Nymfer

Nymfer (Grek. nymfai) var hos forntidens greker i allmänhet en benämning för unga fullvuxna flickor eller äfven för unga gifta qvinnor. Företrädesvis nyttjas dock ordet i mytologien om qvinliga gudaväsenden af lägre rang, nära förbundna med naturlifvct, hvars ständigt verksamma, närande och alstrande krafter de representera. Motsvarande naturens olika riken, inom hvilka de tänktes hafva sitt hemvist, särskildes flere slag af nymfer, såsom bergsnymfer (oreader), trädnymfer (dryader), källoch flodnymfer (najader), hafsnymfer (okeanider och nereider). Andra nymfer tänktes vara fästa vid bestämda orter och benämnas efter dem nysaiska, lemniska, dodoneiska nymfer o. s. v. Nymferna föra ett gladt och sorgfritt lif under vexlande sysselsättningar, än under sång spinnande och väfvande i skuggiga grottor, än jagande villebrådet i skogarna, än behagfullt trådande dansen på det mjuka gräset eller badande i de svala böljorna. Med åtskilliga gudar af högre rang, såsom Apollon, Hermes och Pan, träda de ofta i förbindelse och kringsvärma den jagande Artemis, men fly satyrernas lystna och efterhängsna slägte. Menniskors blickar undvika de vanligen, men äro i allmänhet välvilligt sinnade mot de dödlige och gå dem till handa med många slag af hjelpsamhet. De besitta läkedoms- och spådomssamt äfven trolldomsförmåga; och då de förälskat sig i någon skön yngling eller man, söka de, såsom Kalypso och Kirke i Odyssén, med hvarjehanda konster att qvarhålla honom i sitt våld. Mången fick med lifvet plikta för den ynnest han åtnjutit, och då någon plötsligt förföll i vansinne, brukade man säga, att han var gripen af nymferna (nymfoleptos). Mellan nymferna och de nordiska sagornas huldror, skogsrå, elfvor, sjöjungfrur med flere naturväsenden finnas alltså mångfaldiga beröringspunkter. I äldre tider synes man hafva tänkt sig nymferna såsom odödliga i likhet med gudarna, och Homeros låter dem t. o. m. stundom uppstiga till Olympen för att taga del i gudarnas lag. Småningom utbildade sig dock en föreställning om nymferna såsom blott elementarandar, hvilkas hela existens var fäst vid de naturföremål, som de tillhörde. Särskildt gäller detta om skogs- eller trädnymferna, hvilka tänktes bo i träden och dö med dem. På många ställen hade nymferna egna helgedomar (nymfaia; jfr Nymphaeum), hvarest åt dem hemburos offer af lam, getter, mjölk, olja, stundom äfven vin. Af den bildande konsten framställdes de såsom unga tjusande flickor i lätt eller alls ingen klädnad, stundom med ett eller annat attribut, som antydde deras speciella karakter. -- I det moderna språkbruket nyttjas ordet nymf om en ung qvinna med föraktlig bibetydelse (glädjeflicka). A. M. A.