Olaus Petri (latinisering af Olof Petersson) eller, såsom han sjelf skref sig, Olavus Petri, svenska kyrkans förnämste reformator och broder till Sveriges förste lutherske ärkebiskop, Laurentius Petri, föddes d. 6 Jan. 1493 i Örebro, der hans fader, Peder Olufsson, var smed. Efter att vid karmelitklostret i födelsestaden hafva fått sin första undervisning tillbragte han någon tid vid Upsala universitet och fullföljde sedan, under namnet Phase, sina studier i Leipzig (1516) och i Wittenberg, der han promoverades till filos. magister d. 10 Febr. 1518. Under sin studietid i Wittenberg åtnjöt han förmånen af Luthers och Melanchthons ledning och personliga umgänge. Särskildt förvärfvade han sig värdefulla insigter i kyrkoorganisationen, då han fick åtfölja Luther på en resa, som denne företog för att inspektera kyrkor och skolor. På återresan till Sverige 1519 höll han på att sätta lifvet till, då fartyget strandade nära Gotland. Omfattad med välvilja af Sören Norby, vistades han någon tid på denna ö och predikade mot det der rådande aflatskrämeriet. S. å. anlände O. P. till Strengnäs. Han fick der en beskyddare i biskopen, Mattias Gregersson, som antog honom till sin sekreterare och 1520 gjorde honom till diakon och kanik. Han började hålla föreläsningar för korgossar och unga prestämnen och gjorde sin sak så väl, att ärkedjeknen Laurentius Andreae satte honom till föreståndare för domkyrkoskolan. Han var sin biskop följaktig till konung Kristians kröning i Stockholm och blef der ett vittne till huru biskopens hufvud föll för bödelns hand vid blodbadet. Han gaf högljudt sin harm luft öfver denna ogerning och var sjelf nära att med anledning deraf mista lifvet, då en tysk, som sett honom i Wittenberg, räddade honom från bödeln med den förklaringen, att han var tysk. Då O. P:s fader dog, 1521, kom han såväl som brodern i konflikt med munkarna och presterskapet, emedan sönerna motsatte sig faderns testamentariska förordnande af ett stycke jord till karmeliterna i Örebro, för att själamässor skulle läsas öfver honom. O. P. höll dock stånd emot dem och började med kraft predika i Strengnäs 1523 emot »de påfviske». Då Gustaf Vasa s. å. på riksdagen i Strengnäs utkorades till konung, kom han i närmare beröring med O. P. och blef såväl genom honom som genom Laurentius Andreae vunnen för reformationens sak. Trots biskop Brasks och påflige legaten Johannes Gothus' invändningar, kallade konungen O. P. till Stockholm. 1524 fick han der anställning som stadens sekreterare, hvilken plats han skötte till 1531. Såsom sådan nedskref han en Tenkiebock ifrån 1524 til 1529, innehållande värdefulla kulturhistoriska anteckningar rörande hufvudstaden. Omedelbart efter sin ankomst till Stockholm började »mäster (d. v. s. magister) Olof» sina frimodiga reformationspredikningar, som ådrogo honom mycken förföljelse från den af presterna uppviglade råa massan. Ofta var han i lifsfara. Af domkapitlet i Upsala utfärdades i Okt. 1524 en anklagelse för kätteri mot både O. P. och hans broder. De inställde sig oförskräckt och blefvo förklarade i bann. Presterskapets förbittring mot O. P. ökades, då han söndagen Sexagesima 1525 gifte sig med »Kristina, en jungfru af god börd», hvarvid mässan första gången sjöngs på svenska språket. Visserligen var han då ännu ej prest, men celibatslagen ansågs gälla äfven för diakonerna. 1531 blef O. P. konungens kansler och mottog rikssigillet, hvilket han innehade till 1533. År 1539 lät han prestviga sig. Vid den tiden hade en brytning inträdt mellan honom och konungen. Den egentliga orsaken dertill var utan tvifvel den, att båda voro kraftiga och hersklystna naturer, som icke ville gifva vika i fråga om »rättigheter». O. P. ville åt kyrkan bevara en viss sjelfständighet; konungen ville vara kyrkans herre. Utländingen Konrad von Pyhi, som innästlat sig i konungens förtroende, underblåste missämjan för att sjelf få makten. Dertill kom att O. P. frimodigt bestraffade konungens personliga fel och svagheter. Onåden kom till sin höjd, då konungen fick kännedom om att såväl O. P. som Laurentius Andreae under biktens insegel fått underrättelse om, men ej meddelat ett af lybeckarna anstiftadt försåt mot konungens lif. En kommission nedsattes, som i slutet af år 1539 anklagade O. P. och Laurentius Andreae för högförräderi och dömde dem till döden. De benådades dock, men dömdes till dryga penningeböter, hvilka för O. P. erlades af Stockholms borgerskap, som ock fällde förböner för honom hos konungen. Han utnämndes 1542 till inspektor för Stockholms skola och blef 1543 kyrkoherde i Storkyrkan, men återvann aldrig konungens förtroende. Han dog d. 19 April 1552 och ligger begrafven i Stockholms Storkyrka. Enligt Celsius var O. P. »en het och framfusig man i sina gerningar, men egde godt förstånd samt förfarenhet såväl i politiska stycken som i lärdom». Egentligen »lärd», såsom brodern, var dock ej O. P., men deremot lika genomträngd som han af tro på sin saks sanning samt vida kraftigare och mera energisk. Han var en reformatorisk personlighet. -- Af hans många skrifter må nämnas: flere häften psalmer och andeliga sånger, såsom Sveriges äldsta psalmbok Svenska songer eller wijsor (antagl. 1526; äldsta bevarade uppl. är af 1530), hans Postilla (1530; ånyo utg. ännu så sent som 1857) jämte Catechismus, Sveriges första rent protestantiska katekes, Een handbock påå Swensko (1529), Then Swenska Messan (1531); vidare flere smärre skrifter i kyrkliga ämnen, delvis af polemiskt innehåll, såsom hans inlägg i striderna med Peder Galle: Swar påå Tolff Spörsmål (1527), och med dansken Eliesen: Swar uppä Itt ochristelighit Sendebreff (s. å.), Een liten undervisning om echteskapet (1528), Om Gudz Ordh och Menniskios Bodh och Stadghar (s. å.). Af utomordentlig betydelse i svenska reformationens och literaturens historia blef den hufvudsakligen af O. P. verkställda öfvers. af Nya testamentet (»Thet Nyia Testamentet på Swensko», 1526); framstående del tog han säkerligen äfven i öfvers. af Gamla testamentet (»Biblia», 1541). O. P. är förf. till det första svenska skådespelet, Tobiae Commedia (1550). De Domare reglor, som börja 1734 års lag, anses också vara författade af honom.
En mycket betydande plats såsom historieskrifvare intager O. P. genom sin Svenska krönika, hvilket arbete, »oafsedt dess egenskap af tillförlitlig källa för den senare medeltidens historia, alltid skall bibehålla ett högt värde såsom det första större original-arbetet på ny svenska samt för den kraftiga, rena stil, den öppna blick och kritiska sans, hvarigenom Olaus Petri står så högt öfver flertalet af senare historieskrifvare» (Klemming). Arbetet, som författades i senare delen af 1530-talet, slog an på samtiden och spreds i ett tusental afskrifter, men trycktes i sin helhet först 1818 i »Script. rer. Suec. med. aevi» och sedermera af G. E. Klemming (»Olai Petri Svenska krönika», 1860). Den dristiga ton, som klingar genom krönikan, och förf:s uttalade tvifvel om goternas utvandring från Sverige, gjorde arbetet tämligen misshagligt för konung Gustaf I, hvilken ansåg, att det »icke mycket dugde». Sitt historiska intresse ådagalade O. P. äfven genom sitt studium af runorna, hvilket satte frukt i en särskild uppsats, ett af de äldsta spåren af runologisk literatur, hvilket länge med orätt tillskrifvits Laurentius Petri. -- O. P. såsom reformatorisk personlighet har dramatiskt behandlats af A. Strindberg i »Mäster Olof» (1878). J. P.