Sida 167
Ordinarie ...
Immanuelsorden. Om dennas öden är emellertid ingenting kändt. 1653 stiftade drottning Kristina en hof-orden, Amarant-orden, som hon bortgaf åt medlemmar af sitt hof samt åtskilliga utländska furstar och statsmän. Den måste alltså anses såsom en rikets orden. Karl X Gustaf utfärdade år 1656 statut för en Jesus-orden, hvilken han åtminstone sjelf bar. Derefter var Sverige länge utan ordnar. Ett 1738 af dåv. öfverstlöjtnant J. F. v. Kaulbars å riddarhuset väckt förslag om stiftande af en riddare-orden afböjdes genom grefve Arvid Horn. Men 1748 d. 23 Febr. utfärdade Fredrik I statut för Serafimer-, Svärds- och Nordstjerne-ordnarna. Förslaget dertill torde ytterst hafva härrört från den praktlystne grefve K. G. Tessin, hvilken 1744 i Berlin lär hafva öfverenskommit om saken med Lovisa Ulrika och Fredrik II i Preussen, med syfte att stödja konungamakten. Förslaget framlades och genomdrefs, utan ständernas vetskap, i Sekreta utskottet d. 12 Dec. 1747, två dagar före riksdagens afslutande, genom ett af frih. A. J. v. Höpken författadt och af frih. K. Hårleman framburet memorial. Såsom skäl framhölls bl. a. nödvändigheten att beröfva de utländska ordnarna deras alltför stora, korrumperande lockelse för svenska män samt gifva den inhemska regeringen ett medel att vinna anhängare. I utskottets skrifvelse till regeringen säges ärendet »angeläget skattas». Serafimer-orden omtalas der såsom »hörande till den gamlaste orden i Sverige». Det var icke i konungens, utan i regeringens hand, som utdelandet af de nya hederstecknen lades, ty Sekreta utskottet ansåg, att de borde bortgifvas »med råds råde», och i ordensstatuten blef detta stadgadt så, att riddare skulle utnämnas genom sluten omröstning i rådet, hvarvid konungen egde endast 2 röster (statuten ändrades d. 25 Nov. 1751, och nya utfärdades d. 26 Nov. 1798). Vasaorden, som stiftades d. 29 Maj 1772, eger med de tre förutnämnda gemensamma ämbets- och tjenstemän af flere grader samt gemensamt ordenskapitel, hvaremot Karl XIII:s orden, stiftad d. 27 Maj 1811 och inskränkt till frimurare, har sitt eget riddarekapitel. Ordensdagar i Sverige äro måndagen före adventet samt d. 28 April (Fredrik I:s födelsedag). Å dessa dagar hålles ordinarie ordenskapitel, af hvilket jämte serafimerriddare äfven kommendörerna af Svärds-, Nordstjerne- och Vasa-ordnarna äro ledamöter. Ordens öfverste ämbetsmän (stor-officianter) äro ordenskansleren, ordens vice kansler, öfverste skattmästaren och öfverste ombudsmannen. Ordens ämbetsmän af andra graden benämnas öfverofficianter: de äro skattmästaren, sekreteraren, ceremonimästaren, underkansleren, banérföraren och ordensbiskopen (hvilken biträdes af två ordenskaplaner). Ämbetsmän af lägre grad äro rikshärolden (såsom ordensofficiant), de fyra underofficianterna (kamereraren, arkivarien, underceremonimästaren och registratorn) samt slutligen ordenshistoriografen, härolderna och ordenskanslisterna. -- Mera vigtiga ordnar äro i detta arbete beskrifna under särskilda rubriker. -- Jfr van Hollebeke: »Histoire et législation des ordres de chevalerie et marques d'honneur» (1875 o. f.), samt »Die orden . . . . aller regenten und staaten in originalgetreuen abbildungen» (Leipz. 1883--87).
Ordningstal. Se Ordinalia.
Ordo (Lat., plur. ordines), rad, följd, afdelning, ordning; samhällsklass, stånd; det kyrkliga ämbetet. -- Ordines majores et minores, »de högre och lägre kyrkliga ämbetena», de benämningar, under hvilka den äldre kyrkans tjenstemän sorterade, och som bibehållit sig i den romersk-katolska kyrkan, dock egentligen blott till namnet. Dessa benämningar uppkommo i det 3:dje årh., då de kyrkliga ämbetena började utbildas. Skolastikerna systematiserade dem till sju; tre voro ordines maj öres och fyra ordines minores (se Klerus). Denna indelning stadfästes af tridentinska mötet. Biskopsämbetet med sina olika gradationer står öfver dessa »ordines». -- I den grekisk-katolska kyrkan är en sådan systematisering icke genomförd, ej häller i de protestantiska kyrkorna, som redan i början afskaffade indelningen i ordines. J. P.
Ordonnans [-na'ngs], Fr. ordonnance (af Lat. ordinare, ordna, förordna), krigsv., betecknade ursprungligen i Frankrike en förordning af hvad slag som hälst (jfr nästa art.), men användes från slutet af 17:de årh. hufvudsakligen för militära förordningar af alla slag. Under nyare tidens första århundraden nyttjades ordet äfven för att beteckna en viss art af slagordning (se Ordre de bataille) och förekommer i denna betydelse oftast i sammansättningarna spansk-ungerska ordonnansen och nederländska ordonnansen. Den förstnämnda utbildades under spaniorernas krig uti Italien i början af 16:de årh., fullkomnades under Karl V i krigen med turkarna och användes ännu under Trettioåriga kriget. Den nederländska ordonnansen, som utmärkte sig för tunna formeringar, sattes i system af Morits af Oranien och tjenade såsom förebild för Gustaf II Adolfs slagordning. -- Numera nyttjas ordet ordonnans uteslutande för att beteckna en militärperson -- officer, då vanligen kallad ordonnansofficer, eller soldat (Fr. planton) --, som för längre tid eller tillfälligtvis är anställd hos en högre officer eller vid ett ämbetsverk för att stå till den högre officerens personliga förfogande eller för att verkställa uppdrag i tjensten. C. O. N.
Ordonnanser [-na'ngser], Fr., var under »ancien régime» (se d. o.) benämning på vissa lagar och förordningar, som utfärdades af konungarna eller af états généraux och inneburo reformer i konstitutionen eller förvaltningen. En sådan var L'ordonnance d'Orléans (1439), som införde den ständiga skatten (taille) och den stående hären. Ordonnance civile och Ordonnance criminelle benämndes den processordning och den kriminallag, som utarbetades under Ludvig XIV. Om Karl X:s »Juli-ordonnanser» se Juli-revolutionen.
Ordonnanskompanier (Fr. compagnies d'ordonnance, compagnies d'hommes d'armes) kallades de första i egentlig mening stående trupper, som började uppsättas i Frankrike 1445
Källa: Project Runeberg ·
