Palmyra

Palmyra (»palmstaden»), Syr. Tadmor, stad i en oas i den syriska öcknen midt emellan Damaskus och Eufrat, skall hafva blifvit anlagdt af konung Salomo med bestämmelse att utgöra karavanstation på vägen mellan Medelhafvet och Eufrats område. Men först ungefär samtidigt med romarnas eröfringar i Syrien tyckes den hafva kommit till verklig blomstring (1:sta årh. f. Kr.). Samhället var icke till fullo införlifvadt med det romerska väldet, utan stod i ett slags lydnadsförhållande till Rom, för hvilket det utgjorde en utpost mot parterna. En inhemsk styresman, hvilken tillika tjenstgjorde såsom kejserlig prokurator, hade högsta ledningen af folkets angelägenheter. Språket var syriskt (se Palmyrenska språket), och P:s område bildade ett eget tulldistrikt. -- Karavanhandeln gaf staden dess betydelse och förblef källan till dess välstånd; dock synes man jämväl hafva försökt att odla jorden med tillhjelp af vattenledningar. P:s korta storhetstid inföll under senare hälften af 200-talet. Då kejsar Valerianus i slutet af år 259 eller början af 260 blef tillfångatagen af perserna och desse derefter öfversvämmade Syrien och Mindre Asien, sökte P:s herskare Odenathus att uppehålla efterträdaren Gallienus' makt och blef derför af honom belönad med värdigheten af »imperator» i Orienten. Han kämpade med kraft och framgång mot perserna. Ställningen till de romerske kejsarna var ej fullt klar; till namnet skulle Odenathus vara ställföreträdare för kejsaren, men i verkligheten blef han ett slags medkejsare. Tydligare framträdde den palmyrenska herskarefamiljens anspråk efter Odenathus' mord (omkr. 270), då hans sköna, kloka och kraftfulla maka, Zenobia, tog regeringen för sin unge son. Hon utsträckte sitt välde öfver Mindre Asien och Egypten, men blef snart anfallen af kejsar Aurelianus, som ej längre ville fördraga P:s ställning såsom en stat i staten. Besegrad vid Emesa (272) och instängd i P., sökte hon fly, men blef tillfångatagen jämte sin son. Hon gick 274, fjättrad i gyllne kedjor, i Aurelianus' triumftåg framför segrarens vagn, men behandlades sedermera mildt. Enligt Athanasius tillhörde Zenobia den judiska bekännelsen. P. hade, innan Aurelianus hann fram till Rom, gjort uppror, men kejsaren vände om och förstörde i grund staden (273), som under den senaste tiden hade smyckats med härliga byggnadsverk, bland hvilka särskildt märktes ett åt solguden helgadt tempel. Kejsar Justinianus (527--565) sökte återupprätta staden, men den förföll snart och är nu en arabisk by, som har betydelse endast genom sina storartade ruiner. R. Tdh.