Öland, ö i Östersjön, Götalands och hela Sveriges minsta landskap, är beläget mellan 56° 12' och 57° 22' n. br. samt 1° 41' och 0.° 54 1/2' v. lgd från Stockholms observatorium. Ön är genom Kalmar sund skild från fastlandet på ett afstånd af knappt 4 till 25 km. och omgifves i öfrigt af Östersjön. Hela området, ingående i Kalmar län och stift, utgör 1,345,6 qvkm., hvaraf 1,339,4 qvkm. land och 6,2 qvkm. vatten. Af den ringa vattenarealen upptager den lilla insjön Hornsviken hälften; vattendragen, af hvilka ganska många utrinna vid östra kusten, äro obetydliga. Den i n. n. ö. och s. s. v. långsträckta ön har en längd af 137 km. och en bredd af högst 16 km. Ön ligger tämligen lågt öfver hafvet, i det att hela norra delen till en längd af omkr. 60 km. och östra sidan till öns halfva bredd äfvensom den sydligaste delen samt en del af den vestra stranden ej uppstiga till 30 m. ö. h. och det innanför liggande landet, med en längd af 55 km. och omkr. 5 km. bredd, höjer sig deröfver till högst 51 m. ö. h. Ö:s fasta berggrund är bildad uteslutande af lager, som tillhöra kambriska och siluriska systemen. De till det förra hörande utgöras af sandstenar och lerskiffrar med endast högst obetydliga inlagringar af kalk, de senare åter af enbart kalksten. Följande bäddar hafva, såsom i petrografiskt och paleontologiskt afseende olika, blifvit urskilda, a) Sandsten, det understa lagret, ligger nästan allestädes under hafvets nivå samt sträcker sig från öns vestkust på hafsbottnen under Kalmar sund öfver till Småland och bildar der undergrunden för motsvarande kustremsa. I sandstenens öfre del hafva anträffats fossil, tillhörande de äldsta på jorden hittills kända formerna, b) Grön lerskiffer, rik på fossil, hufvudsakligen arter af en grupp mycket stora kräftdjur, trilobiter. c) Skiffrig sandsten. d) Alunskiffer med bollar och lager af orsten. e) Ceratopygekalk med fosforit. f–k) Vexlande bäddar af röd och grå ortocerkalk, rik på fossil, framförallt kännetecknad af den ymniga förekomsten af stora ortoceratiter. l) Chasmopskalk. Lagerföljden är fullkomligt regelbunden, men enär lagren slutta eller stupa svagt mot ö. eller vinkelrätt mot öns längdutsträckning, gå de äldsta lagren (t. o. m. alunskiffern och undre röda ortocerkalken) i dagen på öns vestra kust, de yngsta på östkusten. Med denna lagrens lutning sammanhänger också det förhållandet att landet är högst vid eller i närheten af vestra kusten och derifrån sakta sluttar mot den östra. Längs öns vestra sida reser sig en brant vägg af de nästan lodrätt genomskurna berglagren. Detta är den s. k. vestra landborgen. Inom ungefär norra tredjedelen af ön stupar denna omedelbart ned i hafvet, ständigt utsatt för hafsvågornas nedbrytande verksamhet, men inom öns mellersta och södra del är den skild från sjelfva stranden genom en lägre, sakta sluttande strandremsa, delvis ända till 3 km. bred och i allmänhet mycket bördig, enär den täckes af vittrings- och förstöringsprodukter från de underliggande lösare lerskifferlagren. Sjelfva den branta landborgen är äfven här ett resultat af hafsvågornas eroderande verksamhet, en strandlinie i fast berg, ehuru från en längesedan förfluten tid, då hafvets nivå var i motsvarande grad högre än nu. — Den jämförelsevis jämna platån, som upptager största delen af öns yta, sträckande sig från vestra landborgens öfre rand med svag sluttning öster ut, utgöres af ofvan anförda siluriska kalksten. I norra delen är denna merendels öfvertäckt af qvartära jordaflagringar, men inom södra tredjedelen af ön ligger den nakna kalkhällen i dagen, blottad på nästan all vegetation, om man frånser några nära förtorkade grässtrån, som uppspira från förvittringsgruset i hällens många sprickor. Dessa trakter, de s. k. allvaren, alfvaren (se d. o.), hafva flerestädes en bredd af 10 km. Vattnet afrinner mycket hastigt åt öster. Källor saknas, på ett par undantag när. Smärre »alfvar» finnas äfven här och der på nordliga delen af ön. — De lösa jordaflagringarna bestå på vestra, strandbältet af krosstenslera, men för öfrigt af grus eller stenblandadt lerigt grus. Verklig lera förekommer ej i dagen, men väl under svallgrus. Inom öns nordligaste del (Böda kronopark) har sand stor utbredning, delvis hopdrifven till dyner. Gruset är på ytan vanligen mycket rensköljdt och rulladt. Strandvallar förekomma ganska allmänt och vid olika höjd öfver nuvarande hafsyta. Den största, längsta, strandvallen löper parallelt med östra kusten, på något afstånd från denna, och benämnes östra landborgen. Den hvilar flerestädes ofvanpå torf. Föröfrigt utgöres det ganska bördiga östra kustlandet hufvudsakligen af sand, blandad med multnad tång. — Ölands kalksten brytes i flere stenbrott i ganska stor skala och nyttjas som byggnadssten m. m. På alunskiffern är grundad en icke obetydlig tillverkning af alun, jernvitriol och rödfärg vid »Ölands alunbruk», beläget vid vestra kusten omkr. 18 km. n. om öns södra udde. Landskapet, af hvars hela areal omkr. 37 proc. äro odlad jord och öfver 10 proc. naturlig äng, lemnar öfverskott af såväl spanmål, i synnerhet korn och råg, som ladugårdens alster, bland hvilka hästar och fjäderfä äro ganska betydande. I allmänhet är ön numera fattig på skog, i det att af dess 7,529 har skogsmark inemot 80 proc. äro en kronopark och det återstående är deladt på 13 af öns 33 landssocknar, af hvilka 20 alldeles sakna skog inom sina gränser. Befolkningens bästa näringskällor äro jordbruk och boskapsskötsel, hvartill komma brytning, huggning och slipning af kalksten äfvensom sjöfart och fiske. Folkmängden utgjorde vid 1892 års slut 33,274 pers. och har på de sista femtio åren ökats med endast inemot 8 proc. Ön har en stad, Borgholm, vid Kalmar sund, med en berömd slottsruin, och en köping, Mörbylånga, äfvenledes på vestra kusten. — Den under 1400-talet började sammanfattningen i ecklesiastikt hänseende af Ö:s socknar i 2 mot har efterträdts af kontrakt, förut. 4, numera 3 (se Ölands medelkontrakt, Ö:s norra kontrakt och Ö:s södra kontrakt), men bibehållit sig i den judiciella och den administrativa indelningen (se Kalmar län, sp. 92). — Öländingen är visserligen kraftigt byggd och värderas såsom på samma gång hurtig och liflig samt praktisk, men anses icke vara någon ihärdig arbetare; han har en viss naturlig fallenhet för ett godt och skickligt uppförande samt böjelse för yttre prydlighet och snygghet i åtskilliga hänseenden. — Landskapets vapen är i blått fält två öfver hvarandra gående rådjur (guld) samt nio fembladiga rosor (silfver) i tre rader, allt under hertiglig krona.
Ö:s folkmål höra till de medelsvenska målen och hafva följaktligen tjockt l med åtföljande kakuminaler samt tungspets-r, men sakna deremot r-supradentaler. I utljud och före dental har nämligen kort (troligen bakre, »skorrande») r blifvit en vokal (ett bredt ä- eller ö-ljud); man säger således faä, far, meä, mer, stoät, stort, tjöäd, körde, hoän, horn. Framför s har r försvunnit utan att lemna något spår, t. ex. fosst, först; d, t och n hafva fallit bort i de vanliga ställningarna, likvisst med vissa undantag för d och t: alltså hu, hud (men sîd, sida, o. s. v.), bånne, bandet (men blat, bladet, jaet jämte jale, gärdet, m. m.), bît, bitit, brua, bruden, ägga, äggen; i och y hafva ofta blifvit resp. e och ö, t. ex. flêkk, flicka, flott, flytta. Liksom i götamålen ändas best. pl. mask. och fem. på -a, -ra, t. ex. gubba, gubbarna, flogra, flugorna. Af egenheter i vokalismen märkas för öfrigt: å af äldre a framför ld, nd, mb (brånn, brand, kåll, kall, kåmm, kam), y för u i tjyr, tjur, jyft, djupt, o. s. v. Genom bevarandet af d i pret. af 1:sta svaga konj. (kasted, kastade — dock ej öfver hela ön), äfvensom genom den ofvannämnda vokalisationen af r och saknaden af r-supradentaler bilda Ölands dialekter i viss mån en öfvergång till de sydsvenska. Särskildt karakteristiskt är bortfallet af ändelsevokalen (i vissa fall) med ersättning i cirkumflex på stamstafvelsen, t. ex. kâst, kasta, kastat, stûv, stuga, gûbb, gubbar, lêvd, lefde, svûr, svurit. I öfrigt har man -e för -a i ändelser (fogle, foglar, vakkre, vackra, klokere, klokest). — Några mera betydande olikheter mellan de olika trakternas språk kan man naturligtvis inte vänta sig inom ett så litet område som Öland. Öfvergången af g till j efter vokal tillhör kanske dock endast norra delen af ön (t. ex. laj, lag, boj, bog); från ett par socknar i norr har man äfven antecknat en afvikande best. sing. och plur. neutr. på i, t. ex. husi, huset, husen, fåri, fåret, fåren, samt bevarade mb, ld, nd (låmbi, lammet, kväld, kväll, båndi, bandet). Se J. V. Bodorff: »Bidrag till kännedomen om folkspråket på Öland» (1875), J. A. Lundell: »Det svenska landsmålsalfabetet» (Sv. landsm. I), samt några språkprof i samma tidskr. II, 9 (n:r 1–3).
Historia. Ö. befolkades tidigt; dess innevånare, fordom kallade öningar, hörde med säkerhet redan på 800-talet till Svea välde. Minnen från den förhistoriska tiden äro stenåldersgrafvar (stendösar), flere ringformiga borgar, ofta med 8–10 alnar tjocka och lika höga murar, uppförda utan murbruk, en stor mängd stensättningar, bl. a. med skeppsformer; derjämte finnas åtskilliga runstenar, bl. a. den för sitt »drottqväde» märkliga Karlevistenen (Vickleby socken). Rika fynd af romerska, angelsachsiska och kufiska mynt hafva gjorts; ej mindre än en tredjedel af alla från Norden kända »solidi» (romerska guldmynt) är funnen på Ö. Läget vållade ön ända till mot slutet af medeltiden täta besök från sjöröfvarenästena kring Östersjöns kuster. Det var till skydd mot sådana de ofvannämnda borgarna anlades. Äfven kyrkorna uppfördes, sedan kristendomen antagligen under 11:te årh. börjat predikas på ön, med fäst afseende på försvaret, af sten och med torn i båda ändar. »Under slutet af 11:te, hela 12:te och en del af 13:de seklet saknar man om Ö. alla historiska underrättelser.» — Ö. bildade under medeltiden ett helt för sig: det hade egen lagman, men antagligen östgötalag (i Linköping gick enl. landslagen nyvald konung ed »inför alla östgötar och öländingar»), och var indeladt i 8 eller 9 härad, hvilka länge hade sina särskilda ting; det utgjorde ett särskildt län under höfvitsmannen på Borgholm; det lydde i kyrkligt afseende visserligen under Linköpings biskopsstol, men hade sina egna stadganden i afseende på afgifterna till presterskapet. I början af 1400-talet indelades ön i två prosterier, hvilket gaf uppslag till den nuvarande indelningen i »mot» (se ofvan). Vid riksdelningen i Helsingborg 1310 tillföll Ö. hertigarna Erik och Valdemar (d. 1318) och vid »häfdaskiftet» 1315 den senare, som residerade på Borgholm. Det var sedermera, till 1356, anslaget till underhåll åt hans enka, Ingeborg, som skref sig »hertiginna af Ö.». 1361 härjades landet af Valdemar Atterdag, var 1362–66 pantsatt till de vendiska hansestäderna, lydde 1367–omkr. 1389 under konung Albrekt, utgjorde vid unionens begynnande upplösning det sista tillhållet inom det egentliga Sverige för konung Eriks anhang (omkr. 1440) samt var i danskarnas händer 1456–72, 1501–10 och 1519–23. — Under nyare tiden har Ö. i administrativt afseende undergått flere förändringar. 1682–1849 bildade Kalmar län och Ö. en lagsaga. Ö. skildes 1569 från Linköpings stift och lades till Vexiö, men hör sedan 1607 till Kalmar stift. Enligt 1634 års regeringsform blef det jämte Kalmar län ett landshöfdingedöme, men 1820–24 hade det egen länsstyrelse med en vice landshöfding i Borgholm för utvecklingen och fullbordandet af flere å ön under de föregående åren vidtagna hushållsanstalter. 1557–60 var Ö. jämte Kalmar län m. m. anslaget till underhåll åt hertig (konung) Erik. 1651–54 innehades det såsom förläning af arfprinsen Karl Gustaf, som residerade på Borgholm, och 1654 blef det ett af drottning Kristinas »underhållsland», men Karl XI tillbytte sig detsamma 1681 mot vederlag af gods och räntor i Bremen-Verden med en årlig afkastning af 20,000 rdr sp. Äfven under nyare tider har Ö. hemsökts af fienden nämligen under Nordiska sjuårskriget, Kalmarkriget, då danskarna 1612–13 höllo ön besatt, och 1677, då danskar och holländare brände och plundrade der. Under Karl XII:s krig föllo två tredjedelar af ön i ödesmål, hvarefter en stark inflyttning från Småland egde rum.
Vid Ö. hafva stått flere i vår krigshistoria märkliga sjöslag: vid södra udden d. 11 Sept. 1563 emellan svenskarna under J. Bagge och en dansk-lybsk flotta under P. Skram och F. Knebel, hvilket slag blef oafgjordt; vid norra udden d. 30–31 Maj 1564 emellan svenskarna under J. Bagge (se denne) och en dansk-lybsk flotta under H. Trolle, då Bagge blef fången; vid ön Jungfrun omkr. 9 km. v. om Ö. d. 14 Aug. 1564 emellan svenskarna under Klas Horn och en dansk-lybsk flotta under Trolle, som besegrades; utanför Hulterstad d. 1 Juni 1676 emellan svenska flottan under L. Creutz och en dansk-holländsk flotta under N. Juel och Tromp, då svenskarna besegrades (se Uggla, K.); vid södra udden d. 26 Juli 1789 emellan svenska flottan under hertig Karl och en rysk flotta under Tjitjagov, hvilken strid blef oafgjord genom försumlighet å svensk sida (se Lilliehorn, P.). — Se »Carl Linnaei Öländska och Gothländska resa åhr 1741» (1745), »Beskrifning öfwer Öland, besynnerligen det norra mötet eller fögderiet» (af P. Åhstrand; utg. af S. L. Gahm Persson 1768), Abr. Ahlqvist: »Ölands historia och beskrifning» (2 bd, 1822, 1825), »ett af de omsorgsfullaste arbeten af denna art, som vår litteratur eger» (Styffe), G. Volm. Sylvander: »Borgholms slotts historia» (1877), och L. Åkerblom: »Die insel Öland an der Ostsee» (Lybeck, 1889). A. G. E. E. K. S. K. H. W–man.