Olympiska spelen

Olympiska spelen (Grek. ta Olympia) är namnet på de berömda täflingsspel i förening med andra högtidligheter, hvilka under hela den klassiska forntiden hvart fjerde år firades i Olympia (se d. o.) till den olympiske Zevs' ära, och till hvilka greker från alla håll sammanströmmade dels för att deltaga i samfälld gudsdyrkan, dels för att åskåda täflingsspelen eller sjelfva täfla om segerkransen. Sådana samfäldt helleniska täflingsfester firades äfven i Nemea (nemeiska spel), i Delfoi (pythiska spel) och på Isthmos (isthmiska spel), men de olympiska spelen stodo dock långt framför de öfriga i anseende. Om de olympiska spelens första stiftande hafva de grekiska fornsagorna synnerligen förvirrade och stridiga uppgifter, men äro dock ense om att förlägga det till den aflägsnaste urtid. Enligt en saga skola de hafva inrättats af Zevs sjelf med anledning af hans seger öfver sin fader, Kronos, hvilken förut egde en helgedom i Olympia. En annan berättelse knyter uppkomsten af dessa spel vid sagan om hjelten Pelops, hvilken såsom friare till den sköna Hippodameia täflade i kappkörning med hennes fader, konung Oinomaos i Pisa, samt dermed förvärfvade brud och rike. Äfven Herakles nämnes af sagorna såsom de olympiska spelens stiftare. På gränsen till den historiska tiden står sägnen om spelens förnyande genom Ifitos, konungen i Elis, samt det af honom med Lykurgos och spartanerna ingångna fördraget om vidmakthållande af helig vapenhvila (ekecheiria) under den månad, då spelen firades. Samtidigt skall Ifitos hafva i Olympia infört dyrkan af Herakles, hvilken förut af elierna betraktats såsom en fientlig gudamakt, och sannolikt var väl den doriska Herakleskultens införande vilkoret för att spartanerna skulle gifva sitt erkännande åt den för dem förut främmande festen. Dermed var ett betydelsefullt steg taget till de olympiska spelens utveckling från en elisk lokalfest till en allmänt hellenisk. Fullt historiskt bestyrkt är spelens tillvaro från 776 f. Kr., då man började att anteckna segervinnarnas namn, ett bruk, som sedermera oafbrutet fortfor och bildar grundvalen för tidräkningen efter olympiader (se d. o.). Täflingarna, hvilka utfördes på den med djup sand beströdda vädjobanan (stadion), bestodo från början blott i enkel kapplöpning, men antoge med tiden allt mångfaldigare former. Sålunda tillkom i 14:de olympiaden (724 f. Kr.) den dubbla kapplöpningen (diavlos, två gånger banans längd), i 15:de ol. (720) det s. k. »långloppet» (dolichos, ända till 24 gånger banans längd), i 18:de ol. (708) brottning och »femkamp» (pentathlon, en sammansättning af kapplöpning, hoppning, diskus- och spjutkastning samt brottning), i 23:dje ol. (688) knytnäfvekamp och i 33:dje ol. (648) »allkamp» (pankration, kombinerad brottning och knytnäfvekamp). Den »gymniska agonen» (se Agon), till hvars alla former efter hand äfven gossar fingo tillträde, var dermed fullständig, men vid sidan deraf infördes redan i 25:te ol. (680) äfven »hippisk agon» under form af kappkörning med fyrspann, hvilken sedermera vann större omvexling genom de tid efter annan införda formerna af kappkörning med tvåspann af hästar eller mulåsnor samt två- och fyrspann af ston och af unghästar äfvensom kappridning (i 33:dje ol. samtidigt med »allkampen»). Alla täflingar af detta slag utfördes på en särskild vädj obana (hippodromos) af större dimensioner. Någon »musisk agon», eller täflan i skaldekonst och musik, förekom icke i Olympia, ty en i 96:te ol. (396 f. Kr.) införd täflan mellan trumpetare och härolder afsåg blott styrkan hos deras lungor. Men val hände det, att skalder och författare, utan att täfla om något pris, uppträdde och läto höra sig af det i Olympia församlade helleniska folket. Så skall Herodotos der hafva uppläst en del af sin historia om kriget mot perserna. Den olympiska täflingsfesten firades vid första fullmånen efter sommarsolståndet och upptog under äldre tider blott en enda dag, men utsträcktes efter den 77:de ol. (472 f. Kr.) till 5 dagar, af hvilka de tre mellersta voro egnade åt täflingsspelen, den första och femte åt offringar, processioner, prisutdelning och festmåltid. Segerpriset var en krans af olivqvistar, hvilka en gosse, hvars båda föräldrar voro vid lif, med en gyllene knif afskar från det i Olympia växande heliga olivträdet. Denna enkla olivkrans gällde emellertid bland grekerna såsom den högsta utmärkelse, hvilken kunde komma någon dödlig till del. Vid återkomsten till sitt hemland mottogos segervinnarna med de utomordentligaste hedersbetygelser, och exempel gifvas på att man för deras högtidliga intåg t. o. m. nedrifvit en del af stadsmuren. Under hela sin återstående lifstid åtnjöto de äran och fördelen af fri spisning i Prytaneion, hedersplats på teatern, frihet från alla umgälder till staten o. s. v. Äfven voro de berättigade att i sjelfva Olympia uppställa ett minnesmärke af sin seger och efter tre vunna segrar sin egen porträttstaty. Varaktigare voro dock de ärestoder, som restes åt dem i skaldernas sång. Pindaros' berömda »segersånger» utgöras just af lofqväden öfver segervinnarna i Olympia och vid de öfriga stora nationalspelen. Rättighet att deltaga i täflingarna tillkom hvarje friboren och oförvitlig grekisk man och under det romerska herraväldets dagar naturligtvis äfven hvarje romersk medborgare. För öfrigt synes man under senare tider hafva varit mindre nogräknad med afseende på nationaliteten. Festligheternas ordnande och ledning tillhörde från början staden Pisa, på hvars område Olympia var beläget, men öfvergick redan tidigt på hufvudstaden Elis. Festordnare var i äldre tider den eliska statens herskare, men från 50:de ol. (580 f. Kr.) valdes för sådant ändamål särskilda ämbetsmän, kallade hellanodiker. De voro till en början blott två, men deras antal ökades efter hand till 9, 10 och, för någon tid, 12, motsvarande antalet af de stammar (fyler), i hvilka det eliska landet var deladt. De sista med säkerhet kända olympiska spelen firades år 393 e. Kr. Följande år upphäfdes de officielt genom ett edikt af kejsar Theodosius. Om några senare, snart uppgifna, försök att å nyo upplifva dem finnas endast obestämda antydningar. A. M. A.