Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Nosairier

Ämne: Islam och arabiska världen · Antikens Grekland, Turkiet och Främre orienten

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 11 (1887), sp. 2475–2476 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Nosairier l. nusairier (Arab. nusairijje, »småkristna»), oriktigt ansarier, är det från muhammedanerna lånade namnet på ett i nordligaste delen af Syrien bosatt folk, hvars inhemska namn är musaibiter, efter en af dess förnämsta religiösa lärare, Abu Abdaliah El-Musaibi. Ursprungligen bosatta vid nedre Eufrat, uppträdde nosairierna redan i 10:de årh. i norra Syrien som ett i religiöst och politiskt afseende sjelfständigt folk. Men om deras egen följande historia, såvidt den är skild från Syriens, ega vi endast några få, sparsamma notiser (meddelade i de Sacys och Wolffs arbeten öfver drusernas historia). Deras religion var sannolikt ursprungligen rent mahikeisk, men i sin nuvarande form har den framgått ur samma blandning af urgammal soldyrkan, gnostisk kristendom och sjiitisk muhammedanism, som gifvit upphof äfven åt de tre öfriga för Syrien egendomliga och vanligen till sjiiterna räknade sekterna: druser, metawile och ismailiter (assassiner). Nosairiernas förnämsta trossatser äro följande. Den panteistiskt fattade gudomligheten bildar, under de mystiska benämningarna »mening», »namn», »port», en treenighet, men »meningen» har frambragt »namnet», och »namnet» har frambragt »porten», ur »enhetens ljus», hvars bild är solen. Gudomlighetens inkarnation och menniskornas skapare är Ali (Muhammeds svärson), som sju särskilda gånger, bl. a. som Adam, Moses och Jesus uppenbarats i mensklig gestalt. Vidare tro de på de 12 imamerna (se d. o.), en kommande Messias (el-madhi), ett slags själavandring m. m. Deras gudstjenst är en kristen mässa eller nattvard: Guds största hemlighet är »köttet och blodet», ty Ali (Jesus) har sagt: »detta är mitt kött och mitt blod etc.»; men vid sina böner hafva de solen till kibla (se d. o.). Deras sedelära predikar menniskokärlek, tålig undergifvenhet i lidandet, aktning för qvinnan samt afsky för stöld och mened. Så skildras ock i allmänhet deras karakter af somliga, medan andra tvärtom beskrifva dem som mer än vanligt trolösa och mordlystna. Tappra och obändiga som de flesta bergsfolk, hafva de alltid lyckats bevara en viss sjelfständighet gent emot de turkiske guvernörerna. De äro delade i omkr. 20 stammar; men samtliga antalet uppskattas ej till mer än 60 à 70 tusen, och deras språk är numera som öfverallt i Syrien arabiska. Deras område, egentligen blott en bergskedja, benämnd Djêbel-en-nusairijje, hvilken som en nordlig fortsättning af Libanon löper längs kusten mellan floderna Nahr el-kebir (de gamles Elevtheros) i s. och Nahr el-âsi (Orontes) i n., är i dalarna väl odladt. Den förnämsta produkten är den fina tobak, som fått sitt namn efter deras vigtigaste stapelort, Latakia. -- Af deras icke så obetydliga religiösa literatur har en intressant »katekes» och några andra smärre skrifter publicerats i »Zeitschr. d. deutsch. morgenl. ges.» (III, 1849) och »Journal asiatique» (1848). H. A.