Nyårsdagen

Nyårsdagen, det borgerliga årets första dag, nu allmänt den 1 Januari (se Kronologi, sp. 125), firades af den gamla kyrkan med allvarlig botpredikan såsom protest mot de hedniska utsväfningarna på denna dag. Efter julfestens uppkomst (omkr. midten af 4:de årh.) blef d. 1 Januari helt naturligt denna fests »åttondedag» samt firades till minne af Jesu omskärelse och namngifning, med användande af Luk. 2: 21 såsom text. Denna är ock den svenska kyrkans gamla evangelietext för nyårsdagen. Af de nya högmässotexterna för denna dag tager den 2:dra årgångens särskild hänsyn till årsskiftets betydelse. -- Judarna firade alla nymånadsdagar såsom religiösa högtidsdagar, men i synnerhet den första dagen i månaden Tischri. Med denna dag, som infaller i September, börjar ännu judarnas borgerliga år, hvaremot deras kyrkliga år begynner med månaden Nisan (i April). Judarna fira nyårsfesten likasom alla andra fester under 2 dagar, och ännu bibehålles vid detta tillfälle en gammal ceremoni med basunskall på vädurshorn (deraf namnet basunfesten). Om persernas nyårsdag, nevrus, se d. o. Romarna offrade på nyårsdagen till Janus och betraktade dagen såsom en dies faustus (»lycklig dag»), på hvilken man gerna företog sig vigtiga handlingar. Man uppvaktade med lyckönskningar, i synnerhet hos magistratspersonerna, samt vexlade skänker, såsom förgyllda dadlar och fikon, senare små kopparmynt. Särskildt var det klientens skyldighet att på årets första dag tillställa sin patron en gåfva (strena), och kejsarna fordrade en dylik tribut af alla Roms innevånare. Detta bruk att gifva nyårsgåfvor (Fr. étrennes, af det nyssnämnda strena) har bibehållit sig i Frankrike och Belgien, och bruket af nyårsönskningar är allmänt i hela den civiliserade verlden. Jfr Omskärelsefest.