Ordonnans

Ordonnans [-na'ngs], Fr. ordonnance (af Lat. ordinare, ordna, förordna), krigsv., betecknade ursprungligen i Frankrike en förordning af hvad slag som hälst (jfr nästa art.), men användes från slutet af 17:de årh. hufvudsakligen för militära förordningar af alla slag. Under nyare tidens första århundraden nyttjades ordet äfven för att beteckna en viss art af slagordning (se Ordre de bataille) och förekommer i denna betydelse oftast i sammansättningarna spansk-ungerska ordonnansen och nederländska ordonnansen. Den förstnämnda utbildades under spaniorernas krig uti Italien i början af 16:de årh., fullkomnades under Karl V i krigen med turkarna och användes ännu under Trettioåriga kriget. Den nederländska ordonnansen, som utmärkte sig för tunna formeringar, sattes i system af Morits af Oranien och tjenade såsom förebild för Gustaf II Adolfs slagordning. -- Numera nyttjas ordet ordonnans uteslutande för att beteckna en militärperson -- officer, då vanligen kallad ordonnansofficer, eller soldat (Fr. planton) --, som för längre tid eller tillfälligtvis är anställd hos en högre officer eller vid ett ämbetsverk för att stå till den högre officerens personliga förfogande eller för att verkställa uppdrag i tjensten. C. O. N.