Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Norman

Ämne: Svensk historia under vasatiden · Danmark och nordisk historia

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 11 (1887), sp. 2433–2435 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Norman, Georg, statsman, tillhörde en pommersk adelsslägt, hvars stamgods låg på Rügen. Han studerade i Wittenberg under Luther och Melanchthon, blef der magister och gjorde bekantskap med åtskilliga svenskar, som vistades vid samma universitet. På förslag af en af desse, Nicolaus Magni, anmodade konung Gustaf 1538 honom att öfvertaga ledningen af hertig Eriks uppfostran, och försedd med rekommendationsbref både från Luther och Melanchthon, ankom N. 1539 till Sverige. En af honom, om icke författad, åtminstone granskad ordning för de unge konungasönernas upptuktelse och lefnadssätt är nästan det enda numera bevarade vittnesbördet om hans rent pedagogiska verksamhet. Redan efter ett par månader kallades han nämligen till vida högre uppgifter; hans tänkesätt och kunskaper måste uppenbarligen gjort djupt intryck på konung Gustaf. N. fann i Sverige före sig en landsman, Conrad v. Pyhi, högt i konungagunst och såsom Sveriges öfverste kansler i färd med att reformera den svenska administrationen. Åt den ur Luthers skola utgångne magistern blef en liknande uppgift tilldelad i afseende på svenska kyrkan, med hvars ledning Gustaf I sedan några år tillbaka varit missnöjd. Redan d. 8 Dec. 1539 utnämndes N. till konungens »ordinator och superattendent öfver biskopar, prelater och alla andeliga uti religionssaker» samt inträdde äfven i »regementsrådet». En interimistisk, numera ej bevarad stadga i afseende på kyrkotukt, ceremonier och gudstjenst blef genom honom kort derefter utfärdad, och i de instruktioner för »konservator» och »seniorer», som uppsattes i Lödöse 1540, och genom hvilka den svenska kyrkoorganisationen skulle efter tyskt mönster, genom indragande af lekmannaelement, väsentligen förändrats, hade han tvifvelsutan hufvudandelen, liksom han till en början ledde den kyrkovisitation, som afsåg både att inplanta de nya ordningarna hos presterskapet och att i konungens händer öfverflytta kyrkornas öfverflödiga silfver. Men det var ej kyrkoreformatorns verksamhet, som skulle blifva hans enda eller ens hufvudsakliga uppgift. Redan 1542 finner man N. såsom medlem af den ambassad, som under v. Pyhis ledning afgick till Frankrike för att afsluta Sveriges första traktat med detta land, och knappt hunnen tillbaka, afsändes han på en ny beskickning, till Danmark och Pommern. Återkommen till Sverige, fick han bevittna sin kollega v. Pyhis fall, hvarefter han, sjelf fullkomligt oberörd af detsamma, till en god del fick öfvertaga den störtade ministerns funktioner (hösten 1543). Från denna tid begagnade han ej längre titeln superintendent eller superattendent (båda formerna användas om hvarandra). Utan att bära någon annan titel än den af konungens sekreta råd tjenstgjorde han faktiskt som kansler och användes för öfrigt som diplomat. Så deltog han i förhandlingarna med Lybeck i Kalmar 1546 och var väl den, som egentligen ledde de båda beskickningarna till kejsaren 1550 och 1551, hvilka hade att utjämna de sista differenserna mellan konung Gustaf och Kristian II:s mäktige frände. Hemma i Sverige hade N. sin ordinarie bostad i Stockholm, såsom ett slags chef för kansliet, tidtals vid sidan af en eller annan svensk rådsherre, såsom Per Brahe eller Sten Eriksson Leijonhufvud. Han skötte den utländska brefvexlingen och tog dessutom en ingripande del i alla den tidens politiska förhållanden. Det är få statshandlingar under åren 1544--52, som icke antingen direkt flutit ur N:s penna eller under hans medverkan kommit till stånd, och åt honom, utländingen, uppdrogs att affatta det försvar för Gustafs regering, som konungen 1545 lät offentligen utgå. Vanligen gick det eljest så till, att N. uppsatte ett koncept på tyska, som sedermera öfversattes på svenska. I förberedelserna till arfföreningen har han sålunda haft kanske den största andelen. För ordnandet af de yngre kungasönernas ställning genom förläningar synes han hafva ifrigt verkat och har sålunda väsentligen bidragit till den nya riktning Sveriges historia från den tiden tog. Riksdagspropositioner eller tal till ständerna uppsattes af honom, och t. o. m. för de ekonomiska åtgärderna fick han icke vara främmande. Allt framgent tog han ock del i de kyrkliga angelägenheterna; i tvistiga fall hade han att gifva utslag. För en kyrko-ordnings antagande arbetade han fortfarande, deltog i öfver läggningarna i afseende på »interim» och var säkerligen ej främmande för den fortgående sekularisation af kyrkans egendom, som utmärkte senare delen af Gustaf I:s regering. Äfven som representant för de vetenskapliga intressena på en tid, då dessa onekligen i Sverige lågo nere, framstår N., och till honom vände sig utländska lärde för att få upplysningar om svenska förhållanden. Exempel saknas ej på huru han i den omfattande verksamhet, som sålunda föll honom till del, visade fasthet och beslutsamhet. Att han på samma gång med hofsamhet utöfvat sin makt, derom vittnar frånvaron af skarpare politiska strider under de år han var en af landets ledande statsmän efter 1543, liksom det faktum att vid hans minne veterligen ej fäst sig något dåligt eftermäle. Vid nyårstiden 1553 afled han i Stockholm, till det sista bibehållande konungens ynnest och förtroende. -- N:s broder, Matheus N., i Pommern berömd såsom rättslärd, tjenstgjorde en tid såsom politisk korrespondent från Stralsund till Sverige. -- En nära frände, Henrik N., var en tid professor i Greifswald och blef senare ståthållare i stiftet Kammin. Såsom sådan utsågs han till chef för den ambassad, som hertigarna af Pommern afsände till Erik XIV:s kröning, 1561. En medföljande ambassadsekreterare, Simon Fischer, uppsatte sedermera om denna resa en berättelse, som i koncept förvaras i Riksarkivet. Den är delvis fragmentarisk, men innehåller i alla fall en mängd ganska intressanta iakttagelser om Sverige och en liflig skildring af de lysande kröningshögtidligheterna. I utdrag och öfversättning är berättelsen införd i »Hist. Tidskrift», 1885. Ehd.