Papegojor, Psittacidae, zool., bilda en familj inom de partåiga foglarnas ordning (Zygodactyli) och foglarnas klass. Från närbeslägtade familjer skiljas de derigenom att de hafva näbben försedd med vaxhud samt öfverkäken rörlig, bågformigt böjd och försedd med lång, hakformigt nedböjd spets. Benen äro tjocka, starka, köttiga, men aldrig höga. Tarsen är kortare än mellantån samt klädd med nätlikt fördelad hud. Klorna äro starkt böjda, spetsiga, men hvarken långa eller starka. Oftast hafva papegojorna lysande färger, af hvilka den bladgröna är förherskande. Dessa färger undanskymmas dock ofta af mindre lifliga. Könen äro merendels lika, och de unga foglarna skilja sig vanligen obetydligt från de gamla. -- Framför andra medlemmar af foglarnas klass utmärka papegojorna sig genom en likformig utveckling af sina sinnen. Hvad aporna äro bland däggdjuren kunna papegojorna sägas vara bland foglarna, nämligen en förening af goda och dåliga egenskaper af mångahanda slag. Papegojornas flygförmåga är i allmänhet ej synnerligen utbildad, dock bättre hos de små arterna. På marken röra de flesta sig mindre väl, men deremot klättra och klänga de med stor färdighet samt taga dervid näbben till hjelp. Denna, som är mycket rörligare än hos andra medlemmar af foglarnas klass, användes också på mångfaldiga sätt: som griporgan, för att stycka sönder födan, att söndergnaga föremål, som vapen, klätterorgan m. m. Papegojornas stämma är stark, ofta skrikande, högligen vexlande, stundom välljudande och melodisk; somliga arter, som uppträda flockvis, blifva genom sitt skrän rent af odrägliga. Dessa foglars förmåga att efterhärma menniskans röst och ord är nogsamt känd. Häri öfverträffa de alla andra djur, visa en förvånande förmåga att inlära äfvensom att lämpligt använda ord och uttryck samt förbinda alltså begrepp med det inlärda. -- Papegojorna äro hemma i alla verldsdelar, med undantag af Europa, talrikast i Amerika och Indiska arkipelagens östra öar, fåtaligast i Asien. Man har beskrifvit inemot 400 arter, af hvilka blott en femtedel finnes utom vändkretsarna. I allmänhet äro de bundna vid skogarna. Några finnas dock på stepper och i bergstrakter ofvanför skogsområdet; men regeln är, att ju mera storartade skogarna äro, dess talrikare uppträda dessa foglar. De äro der lika vanliga som sparfvar och kråkor hos oss. Utom under fortplantningstiden lefva de flesta papegojor i skaror (ofta af ofantlig storlek), som hålla troget tillhopa. Tidigt om morgonen lemna de sin sofplats (någon tät trädkrona, af hål uppfylld klippvägg eller ihåligt träd), söka gemensamt upp sin föda, utsätta vakter för att skydda sig mot fara och uppsöka på qvällen åter en gemensam hviloplats. Deras näring utgöres hufvudsakligen af frukter och frön, men äfven af knoppar, blommor, honing och frömjöl samt insekter, maskar o. d. I fångenskapen vänja de sig vid kött och förtära sådant med begärlighet. Genom de härjningar, som papegojorna anställa på fält och i trädgårdar, blifva de på många trakter en verklig landsplåga samt omöjliggöra der och hvar odling af vissa fältfrukter. -- Strängt engifte är utmärkande för papegojorna, och makarna hålla tillhopa under hela lifvet. Äggen äro ofta 2, hos åtskilliga 3--4, någon gång 6--10, och läggas med förkärlek uti ihåliga träd, men äfven i hål i jorden, i klippor, i byggnader o. s. v. Ofta urhålka dessa foglar med sin starka näbb åt sig bon i träden, hvarvid honan är den egentlige arbetaren. I allmänhet är deras bale mycket simpel eller nästan ingen; mera sällan bygges ett ordentligare underlag för äggen. Vanligen rufva båda makarna, hvilka gemensamt föda ungarna såväl i boet som någon tid, sedan dessa flugit derur. Papegojor af närslägtade arter para sig stundom med hvarandra. Ofta förekomma mellan dessa foglar strider af svartsjuka, afundsjuka om födan, ofördragsamhet o. s. v. Redan i andra året tyckas ungarna erhålla hela sin fjäderprakt och vara i stånd att fortplanta sig; de mindre arterna göra så redan i första året. Det oaktadt uppnå dessa foglar en mycket hög ålder: man har sagt ända till hundra år. -- Enär papegojorna orsaka menniskan betydande skada, äro de också utsatta för mycket ifrig förföljelse från hennes sida. Orsaker härtill äro äfvenledes, att deras kött, ehuru hårdt och segt, fortäres, att deras vackra fjädrar användas som prydnader, och att de ofta hållas i fångenskap, vid hvilken de lätt vänja sig. Sedan urminnes tider hafva papegojor hållits tama. För européerna blefvo de bekanta vid Alexander den stores fälttåg till Indien, och längre fram kommo dessa foglar till Rom, der de skattades högt (priset på en talande papegoja öfversteg värdet af en slaf). Vid Amerikas upptäckande anträffade spaniorema derstädes tama papegojor, och fortfarande äro sådana en vanlig företeelse hos de syd-amerikanske infödingarna. »Anmärkningsvärd är», säger Schomburgk, »tama papegojors och apors förkärlek för barn. Jag har sällan sett en krets lekande indianbarn, till hvilken icke apor och papegojor sällat sig.» -- I fångenskap vänja papegojorna sig snart vid menniskans näringsämnen, ja äfven vid hennes drycker. Såsom lämplig föda för de större arterna nämner Brehm hampfrö, kokt ris, hafre, majs, salad, kål och frukt, för de mindre hirs, kanariefrö, salad och blad. Genom umgänge med menniskor civiliseras papegojan på samma sätt, kan man säga, som det sker med hunden. Men skall hon blifva behaglig och göra framsteg, måste hon regelbundet undervisas och behandlas med mildt allvar. I början måste hon hållas instängd i ett trängre rum, och större frihet bör man ej lemna henne, förrän hennes uppfostran är fullbordad; men då fortplantar hon sig ock utan större svårighet i det tama tillståndet. På senare tiden har man flere gånger i Storbritannien (1887 äfven i Skåne) sett papegojor häcka i det fria. -- Sundevall indelar papegojorna i egentliga och rakkäkade. A) De egentliga papegojorna utmärka sig genom hög, uppsvälld, bukig, framtill plattad underkäk, hvars uppåtriktade spets är bred, tvärt afskuren och försedd med inskärning nära främre änden. Denna afdelning kan fördelas på fem underfamiljer. Bland det, såsom ofvanför nämndes, stora antalet arter anföres här blott ett fåtal mera utmärkande eller allmännare kända. -- a) Kakaduorna hafva synnerligen stark näbb, som vanligen är mera hög än lång, starka inskärningar i käkkanterna, vanligen kort, stark och lodrätt nedåtriktad öfverkäksspets samt nästan alltid fjädertofs på hufvudet. Dessa foglar äro hemma från Filippinerna till Tasmanien, från Timor och Flores
till Salomonsöarna. Af familjens alla medlemmar äro kakaduorna de älskvärdaste, bäst begåfvade i andligt hänseende och läraktigaste samt lämpa sig också förträffligt att tämja. Af dithörande arter må nämnas följande. Inka-kakaduan, »jackul», Camptolophus leadbeateri, hvit, delvis rosenfärgad, under vingarna laxröd, samt med röd, gulfläckig och hvit hufvudtofs, är hemma i Australiens sydvestra del. -- Arara-kakaduan, Microglossus aterrimus, eger större näbb än alla andra papegojor och kan begagna sin långa, utsträckbara, i spetsen liksom af ett svart pansar betäckta tunga som en sked vid födans upphemtande. Hon är djupt svart, med grönaktig anstrykning, samt hemma i nordligaste Australien och åtskilliga norr derom belägna småöar. -- Dvärg-kakaduan, Nasiterna pygmaea, är ungefär af våra siskors storlek, hufvudsakligen gräsgrön samt hemma på Nya Guinea och kringliggande öar. -- Korelian, kakodillen, viggstjertpapegojan, Callipsittacus Novae Hollandiae, har de båda mellersta stjertpennorna förlängda samt är oliv-gråbrun, med gula ställen på hufvudet och saffransröd fläck vid örat. Arten är hemma i det inre Australien. -- b) De kortstjertade papegojorna hafva kort, på sin höjd medellång, tvärt afskuren eller svagt afrundad stjert och sakna tofs. De äro hemma i alla verldsdelar utom Europa. -- Jakon, Rhodurus erithacus, är askgrå, med skarlakansröd stjert, samt finnes i mellersta Afrika vester om de stora sjöarna. Arten hör till de mest omtyckta kammarfoglar, hvarför också dessa foglar i mängd bringas i handeln af afrikanska infödingar och säljas till de europeiske köpmännen vid kusten. En mängd tilltalande berättelser finnes om tama individer af denna art. -- Dvärgpapegojorna, Psittacula, höra till underfamiljens vackraste medlemmar och äro omtalade för den ömhet, som makarna visa hvarandra inbördes. De äro utbredda i de fyra förut nämnda verldsdelarna och af obetydlig storlek, vexlande mellan sparfvens och starens. En art af detta slägte, nämligen rosenpapegojan, P. roseicollis, som är gräsgrön, med vissa delar af hufvudet och halsen blekt rosenröda, tjenar i södra Afrikas vattenfattiga trakter som en säker vägvisare för den törstige resanden, om han gifver akt på henne, då hon åtminstone en gång dagligen i små skaror begifver sig till vattensamlingar. -- c) De långstjertade papegojorna sakna likaledes tofs på hufvudet och hafva synnerligen korta tarser samt igenkännas med lätthet på sin långa, kilformiga eller graderade stjert Nästan hälften af familjens alla arter hör till denna underfamilj, som är utbredd i de fyra ofvan nämnda verldsdelarna, talrikast i Syd-Amerika, Australien och på Stilla hafvets öar. Araraerna, Sittace, skilja sig från alla andra papegojor genom den mycket starka och utomordentligt stora, från sidorna starkt sammantryckta, ofvantill starkt krökta, med stor, öfverhängande hake försedda näbben och de nakna ställena frampå hufvudet. Arterna af detta slägte kunna åstadkomma ett ännu mera bedöfvande larm än andra papegojor, och makarnas inbördes tillgifvenhet är mera utpräglad än hos alla andra inom familjen (se vidare Ara). -- Karolina-perikitten l. karolina-papegojan, Conurus carolinensis, är den enda i Nord-Amerika förekommande arten och har fått namn efter en del af sitt utbredningsområde. Hon är mörkt gräsgrön, undertill gulaktigare, på skuldror, vingar och delvis på hufvudet orangerödaktig. Hon är ovanligt sällskaplig och låter ej ens af upprepade skott förmå sig att öfvergifva sårade kamrater. Nätterna tillbringa dessa papegojor i trädhål, der ofta tjogtals med klorna och näbben hänga sig fast vid väggarna. -- Ädelpapegojorna, Palaeornis, bebo hufvudsakligen södra Asien.
Vingarna äro och spetsiga, stjerten starkt graderad. Bladgrönt är den förherskande färgen hos fjäderdrägten. Af Alexander den stores fältherre Onesikritos fördes halsbandpapegojan, P. torquatus, till Grekland. Hon igenkännes på ett rosenrödt band på halsen, en svart strimma på strupen samt en himmelsblå fläck på halsens sidor och kinden. Denna art föredrager odlade trakter och söker således rent af menniskans sällskap. -- d) De rosella-lika papegojorna hafva lång, starkt graderad stjert, längre och spensligare tarser, ledigare rörelser på trädens grenar samt klar och angenäm stämma. Rosellan, Platycercus eximius, är brokig af skarlakansrödt, hvitt, svart, gult, ljusgrönt, svartbrunt och blått samt hemma i Nya Syd-Wales och på Tasmanien, der hon förekommer på öppna trakter och vägar. På marken rör rosellan sig nästan lika vigt som finkarna, och hon flyger med snabba vingslag. Arten är mycket vanlig som burfogel. -- Detta gäller äfven om vattrade sångpapegojan, Melopsittacus undulatus, som har graderad stjert med mycket långa midtpennor. Hon är till stor del gräsgrön, men svafvelgul, med fyra blå sidofläckar, på framhufvudet, försedd med fina, svarta tvärlinier ofvanpå hufvudet och halsen äfvensom på skuldror och vingtäckare samt hufvudsakligen blåaktig på stjerten. I ofantliga skaror bebor denna art, som blir 22 cm. lång, Australiens inre grässlätter. Hon flyger synnerligen snabbt och går jämförelsevis väl på marken. I tusental bringas sångpapegojorna till Europa, emedan de äro ytterst förnöjsamma (i fångenskap underhållas de godt med hirs, kanarieoch hampfrö samt grönsaker, hvarjämte de dricka mycket litet), hafva ett mycket behagligt qvitter och fortplanta sig i fångenskapen till och med flere gånger årligen. -- Jordpapegojan, Pezoporus formosus, är hemma i södra Australien och på Tasmanien, der hon förekommer på ofruktbara, sandiga ställen eller på kärrmarker. Hon lefver ensam eller parvis, löper snabbt och uthålligt i gräset som en snäppa samt trycker som en hönsfogel för hund. Denna papegojas kött anses bättre än snäppornas och liknar vaktelns. -- e) Ugglepapegojorna hafva korta, rundade vingar och ansigtet så att säga boslöjadt af långa, borstlika, utstående fjädrar samt förete i åtskilligt en viss likhet med ugglorna. Kakapon l. ugglepapegojan, Stringops habroptilus, blir 55 cm. lång samt är ofvan olivgrön, med fjädrarna på den svarta rotdelen tecknade med breda, olivgulaktiga tvärband och skaftfläckar, undertill grönaktigt olivgul, med smala, mörkbruna tvärband; ansigtsslöjan är halmgul. Arten är hemma på Nya Zeeland och har ej varit känd mer än några få årtionden. Hon lefver under trädrötter och klipphvalf samt för ett nattligt lefnadssätt. Dessa foglars kött är utmärkt och särdeles eftersökt af infödingarna, som förr prydde sig med deras fjädrar och hufvud. Kakapon synes gå sin undergång rätt fort till mötes, ty den har en svår fiende i de af européerna införda hundarna, som till en god del blifvit förvildade och i ögruppens nordliga del nästan utrotat arten.
B) Till de rakkäkade papegojorna föras de arter, som hafva underkäken rak, jämförelsevis smal (ej bukig) och mera lång än hög. Denna afdelning bildar en enda underfamilj, lorier l. penseltungade, som hafva tungspetsen besatt med hår. Ärkelorin, Domicella atricapilla, som finnes på Molukkerna, är skarlakansröd, med pannan och skuldrorna djupt svarta, kräfvan höggul, vingleden blå, med hvita fjäderkanter, och vingarna för öfrigt mörkt gräsgröna. Arten lefver af blommornas honingssaft och är i sitt hemland en ytterst vanlig burfogel. -- I Australiens och Tasmaniens gummiträdskogar förekommer mångfärgade lorin, Trichoglossus Novae Hollandiae, som är brokig af blått, gräsgrönt, gult, rödt och svart. Sällskaplighet är så utmärkande för denna och närmast beslägtade arter, att tre till fyra sådana kunna lefva helt fredligt tillhopa i samma träd. Australnegrerna pläga göra sig prydnader af denna och närstående arter, hvilka genom sin färgprakt synas göra intryck till och med på dessa så lågt stående menniskor. -- Nestor-papegojslägtet, Nestor, tillhör Nya Zeelands fauna, och af detsamma hafva två arter redan blifvit utrotade, enär de bodde endast på små öar. De återstående förekomma talrikt i hufvudöarnas skogstrakter. Dessa foglar äro kraftigt och undersätsigt byggda, hafva stark, lång, från sidorna hoptryckt näbb, långa vingar, något afrundad stjert samt dystert olivbrun eller grön, i nacken och på buken lifligt färgad drägt. De lefva af bär och frukter, men angripa äfven större djur. Så anfaller kea-papegojan, N. notabilis, får, bibringar dem stora sår samt t. o. m. dödar dem. Denna art lefver på marken, en annan i träd. Nestor-papegojorna fångas för sitt kött äfvensom tämjas, särskildt af infödingarna, som sätta högt värde på deras förmåga att lära sig tala och göra tjenst som lockfoglar vid fångsten af deras vilda samslägtingar. C. R. S.
