Oldenburg, tyskt storhertigdöme, bestående af 3 vidt skilda delar: hertigdömet O. med herrskapen Jeverland och Kniphausen, furstendömet Lübeck och furstendömet Birkenfeld, hvilka genom gemensam arfföljd och författning äro förenade till en odelbar stat. Sammanlagda arealen utgör 6,422 qvkm., med 341,525 innev. (1885), deraf 264,304 protestanter, 74,363 katoliker och 1,650 judar.
Hertigdömet O., det egentliga hufvud- och stamlandet, begränsas i n. af Nordsjön, som med Jadeviken intränger djupt i landet, och för öfrigt af preussiska prov. Hannover, hvarjämte fria staden Bremens område berör östra gränsen. Arealen utgör 5,378 qvkm. O. tillhör vestra delen af nordtyska slätten, och med undantag af södra delen, der Dammergebirge nå en höjd af 102 m., är det nästan ett fullständigt slättland med en svag lutning mot n. Med afseende på sin naturbeskaffenhet består det af två delar: det högre inlandet, geest, bestående af sandslätter, omvexlande med stora hedar och mossar, samt marsklandet (omkr. 1/5 af det hela) längs kusten, bestående af bördigt alluvialland, som genom dammar skyddas mot hafvet. Utanför ligga de s. k. watten, som vid högvatten till större delen öfversvämmas af hafvet. Klimatet är fuktigt; medeltemperaturen är i staden Oldenburg under den kallaste månaden - 3° C., under den varmaste 19°. Hufvudfloderna äro Hunte, som flyter till Weser, samt Haase och Söste, hvilka flyta till Ems. Weser sjelf bildar på en lång sträcka gräns i ö. Genom norra delen af landet går dessutom en mängd småfloder, hvilka liksom de många torrläggningskanalerna medelst slussar genom dammarna utmynna i Nordsjön, Jadeviken eller Weser. För torrläggning af de stora mossarna börjades 1855 anläggningen af den segelbara Hunte-Ems-kanalen. -- Af hela arealen äro omkr. 30 proc. odlad jord, 17 proc. ängar och betesmarker, resten hufvudsakligen hedar och mossar, hvilka sistnämnda lemna torf till bränsle och ett knappt bete för flockar af grofulliga får. Stenkol saknas alldeles, och skogsarealen är högst obetydlig. I »geest» skördas företrädesvis råg, hafre, potates och bokhvete; marsklandets bördiga jord producerar rika skördar af hvete, hafre, råg, hampa och raps, men är särskildt lämplig till gräsbete. De der uppfödda feta nötkreaturen och hästarna äro högt värderade öfver hela Tyskland, och de förra exporteras i stor skala till England. Nötkreatursstammen bildar ock en af landets förnämsta rikedomskällor, och antalet nötkreatur, får och hästar i förhållande till folkmängden är bland de största i de tyska staterna. På hedarna förekommer biskötsel allmänt. Jorden är i allmänhet styckad i små lotter, och antalet stora gods är mycket litet. Industrien är jämförelsevis obetydlig och idkas mest som husslöjd för afsättning inom landet. Särskildt må nämnas linneväfnad i Ammerland, strumpstickning i Kloppenburg och korkskärning i Delmenhorst. Af nyare ursprung äro bomullsspinnerier, tobaks- och cigarrfabriker, jerngjuterier och en linoleumfabrik i städerna Oldenburg, Varel, Delmenhorst och Lohne. Handeln inskränker sig till utbyte af landtmannaprodukter mot kolonialvaror och industrialster. 1884 foro 345 fartyg om 235,750 kbm. under oldenburgsk flagg. Varel, Brake och Elsfleth äro de förnämsta hamnarna. 1886 hade landet 340 km. jernvägar, alla byggda efter 1866. Landsvägarna äro goda; i n. äro flere af dem lagda med »klinkers» såsom i Holland. -- Folkmängden uppgick 1885 till 267,111 pers., deraf 198,659 protestanter, 66,463 katoliker, 1,043 baptister och andra sekterister samt 946 judar. I marsklandet är befolkningen ursprungligen af frisisk, i »geest» af sachsisk härkomst. Olikheterna mellan de båda raserna äro ännu märkbara, men lågtyska (platt-tyska) talas allmänt utom i ett begränsadt område, der en frisisk dialekt har bibehållit sig. I allmänhet liknar den oldenburgska allmogen holländarna, och frånvaron af stora jordegendomar har gjort densamma käck och oberoende. Landtbefolkningen utgör nära 80 proc. Den enda staden med mera än 10,000 innev. är Oldenburg, storhertigdömets hufvudstad. Krigshamnen Wilhelmshaven, på vestra sidan af Jadeviken, är byggd af Preussen, på ett från O. köpt område. -- Hvarje religionssamfund ordnar sina angelägenheter sjelfständigt under statens öfverinseende. I spetsen för förvaltningen af den evangeliska kyrkan står »oberkirchenrath» och såsom beslutande och lagstiftande myndighet den af andliga och verldsliga medlemmar sammansatta »landessynode». I församlingarna är presbyterialförfattningen införd. Katolikerna, som bo företrädesvis i de södra, förr till furstendömet Münster hörande delarna af landet, lyda under biskopen af Münster, som representeras af en official i Vechta. De protestantiska skolorna lyda under det evangeliska »oberschulkollegium i Oldenburg», de katolska under det katolska i Vechta. I bada orterna finnas skollärareseminarier och gymnasier för de motsvarande konfessionerna. Ett annat evangeliskt gymnasium finnes i Jever. Dessutom finnas högre realskolor i Oldenburg och Varel samt högre landtbruksläroverk i Varel och Kloppenburg. Af O:s rekryter voro 1882 endast 0,27 proc. okunniga i läsning och skrifning, hvilket, jämfördt med procenttalet 1,54 för hela Tyskland, är synnerligen fördelaktigt för O. Storhertigdömets författning hvilar på den renderade grundlagen af d. 22 Nov. 1852 och är en af de mest frisinnade i Tyskland. Kronan är ärftlig på manssidan efter förstfödslorätt inom yngre linien af huset Holstein-Gottorp. Storhertigen bekänner sig till den lutherska kyrkan. Inga på börd och stånd grundade företräden finnas; full trosoch samvetsfrihet tillerkännes medborgarna. Till storhertigdömets landtdag, som består af 1 kammare, sänder hertigdömet 25, furstendömet Birkenfeld 4 och furstendömet Lübeck 3 medlemmar, hvilka utses genom medelbara val. Röstberättigad är hvarje sjelfständig medborgare, som fyllt 25 år. Ordinarie landtdag sammanträder hvart tredje år; under mellantiden fungerar ett af denna valdt ständigt utskott af 6 ledamöter. Furstendömena Lübeck och Birkenfeld hafva dessutom särskilda provinsialråd, som dock ej ega beslutanderätt. Lagstiftnings- och beskattningsrätt utöfvas gemensamt af storhertigen och landtdagen. Den verkställande makten tillkommer storhertigen, som har vid sin sida ett ansvarigt statsministerium, bestående af 3 ministrar: finansministern, ministern för storhertigliga huset och utrikes angelägenheter samt ministern för justitie-, kyrko- och skolärenden samt krigsväsendet. Under statsministeriet lyda de båda provinsialregeringarna i Eutin för furstendömet Lübeck och i Birkenfeld för furstendömet Birkenfeld. De tre landsdelarna hafva hvar sin särskilda finansförvaltning och storhertigdömet såsom sådant sin, så att budgeten är fyrfaldig. För 1887 beräknades inkomsterna för hertigdömet O. till 5, för furstendömet Lübeck till 0,6, för furstendömet Birkenfeld till 0,5 och för storhertigdömet till 1 mill. mark. Sistnämnda summa användes hufvudsakligen för de tre landsdelarnas matrikularbidrag till Tyska riket (867,861 mark 1886--87), hvaraf hertigdömet betalar 76 proc., Lübeck 16 och Birkenfeld 8 proc. Statsskulden uppgick 1887 till 37,431,432 mark. Högsta domstolsinstansen för hertigdömet O. är den för O. och Schaumburg-Lippe gemensamma »oberlandesgericht» i staden Oldenburg. Lübeck lyder under »oberlandesgericht» i Hamburg och Birkenfeld under »oberlandesgericht» i Köln. Storhertigdömet har 1 röst i förbundsrådet och sänder 3 medlemmar till tyska riksdagen. Enligt den med Preussen 1867 afslutade militärkonventionen uppställer O. ett infanteriregemente, ett dragonregemente och två batterier, tillhörande 10:de armékåren. -- O:s vapen består af en hufvud- och en midtsköld. Den förra, krönt af kunglig krona, innehåller Norges, Slesvigs, Holsteins, Stormarns, Ditmarskens och Kniphausens vapen; midtskölden innehåller O:s vapen (två röda tvärbalkar på guld) samt Delmenhorsts, Lübecks, Birkenfelds och Jevers. Flaggan är blå, med ett rödt, rätvinkligt stående kors. Landets enda orden är hertig Peter Fredrik Ludvigs hus- och förtjenstorden, stiftad 1838.
Historia. Kärnan i den oldenburgska staten är Oldenburg (d. v. s. gamla borgen), som innehades af en urgammal grefveslägt, hvilken sökte föra sitt stamträd upp till Karl den stores motståndare Wittekind, men hvars äldste historiskt kände representant är Egilmar (Elimar) i slutet af 11:te årh. Hans ättlingar voro vasaller under de mäktige sachsiske hertigarna, men blefvo riksomedelbara vid Henrik Lejonets fall (1180). 1247 byggde grefve Otto II borgen Delmenhorst, hvarefter hans efterkommande kallade sig »grefvar af O. och Delmenhorst». Men Delmenhorst var sedermera ofta styrdt af en bilinie och förenades ej varaktigt under samme herskare med O. förrän i början af 17:de årh. Norra och vestra delarna af nuv. hertigdömet O. tillhörde mer eller mindre oberoende frisiska furstar, med hvilka de oldenburgske grefvarna under medeltiden förde en mängd fejder. En af grefve Didrik den lyckliges (se d. o.) söner, Kristian VIII, valdes 1448 till konung af Danmark, hvarpå han 1454 öfverlemnade sin del af O. åt sin yngre broder Gerhard den stridbare (se denne). Dennes sonson Anton I (d. 1573), som från 1526 regerade tillsammans med sina äldre bröder (en af dem var den bekante grefve Kristofer, efter hvilken den äfven i Sveriges historia så vigtiga Grefvefejden fått sitt namn), men efter 1566 ensam, införde reformationen, men bistod kejsaren i schmalkaldiska kriget och tog sitt grefskap formligen i län af kejsaren, hvarefter grefvarna af O. och Delmenhorst hade säte och stämma på westfalska kretsdagen. Antons sonson Anton Günther (1603--67) förenade Delmenhorst för alltid med O., och äfven de sista frisiska herrskapen, Jeverland (1575) och Kniphausen (1623), förenades med O. Han regerade med kraft och klokhet samt lyckades under 30-åriga krigets stormar bevara en nästan ostörd fred. Af kejsaren erhöll han äfven rätt till den indrägtiga Weser-tullen. Som han var den siste af sin ätt, tillföll O. efter hans död enligt en traktat konungen af Danmark, medan Jeverland tillföll furstarna af Anhalt-Zerbst. Enligt en öfverenskommelse af d. 1 Juni 1773 med den i Ryssland och Holstein-Gottorp regerande linien af huset O. bortbytte Danmark O. och Delmenhorst mot den hertigliga delen af Holstein, hvarvid intet förbehåll gjordes för den i Sverige regerande holstein-gottorpska liniens eventuella arfsrätt -- en sak, som kon. Gustaf III uppfattade såsom en förolämpning, och som förmådde honom att i Dec. 1773 hos tyske kejsaren anmäla ett förbehåll för sina och brödernas rättigheter. Emellertid tog den då regerande holstein-gottorpska hertigen och ryske storfursten Paul (sedermera kejsar Paul I) d. 10 Dec. 1773 O. och Delmenhorst i besittning, men öfverlät dem redan d. 14 s. m. till sin farfars kusin Fredrik August (d. 1785), furstbiskop af Lübeck, af den yngre gottorpska linien, som 1774 af kejsar Josef II upphöjdes till hertig af O. (En broder till denne, Adolf Fredrik, hade 1751 blifvit svensk konung.) Som dennes son, Peter Fredrik Vilhelm (d. 1823), var sinnessvag, sköttes regeringen under hans lifstid af hans kusin, Peter Fredrik Ludvig, biskop och sedan 1803 furste af Lübeck. Till följd af det regerande husets förbindelse med Ryssland besattes O. 1806 af fransmännen. Vid freden i Tilsit fick hertigen sitt land tillbaka och inträdde 1808 i Rhenförbundet. Men då han icke ville gå in på Napoleons förslag att utbyta sitt land mot Erfurt, besatte Napoleon landet 1810 och införlifvade det med franska kejsaredömet, en omständighet, som vigtigt bidrog till den slutliga brytningen mellan Frankrike och Ryssland. Wienkongressen återgaf honom O., ökadt med Birkenfeld (en del af det franska depart. Saar), samt tillerkände honom storhertigtiteln, hvilken antogs först 1829. 1818 afstod Ryssland herrskapet Jever. 1823 blef Peter Fredrik Ludvig regent äfven till namnet och efterträddes af sin son Paul Fredrik August (1829--53), som antog titeln storhertig. 1836 slöt O. med Hannover och Braunschweig en gemensam tullförening, den s. k. steuerverein. Under revolutionsåret 1848 egde inga allvarsamma oroligheter rum i O., och storhertigen gaf landet 1849 en ultra-liberal författning, som 1852 reviderades i mera konservativ anda. August efterträddes af sin äldste son, den nu regerande storhertigen Nils Fredrik Peter (född d. 8 Juli 1827), hvilken afgjordt slutit sig till Preussens politik. Han afstod 1853 ett stycke land vid Jadeviken för anläggning af en preussisk krigshamn, ingick 1854 i tullföreningen och visade mycken ifver för de tyska planerna mot Danmark. 1866 understödde han likaledes Preussen och fick till lön det holsteinska amtet Ahrensböck jämte några mindre områden, hvaremot han mot en ersättning af 1 mill. thaler till förmån för Preussen afstod alla sin linies anspråk på Schleswig-Holstein, hvilka kejsar Alexander II 1864 hade öfverlåtit åt honom. 1866 inträdde O. i Nordtyska förbundet och 1871 i Tyska riket.