Ostronfiske, fångst af ostron, sker på djupare vatten med s. k. ostronskrapa (i Bohus län kallad »ulk» och »engelsman») af åtskilliga modeller, som dock alla hafva det gemensamt, att de bestå af en båge med ena sidan försedd med ett kniflikt tillplattadt jern samt vidhängande säck af groft nät eller nätformigt sammanfogade jernlänkar. Redskapet släpas långs bottnen efter båt, hvilken ros eller, der bottnen är slät, går för segel. På mindre djup och på bergbotten tagas ostronen med ostrontång, ett slags tång af jern, försedd med långt skaft, samt på branta sluttningar med s. k. skaf (ostronskaf), ett slags håf, hvars ena sida är rak och kniflikt tillplattad. Någon gång har äfven dykare användts för ostronfångst. -- I Sverige drifves ostronfångst endast i Bohus län, hvarest ostronbankar förekomma ned till Orust och Tjörn. Ostronfisket är der i det hela obetydligt, och dess afkastning synes vara stadd i aftagande. Afkastningen utgjorde 1885 364 »trä» (à 200 stycken) till ett värde af 8,600 kr. (uppg. ej alldeles fullst.) mot 2,050 »trä» 1859. I Sverige är enl. k. kung. d. 10 Dec. 1880 ostronfiske förbjudet fr. o. m. d. 1 Maj till d. 1 Sept. Ej häller må ostron af mindre bredd än 59 mm. (2 dec. tum) fångas, utan skola sådana, då de upptagits, genast åter utsläppas. I Norge förekomma ostronbankar der och hvar från Kristiania-fjorden upp till Namsen-fjord, men fångsten är äfven der jämförelsevis obetydlig. Den har under 1881--85 utgjort i medeltal 252 hl. till medelvärde af 6,568 kr. årligen. Större betydelse har ostronfisket i Danmark, hvarest det tillhör kronan. Afkastningen har emellertid på senare tider jämväl der aftagit betydligt. De rikaste bankarna äro de i Limfjorden, dit ostron efter genombrottet 1825 inkommit och först 1851 upptäcktes. Mellan 1876--81 voro bankarna utarrenderade till en firma i Hamburg för 240,000 kr. årligen. Fångsten nedgick från 7--8 millioner stycken 1871--74 till endast 1 1/2 mill. 1880--81. Orsaken härtill antages vara ogynsamma vintrar. Arrendet under nuv. period uppgifves vara 60,000 kr., men ökas i viss proportion till fångsten. Ostronbankarna vid Frederikshavn (Fladstrand) ligga på en sträcka af omkr. 4 mil från Skagen till inemot Hirsholm, omkr. 1/2-- 1 1/2 mil från land. Angående deras afkastning saknas uppgifter. Vid Tysklands kuster finnas ostronbankar endast vid Slesvigs vestkust, hvarest i djuprännorna i det s. k. »Wattenmeer», som under ebben ligger ofvan vattnet, finnas omkr. 50 bankar, de största invid ön Sylt. För att spara bankarna fiskas der blott 1,000--3,000 tunnor ostron (à 600--800 st.) årligen. Bankarna äro äfven der regale. De slesvigska ostronen anses öfverträffa de danska. I Nederländerna äro de gamla ostronbankarna uti Zuyderzee nästan utfiskade, och ostronfångsten är numera koncentrerad i prov. Zeeland. Genom odling hafva dessa bankar stigit i värde, så att arrendeafgiften till statskassan f. n. skulle enl. beräkning uppgå till omkr. 1/2 mill. kronor. Samtliga dessa ostronfisken äro emellertid obetydliga i jämförelse med de franska och engelska. De förnämsta franska ostronfångstorterna ligga inom distrikten Cancale, Auray, Pauillac, Teste de Buch och la Seyne. Äfven Havre, Granville, Tréguier, Vannes och Marennes äro betydliga ostronplatser. Fångsten sker på franska kusten dels från båt, dels och ofta med håf, medan man under ebben vadar ute på lågvattnet. Hela franska ostronfisket lemnade enl. officiella uppgifter under 1885 126 1/2 mill. stycken ostron (deri dock äfven en del s. k. portugisiska ostron inberäknad), till ett försäljningsvärde af 1,675,000 fr. Storbritannien har många betydliga ostronbankar, öfver hvilkas afkastning närmare uppgifter likväl saknas. Man kan dela dem i a) djupvattensbankarna, liggande 10--12 eng. mil från kusten i Kanalen, utanför Grimsby och Arklow i Irland, samt b) kustbankarna, liggande inom tre mil från kusten. De berömdaste äro bankarna i Kent och Essex samt i Thamesmynningen; vid syd- och vestkusten af England i Portland bay, Falinouth, Swansea bay m. fl.; uti Irland bankarna i Clew bay, Sligo, Belfast m. fl. I Skotland finnas ostron blott vid Loch Ryan och i The Forth. De berömdaste bankarna äro de i Thamesmynningen, hvarest man får de s. k. »natives» (se Ostronodling). Fisket drifves der af kompanier eller ett slags gillen med särskilda privilegier: »The Whitstable» och »The Favesham» Companies. Från Whitstable försåldes ostron under 1859--75 för mellan 38--55 tusen pund (684,000--990,000 kr.) årligen. Senare uppgifter saknas. -- De nord-amerikanska ostronen äro en särskild art (se Ostron), som med undantag af Maine och Florida förekommer långs hela östra kusten af Förenta staterna samt vid New Brunswick och, i ringa mängd, i Nova Scotia i Canada. Det betydligaste ostronfisket i Förenta staterna idkas i Chesapeake bay, hvarifrån omkr. 80 proc. af ostronfångsten i Förenta staterna komma. Den uppfiskade qvantiteten inom hela landet utgjorde år 1880 22,195,000 bushels, uppgående, inberäknad den i burkar inlagda qvantiteten, till ett värde af 13,430,000 dollars (50,362,500 kr.). I Canada äro ostronbankarna på flere ställen utfiskade. De förnämsta äro de vid Gloucester och Northumberland i New Brunswick. Enligt senaste officiella uppgifter utgjorde afkastningen af ostronfisket i Canada år 1886 62,905 barrels, värda 189,915 dollars. R. L.
Nordisk familjebok · första upplagan
Ostronfiske
Ämne: Blötdjur, snäckor och musslor · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 461–462 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗