Onomatopei (Grek. onomatopoiia, af onoma, namn, och poiein, göra), egentl. ett sätt eller en teori för uppkomsten af benämningar på föremål eller öfver hufvud af språkliga uttryck för föreställningar; särskildt den teori (af Max Müller kallad »bow-vow»-teorien), enligt hvilken språkets uttryck skulle leda sitt ursprung från ljudhärmning. Liksom barnet kallar en hund vov-vov, skulle under språkets bildningsperiod menniskorna i allmänhet börjat med att benämna djuren efter deras läten. Det är emellertid blott en ytterst liten del af språkförrådet, som i sin nuvarande form kan onomatopoetiskt förklaras. Den onomatopoetiska principen framhölls i synnerhet af J. G. v. Herder i hans skrift »Ueber den ursprung der sprache» (1770). Se vidare Ordbildning.
Nordisk familjebok · första upplagan
Onomatopei
Ämne: Grammatik och språkvetenskapliga termer · Språk, skrift och grammatik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 255 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗