Ösel (sannolikt af Isl. eysysla, ödistrikt), Estn. Saarema (»Öland») l. Kurresaar (»tranornas eller kurernas ö»), ö i Östersjön framför ingången till Rigaviken, skiljes genom det grunda Lilla sundet från den österut liggande ön Moon, genom Söälasund från Dagö i n. samt genom ett 30 km. bredt farvatten från Kurlands udde Domesnes. Ön har enligt Strelbitsky en areal af 2,618 (enl. andra 2,712) qvkm. Den är flack och flerestädes sumpig samt ganska rik på skog, deraf mycket ekskog. Högsta punkten ligger endast 50 m. öfver hafvet; 1,763 qvkm. hafva en absolut höjd af 0–15 m., och endast 249 qvkm. ligga högre än 30 m. Kusterna äro dock ganska branta och hafva i n. och v. s. k. panks, brant i vattnet stupande kalkklippor. Trots en mängd uddar och vikar finnas få dugliga hamnar: Piddul och Rootsiküll l. Kielkond samt Zerel. Arensburg har varit en god hamn, men är nu igensandad. I s. utlöper en 30 km. lång, 3–8 km. bred halfö, förr ö, Schworbe, som under 57° 55' n. br. slutar med udden Svarferort l. Zerel, der redan omkr. 1650 svenskarna uppförde en fyr, som senare ombygts. Halfön fortsätter ytterligare 17 km. ut i hafvet såsom ett farligt ref, Svarfergrund. Ön består af kalksten, under ett ofta tämligen tunnt jordlager, och har flere stenbrott. För öfrigt utgöra odling af säd, lin och hampa, ladugårdsskötsel samt fiske och jagt (företrädesvis på vildsvan er) befolkningens hufvudnäringar. Ön, som med de närbelägna Moon, Runö, Abro och Filsand bildar en krets i guvernem. Livland, har omkr. 53,000 innev., deraf öfver 51,000 ester. Dessa voro under den äldre medeltiden såsom hedningar illa beryktade sjöröfvare, som gjorde Östersjöns kuster osäkra, hvarför danske konungen Valdemar Seier 1206 gjorde ett krigståg till ön och anlade en borg derstädes. 1227 eröfrades ön af en här af tyska korsfarare, livländska ordensriddare m. fl. under befäl af grundläggaren af det tyska väldet i Östersjöprovinserna, biskop Albert af Riga, som tvang befolkningen att antaga kristendomen. Ön delades emellan orden samt (för en tid) biskopen af Riga och borgarena i denna stad. Men sedan af Ö. och det estländska landskapet Wiek ungefär samtidigt bildats biskopsstiftet Ö., kom biskopen af Ö. att såsom landsherre regera 2/3 af stiftet och orden den återstående delen. Riga stad sökte likväl (såsom det påstås ända till 1480) häfda sina anspråk på en del af ön. Sedan Ivan IV 1558 börjat det anfall på den livländska ordensstaten, som skulle medföra dess upplösning, afträdde biskop Johan von Münchhausen genom två fördrag i Nyborg 1559 stiftet till konung Fredrik II af Danmark och hans efterträdare, mot det att konungen bekräftade stiftsständernas privilegier och betalade Johan 30,000 thaler. Konungen öfverlemnade Ö. åt sin broder hertig Magnus, hvilken deremot afstod sin andel af Holstein. Magnus, som i April 1560 besatt det starkaste af de biskopliga slotten, Arensburg, valdes d. 13 Maj s. å. af domkapitlet till biskop och bekräftade ståndsprivilegierna. Han kom emellertid i spändt förhållande till orden genom att eftertrakta ordensslottet Sonnenburg och ordens andel af Ö. samt förmå biskopen af Reval att öfverlemna sitt stifts administration i hans händer. Detta i förening med ryssarnas segerrika framträngande och hans penningeförlägenhet nödgade Magnus att d. 4 Maj 1561 underskrifva ett förpligtelsebref till konung Fredrik II, hvilket beröfvade honom nästan all sjelfständig makt. Konungens ståthållare blef den egentligen makthafvande på ön. När Magnus sedermera gjorde sig till ryssarnas verktyg, blef brytningen emellan honom och konungen fullständig, och i freden i Stettin 1570 erkände kejsar Maximilian II konungens af Danmark rätt till stiftet Ö. jämte Sonnenburg och dess område — under Romerska rikets öfverhöghet. Ö. styrdes sedermera af den danske ståthållaren och 6 landtråd, alla af adel, hvilka, såsom »landgericht» (hvarifrån vädjades till konungen och rådet) handhade äfven lagskipningen samt jämte en superintendent och en från landet inkallad prest den kyrkliga administrationen och jurisdiktionen (»consistorialgericht»). Andra domstolar voro »Schlossgericht» (ståthållaren, slottsfogden, 2 borgmästare, 2 medlemmar af rådet, 1 protokollist), som dömde i brottmål på landsbygden, utom hvad adeln angick, och i andliga mål; en »Landwaisengericht»; en »Stadtgericht» i Arensburg; »Manngericht», som exeqverade domarna och undersökte gränstvister emellan adliga gods; »Wachengericht» (ståthållaren och landtskrifvaren), ett slags underrätt för bönderna i civilmål. Lagarna voro den estländska landsrätten och Rigas stadsrätt.
Genom freden vid Brömsebro 1645 afträddes Ö. till Sverige, och d. 31 Okt. s. å. tog den förste svenske guvernören, Anders Eriksson Hästehufvud, ön i besittning. Guvernören fick till biträde en sekreterare och en bokhållare, hvarjämte en revisor (det blef den i Östersjöprovinsernas historia beryktade David Reimers von Rosenfeld) skulle »sätta allt, särdeles hvad våre och kronones intrader och regalia fisci» rörde, i behörig ordning. Ön fick åtnjuta sina privilegier; den fick ej sända några ombud till svenska riksdagen, ehuru den var inkorporerad i Sveriges rike; i kyrkligt hänseende lydde den till 1650 under biskopen af Reval. 1646 bekräftade drottning Kristina landtrådets och adelns gamla privilegier. Adelns rusttjenst nedsattes (från 12 till 15 »hakar» för en häst och karl), men deremot afslogs dess några år derefter framställda begäran att erhålla en »landschaftshauptmarm» och att inga skatter skulle kunna påläggas utan ridderskapets samtycke (svenska riksdagen pålade i sjelfva verket Ö. skatter och kontributioner, t. ex. 1680). 1646 bekräftade drottningen äfven staden Arensburgs privilegier; ingen annan hamn på ön än Arensburg finge beseglas. Den 25 Nov. 1648 donerade Kristina kronodomänerna på ön till ett grefskap Arensburg åt M. G. De la Gardie, hvilken i sin egenskap af grefve äfven blef guvernör öfver hela ön. 1654–89 hörde Ö. till drottning Kristinas underhållsland och styrdes af en under generalguvernören för dessa land sorterande guvernör. Under denna tid förvaltades ön mycket illa, och Ö. var den första trakt, som besöktes af den kommission, hvilken regeringen 1669 tillsatte för anställande af en undersökning ang. underhållslanden. Sedan Ö. 1689 återkommit under kronan, styrdes det af en landshöfding; i militäriskt afseende lydde det under generalguvernören öfver Livland. Adelns rusttjenst utgjorde en särskild adelsfana (den »Stiftska» l. »öselska»), ehuru den på Karl XI:s tid räknade endast 38 hästar. Enligt instr. af d. 6 Juli 1690 grepo landtrådet M. Stackelberg och assessorn i Dorpts hofrätt E. Dykman (-Mannerburg) sig d. 3 Okt. s. å. an med reduktionen på Ö. Redan i Sept. 1692 kunde Mannerburg ingifva en »specifikation öfver de ąmpter och gamla kronogods», hvilka »till datum äro disponerade och förarrenderade vordne», jämte kronoinkomsterna af de reducerade godsen tillika med den efter hvar rusttjensthäst utgående lilla skatten (»station»). Dessa inkomster utgjorde 1692 tillsammans 7,842 rdr spec. i penningar och 8,766 t:nor spanmål, hälften råg och hälften korn. 1693 synes reduktionsverket på Ö. vara afslutadt. I rättskipning och förvaltning vidtogos under den svenska tiden stora förändringar. En af De la Gardie tillsatt kommission införde 1650 en ny rättegångsordinantie. »Landgericht» blef en »Oberlandgericht» (landshöfdingen, 4 landtråd, 2 literata assessorer, 1 sekreterare och 1 fiskal), från hvilken sedan 1650 appellerades till Dorpts hofrätt (sedan 1646 hade appellerats till Svea hofrätt). Under »Oberlandgericht» sorterade »Manngericht» (1 »mannrichter», 2 assessorer och 1 notarie), som vardt en ordentlig domstol, och »Stadtgericht» (2 borgmästare, 6 rådmän), från hvilken senare 1668–73 dock appellerades till Dorpts hofrätt. Den 16 Jan. 1695 upphäfde Karl XI »Oberlandgericht», hvarefter landshöfdingen och landtråden dimitterades från rättskipningen och en »Landgericht» inrättades i likhet med den livländska med 1 »landrichter», 2 assessorer och 1 notarie. Genom ofvannämnda kommission inrättades ett ordentligt konsistorium, men ett »mixtum» (blandadt), d. v. s. det bestod af både andliga ledamöter (superintendenten och 2 landtprester) och verldsliga (landshöfdingen eller vicepresidenten i »Oberlandgericht» såsom »director consistorii» och 2 assessorer i nämnda domstol eller tidtals ett par landtråd eller andra adelsmän). 1697 upphäfdes det »blandade» konsistoriet och infördes ett »purum» (rent), d. v. s. af endast andliga ledamöter bestående, med superintendenten som preses. Kristendomsundervisningen hade i långliga tider meddelats allmogen af i byarna kringvandrande kronobönder (»bether»), som muntligen inlärde vissa religiösa stycken (de kunde ej läsa) och hade 1/2 »hake» jord i underhåll. Allmogen var naturligt nog med en sådan undervisning försänkt i grof okunnighet och vidskepelse, hvarpå må anföras som exempel, att bönderna ännu på 1690-talet hällre (i största hemlighet) begrofvo sina döda i sina hedniska förfäders »heliga lunder» än i de kristna kyrkogårdarna. Karl XI sökte inplanta bättre kristna begrepp. I hvarje socken inrättades en estnisk skola, och husförhör skulle hållas liksom i Sverige. 1693 bestämdes, att alla prester på ön skulle tillsättas af kronan, hvarigenom församlingarna fingo bättre prester och kyrkorna, som varit nästan fallfärdiga, åter försattes i anständigt skick. Under svenska tiden funnos 2 hospital (1 i Arensburg, 1 i S:t Johannes' socken).
Den 13 Sept. 1710 öfverlemnade öfverstelöjtnant O. M. Wolffelt, kommendant på Arensburg, sedan general Bauer låtit af bränna staden, slottet åt ryssarna, och Ö. blef rysk besittning. Redan följande år var emellertid svenska regeringen betänkt på att ånyo besätta ön, mindre i hopp att kunna behålla den än för att skaffa den i Finland under Nierot stående armén boskap och spanmål, som detta år funnos i riklig mängd på ön. Wolffelt blef ledare af expeditionen, som räknade 514 man, ombord på transportskepp under betäckning af en fregatt och ett mindre fartyg. Efter åtskilliga motigheter och hinder, som vållade långt dröjsmål, anlände expeditionen slutligen d. 25 Okt. på redden emellan Sumpernäs och Ormsö, men tvangs då af en fem dagars storm att gå till Hangö. På Ö. funnos inga ryska trupper. Karl XII:s befallning d. 4 Nov. 1711 att ön skulle återtagas ledde ej till något resultat. Förgäfves sökte ock de svenske underhandlarna i Nystad 1721 i det längsta rädda ön åt Sverige. — Under den ryska regeringen hafva svensk bosättning och svenskt språk på ön alldeles försvunnit; knappast minnet deraf återstår. Redan för mer än 100 år sedan förstodo ytterst få af öboarna svenska språket. Senast fanns svensktalande befolkning qvar på halfön Schworbe, men äfven några andra orter hafva haft svensk befolkning, ehuru intet utom ortsnamnen bevisar dess tillvaro, så Rootsiküll (»svenskbyn») i socknen Kielkond på vestkusten, byarna Rotsi på halfön Vettel (Estn. Wöttaninna l. Rootsininna) samt holmen Rootsikerr (Rootsiskär, »svenskskär») på södra kusten. A. H—ld.