Oden (Isl. Oðinn, Fornhögt. Wodan, Wuotan), Nord. mytol., var den forngermanska gudaverldens öfverhufvud, gudars och menniskors fader, frambringaren och ledaren af allt högre, andligt lif. Om hans härkomst berättar eddan, att när kon Ödhumla, den närande kraftens sinnebild, slickade salta isblock, öfvergingo dessa till organiskt lif, så att derur framstod en man vid namn Bure. Hans son Börr hade med jättedottern Bestla sönerna Oden, Vilje och Ve (Vi). Denna trilogi, inom hvilken O. intager främsta rummet, representerar den skapande, ordnande och lifgifvande principen i verlden. Först hos dessa gudamakter har det andliga lifvet utvecklat sig till aktualitet. O. och hans bröder danade den synliga verlden af den personifierade kaos-jätten Ymer (se denne), och asagudarnas slägte framlefde i tidens början ett lyckligt lif på Idavallen, ända till dess nornorna, ödets gudinnor, ankommo från jätteverlden och meddelade dem kunskap om den kommande verldsutvecklingens strider och om den fara, som hotade från jätteslägtet, Ymers afkomlingar. Från den stunden är de nordiske gudarnas och i synnerhet O:s lif en oaflåtlig kamp mot de onda makterna. Dvärgar, älf ver och menniskor skapas då och blifva åsernas bundsförvandter i striden. Likasom vid verldens skapelse, uppträder äfven vid menniskans tillkomst det lifgifvande gudomsväsendet i en treenig gestalt, hvars hypostaser kallas Oden, Höne och Lodur. Äfven här är dock O. att anse såsom den högste och egentlige upphofsmannen. Såsom den främste och högste af gudarna är han urkällan till allt högre lif. Han är den allt genomträngande anden samt gudars och menniskors fader. Hvarje högre insigt och idrott, tapperhet, visdom, diktkonst, siareförmåga, vältalighet -- allt utgår från honom, liksom han äfven förlänar alla andra goda gåfvor, såsom seger, rikedom, medvind, dyrbara vapen och smycken o. s. v. Intet område inom naturens, menniskans eller gudarnas verld är för O. främmande. Han är i ordets egentliga mening en universalgud och således icke i likhet med de öfrige gudarna inskränkt till herraväldet öfver några vissa företeelser på natur- eller andelifvets olika områden. Denna mångsidighet i O:s väsende antydes ock genom de många namn, som i de mytiska urkunderna tilläggas honom, och hvilka beteckna honom såsom himmelens, solens, stridens, runornas, skaldskapens gud o. s. v. eller ock syfta på hans yttre gestalt, hans vandringar bland menniskor, besök hos jättar eller andra tilldragelser i gudens lif. De företrädesvis vigtiga sidorna af gudafaderns ursprungliga verksamhet hiar myten sedermera med sin benägenhet för polyteism tilldelat särskilda gudar, hvilka då sägas vara O:s söner. Dessa framträda naturligtvis med en mera lefvande och begränsad individualisering än O. med sitt allsidiga väsende kan göra, och måhända är detta äfven orsaken till att Tor, Frö och andra af gudakretsen mångenstädes synas hafva varit i högre grad firade i den religiösa kulten än gudafadern sjelf.
Såsom luftens gud rider O. högt i himmelens sky på sin åttafotade häst, Slepne (Isl. Sleipnir), vanligen med ett talrikt följe. Den framrusande skaran kallas O:s jagt eller O:s här, och många sägner om dess framfart finnas ännu både i Skandinavien och i Tyskland. Stundom föreställde man sig honom åkande öfver himlahvalfvet. Hans vagn var då den stjernbild, som vi nu kalla karlavagnen, hvilken äfven kallats och ännu i vissa trakter benämnes O:s vagn. Hans gamla namn Nikar och Farmaty angifva honom såsom en sjöfartens beskyddare och handelns befordrare. Såsom innehafvare af ringen Dröpne och hafvande dvärgarna i sin tjenst, är han rikedomens gud. Han är ock himmelens gud, och solen är hans öga, som uppfångar allt hvad som tilldrager sig i den skapade verlden. O. hade således endast ett öga. En senare mytbildning förklarar hans enögdhet derigenom att han fick pantsätta sitt ena öga för att få dricka ur jätten Mimes vishetsbrunn. O:s i brunnen pantsatta öga är den i hafvet nedgångna solen. O. nöjer sig såsom solgud ej blott med att inhemta hvad som sker i himmelen och på jorden, utan nedtränger äfven i hafvets djup och blickar ned i verldens mest fördolda gömslen, der urtidens visdom finnes förvarad hos jätten Mime, som liksom andra jättar tillhörde en verldsperiod, äldre än åsernas egen. För att komma i besittning af denna urgamla jättevisdom vågar O. allt. Han vet, att jättarna äro och skola blifva hans farligaste fiender, och att det en gång skall komma till en afgörande strid mellan gudar och jättar, goda och onda makter. För att blifva segrare i denna strid eller åtminstone förhindra kampen så länge, som ske kan, söker O. både att skaffa sig så många bundsförvandter som möjligt och att förvärfva sig en insigt, som är öfverlägsen motståndarnas. Han samlar derför till sig i sin sal Valhall tappra hjeltar, som fallit på slagfältet, och under sina dristiga besök på jättarnas område söker han att hos de visaste bland dessa (t. ex. Vafthrudne) utforska sina fienders stridskrafter. Såsom det andliga lifvets främjare var O. äfven den, som gjorde gudar och menniskor delaktiga af diktens goda gåfva. Det var han, som genom list och fintlighet banade sig väg till det rum, der skaldemjöden afundsamt blifvit gömd af jättarna (se Gunnlad), och gjorde den tillgänglig i verlden. Det var äfven O., som fann runorna, hvilkas kännedom enligt de gamle ej blott innebar fullständig insigt i tingens natur, utan äfven en fullkomlig makt öfver tingen. Myten berättar, att O. förvärfvade sig runkunskapen derigenom att han hängde nio nätter på verldsträdet Yggdrasel, genomborrad med spjut, sjelf offrad åt sig sjelf, utan bröd eller dryck, hvilket betecknar, att anden icke utan den hårdaste kamp och sjelfuppoffring kan tillkämpa sig kunskapens klarhet och herraväldet öfver naturen. De runor eller, såsom de äfven kallas, hugrunor, hvilka O. fann och tydde, äro af många särskilda slag, såsom segerrunor, dryckesrunor, frälsningsrunor, tingsrunor o. s. v., och hela runkunskapen har ett företrädesvis praktiskt syfte.
Framförallt är dock O. en stridens gud. Han är det både af böjelse och af nödvändighet, ty ingen inser så klart som han, att den nuvarande verldsordningen kan ega bestånd, endast om det lyckas gudarna att hämma de onda makternas anslag. Den första striden i verlden omtalas af myten såsom föranledd af guldtörst och girighet. Då slungade O. sitt spjut ut öfver verlden, som alltsedan varit ett stridsfält. U. undervisar sina skyddslingar i krigets konst, lär dem nya sätt att fylka hären eller att ordna skeppen i sjöslag. Han bestämmer stridens utgång och kallar kämparna till sig i Valhall. Men liksom han bestämmer krigets vexlingar, har han äfven freden i sitt våld samt hägnar den lagbundna och rättsliga samhällsordningen. Man anropade honom sålunda vid afslutande af fred eller ingående af förbund, och han vakade öfver edernas och lagarnas helgd.
Till utseendet tänktes han oftast i gestalten af en gammal man med grått skägg, klädd i en blå mantel, enögd, men döljande lytet med en bred och sid hatt. Sådan vandrar han ofta omkring bland jordens barn. Mera majestätisk är han i sin himmelska glans, då han sitter på sin tron. Två korpar, Hugen och Munen (tanken och trånaden), sitta på hans skuldror; två ulfvar, Gere och Freke, hvila vid hans fötter. När han drager till strid, rider han på sin åttafotade gångare samt är klädd i gullhjelm och fager brynja. Om armen har han den gyllene ringen Dröpne och i handen spjutet Gungne. Vid Ragnarök drager han i spetsen för gudarna ut på Vigridsslätten till strid med de onda varelserna. Han kämpar der med Fenresulfven, men uppslukas af denne. Vidar, O:s son, hämnas omedelbart fadern och dödar ulfven.
O. har en boning, som heter Vålaskälf, med högsätet Lidskälf, hvarifrån han kan blicka ut öfver all verlden och se hvad som händer. En annan honom tillhörig boning är Gladshem (se Himlaboningar). -- Uti Odenskulten offrades enligt många vittnesbörd icke blott djur, utan äfven menniskor, oftast krigsfångar och trälar. O:s namn ställes af de flesta uttolkare i etymologiskt samband med verbet vaða (pret. oð) = Lat. vadere, Fornnord. adj. oðr = Lat. vehemens, furiosus, och äfven med subst. oðr = Lat. mens, animus. Namnet synes beteckna honom såsom den häftigt framgående, den allt genomträngande. -- Såsom himmelens gud var O. förmäld med jordgudinnan, hvilken i de gamla urkunderna omtalas under de tre namnen Jord, Frigg och Rind. -- Odensmyten har blifvit afhandlad i flere monografier, af hvilka vi nämna den af Ludw. Uhland (i 6:te bd af hans »Schriften zur Gesch. der Dichtung und Sage») samt af Th. Wisén: »Oden och Loke» (1873). Om Fogelbergs berömda marmorstaty af Oden (i Sveriges Nationalmuseum) se Fogelberg, sp. 1532. Th. W.