. Men regeringen började förfölja de vetgirige, idealistiskt svärmande studenterna och skickade många till Sibirien. Missnöjet ökades genom det sätt, på hvilket censuren stympade frisinnade författares arbeten. Men först Alex. Herzen (se denne) blef »nihilismens fader» genom reformyrkandena och afslöjandena i sin högst inflytelserika tidning »Kolokol» (1856). Han representerar för öfrigt nihilismens filosofiska eller estetiska skede, dess osäkra ungdomsförsök. Ett klart program uppställdes deremot 1863 af Tjernysjevskij i hans ryktbara roman »Sjto djelatj» (»Hvad är att göra»?), hvilken har blifvit likasom »en uppslags- och lagbok för den nya lärans praktiska användning». -- Nihilisterna äro från början radikala fiender till det bestående samhället och kyrkan. De vilja bortsopa äktenskapet, privat jordegendom och positiv religion samt hylla i stället den fria kärleken, kommunismen och ateismen. För nihilisten är hvarje auktoritet, regel, princip, myndighet förhatlig; såsom materialist förnekar han i teorien allt öfversinligt, alla pligter. Inom literaturen erkänner han endast nyttighetssträfvanden, bland vetenskaperna endast de empiriska. Denna väsentligen negativa själsriktning betecknades första gången af Turgenjev (i »Fäder och söner», 1861) med termen nihilism (af Lat. nihil, intet). Sedermera har denna term fått ännu mera skäl för sig, i det att nihilisterna med ord och handling visat, hurusom de uppfatta förstörelsens, omstörtningens krafter såsom de egentligen lifgifvande och skapande i samhället. Detta uttalades tydligt nog af M. Bakunin, med hvilken nihilismen inträder i sitt politiska skede. Han var den genomdrifne, hånfulle förnekaren, anarkisten och konspiratören (»Revolutionskatekes» m. m.). Framförallt åsyftade han en internationel resning af arbetarna. Emellertid hade missnöjet i Ryssland växt till följd af den svåra öfvergång från gamla till nya förhållanden, hvilken Alexander II:s reformer gjorde nödvändig. Nihilismens studentskaror fingo förstärkning af adelsmän, som blifvit fattiga genom lifegenskapens upphäfvande, ämbetsmän, på hvilka större kompetensfordringar nu ställdes, och prestsöner, hvilka ej längre fingo sin faders syssla i arf. Den frigifna allmogen sjelf råkade allestädes i ockrares händer, då den skulle förvärfva egen jord. Sedan den offentliga undervisningen gjorts tillgänglig för alla samt Katkov och D. Tolstoj öfverlastat studiekurserna med tvångsmässig grekiska och latin, uppammades ett akademiskt proletariat, för hvilket efter aflagda examina inga sysslor funnos, och studenten vände sig emot det samhälle, för hvilket han var onyttig. Härtill kom, att den nyvaknade industriella företagsamheten införde från andra land arbetsledare och arbetare, hvilka i vidare kretsar spredo vest-europeiska åskådningssätt. Nihilismen, som äfven hade vunnit materiella resurser, koncentrerade sig efter denna tid på sina närmaste politiska syften: tsarens störtande och krig mot ämbetsmännen. -- Den förberedande kursen i praktisk nihilism genomgicks i de schweiziska universitetsstäderna, i synnerhet Zürich, hvarest ryssar och ryskor upprättat ett slags kommunistisk studentrepublik med löst lefverne. I hemlandet sträfvade man att bilda ett folkparti, men den väntade framgången bland bönderna uteblef. Kommunismen kunde väl vara tilltalande för desse, då af ålder ett slags egendomsgemenskap i fråga om jord faktiskt eger rum i de ryska byarna, men angreppen på den »helige» tsaren fyllde dem med afsky. Nihilisterna kalla denna tid för »de svikna förhoppningarnas». I början af 1870-talet hade Tjajkovskijs grupp börjat göra nihilistisk propaganda bland städernas industriarbetare. Lavrov och hans anhängare (lavristerna) ville förlägga agitationen dit och uppgifva all sådan på landsbygden. Emellertid vaknade regeringen ur sin säkerhetssömn, och med polisens tillhjelp sprängdes agitationshärdarna på landsbygden 1874 och inom stadsfabrikerna 1875--76. Stora demonstrationer af upprorsmännen ledde till processerna mot »de 50» (1876) och »de 193» l. tjajkovskerna (1877). Nihilisterna upptäckte då sättet, hvarpå deras planer skulle kunna främjas: attentat, mordbrand, stöld, och 1878 invigde de terrorismens skede. De togo till hjelp den moderna kemien och fysiken för tillverkande af förstörelseredskap, uppbjödo slavernas hela fintlighet och förställningskonst för att kunna under förklädnader smyga sig in öfverallt, hålla sina tryckerier dolda och sopa igen spåren efter sina förehafvanden samt vände sig till nytta ryssens vana vid disciplin, sjelfuppoffring och blind lydnad. 1879 delade partiet sig i en landtgrupp och en stadsgrupp (styrd af den fruktade exekutiv-komitén, med tidningen »Nardnaja vlja», folkviljan). Attentat-verksamheten är förlagd till små grupper, som utföra ett öfverhufvuds befallningar och icke känna hvarandra inbördes, så att den, som gripes, ej kan förråda många medskyldiga. Minsta förräderi straffas oblidkeligt med döden. I ögonen fallande är mängden af bildade unga ryskor, som med dödsförakt gå nihilismens ärenden och gifva den dess exaltation, dess martyrglöd. De märkligaste dåd, med hvilka partiet gifvit sin tillvaro till känna, må här antecknas. Utgångspunkt bildar Vjera Sassulitjs på eget bevåg företagna mordförsök på Petersburgs »stadskapten» general Trepov (d. 5 Febr. 1878) och hennes frikännande genom juryn. (Regeringen lät efter denna tid nihilistförbrytelserna afdömas af militärdomstol.) S. å. d. 16 Aug. föröfvades mordet på general Mezentsev, chef för hemliga polisen, och åtskilliga studentupplopp egde rum. Exekutiv-komiténs nästa »dödsdom» verkställdes d. 21 Febr. 1879, då Charkovs guvernör furst Krapotkin mördades. Den 25 Mars s. å. inträffade attentatet på polischefen general Drentelen, d. 14 April Solovjevs misslyckade revolverattentat på tsaren sjelf, d. 1 Dec. försöket att medelst gräfda minor spränga i luften kejserliga bantåget invid Moskva, sedan tsaren några dagar förut undgått ett liknande försåt vid Alexandrovsk. Trots utomordentliga åtgärder af regeringen åstadkommo nihilisterna d. 17 Febr. 1880 en dynamitexplosion, som dock förfelade sitt mål, i Vinterpalatset, under kejserliga matsalen. I Nov. s. å. hölls en monsterprocess mot 280 för sammansvärjningar anklagade. Den 3 Mars 1880 misslyckades en mordplan mot diktatorn Loris-Melikov. Det ryktbaraste dådet vardt mordet (medelst sprängbomber) på tsar Alexander II, d. 13 Mars 1881, just när han gjort början till att inkalla en folkrepresentation. Såsom gerningsmän hängdes Ryssakov, Michajlov, Kibaltjitj, Sjeljabov och Sonja Perovskaja. Nihilisterna tillsände den nye tsaren en proklamation, erbjudande sig att nedlägga vapnen mot allmän amnesti för politiska förbrytelser, införande af ståndsförfattning samt rätt att drifva valagitation. Men Alexander III var ej sinnad att bevilja det ringaste, och reaktionen under hans regering har gjort nihilisterna allt oförsonligare, medan dock deras verksamhet hämmats af polisens ytterst energiska uppsigt och utbildade förmåga att uppspåra dem. Den 30 Mars 1882 läto nihilisterna skjuta Strelnikov, generalprokurator vid militärdomstolen i Kiev; i Juni s. å. upptäckte man, att de hade försänkningar i utrikesministeriet. Till tsarens kröning (d. 27 Maj 1883) utlofvade de stillestånd, men i en ny proklamation kort derefter förklarade de sig vilja återupptaga striden, emedan vid kröningen intet af deras önskningsmål behjertats. Kontrollen öfver universitetsungdomen skärpes, men nihilistskrifternas antal ökas, och d. 28 Dec. 1883 mördas i Petersburg polisöfverstelöjtnant Sudejkin. I Juli 1884 upptäckes en sammansvärjning i Varsjav m. fl. polska städer, och omkr. 200 personer häktas till följd deraf. Den 14 Maj 1885 dödas en poliskommissarie i Charkov af en nihilist. I April 1886 fängslas många arbetare i Varsjav för nihilistiska stämplingar, och i de donska kosakernas hufvudort Novo Tjerkask upptäckas misstänkta sprängämnesförråd. Det hade emellertid uppdagats, att nihilismen inträngt bland hoffolket, officerarna och t. o. m. hemliga polisen. Tsarens fruktan och afstängning drefvos alltmera till ytterlighet. I Febr. 1887 häktades flere officerare vid linien och marinen samt kadetter. Den 13 Mars s. å., på årsdagen af mordet på Alexander II, fasttogos på Petersburgs gator 3 studenter kort före ett af dem tillämnadt bombattentat på tsaren, och till följd deraf häktades en mängd personer, bland hvilka fem afrättades. Under April s. å. utkommo rykten om två mot tsaren riktade, men undertryckta attentat på slottet Gaisjina. -- Under sin strid mot de styrande har nihilismen, trots all sin negativitet, nödgats formulera åtskilliga positiva fordringar. Anklagelsepunkten, mot regeringen lyder ej numera på att den är en regering, utan att den är en despotisk sådan. Nihilisternas program af Jan. 1880 fordrar en konstitution, folkrepresentation, kommunal sjelfstyrelse, samvets-, yttrande-, press-, förenings- och församlingsfrihet, allmän rösträtt samt stående härens ombildning till en territorialarmé. Dermed är nihilismen på väg att öfvergå till ett vanligt europeiskt oppositionsparti af yttersta venstern, ehuru med rysk prägel. Dess fordran på konstitution och ständerförsamling har emellertid, såsom brytande med Rysslands halft asiatiska organisation och derigenom innebärande ett angrepp på kejsaren, lagen och samhällsordningen, väckt mot hela rörelsen en storm af rysk-nationel ovilja. Jfr Stepnjak, »Det underjordiska Ryssland» (öfvers. 1883), med inledning af H. Lindgren. 1. K. H. 2. L. H. Å.