Papilionaceae

Papilionaceae L., bot., en väl begränsad nat. fam. af örter, buskar och träd, som alla utmärka sig för de fjärilslika blommorna, hvilka just gifvit anledning till familjens namn. Blomfodret är mer eller mindre regelbundet 5-tandadt, med tänderna stundom två-läppigt fördelade, ofta qvarsittande efter blomningen. Ståndarna äro 10, hopvuxna i 2 stammar med strängarna, i regeln så, att 1 ståndare är fri och de öfriga 9 förenade (kl. Diadelphia L.), men hos Genisteae äro alla ståndaresträngarna sammanvuxna. Fruktämnet, ett i hvarje blomma, utväxer till en vanligen enrummig, flerfröig ärtbalja, stundom en ledbalja. Denna egendomliga baljfrukt är gemensam för Papilionaceae, Caesalpinieae och Mimoseae, hvarför dessa tre familjer sammanförts under den omfattande familjen Leguminosae Juss. -- P. är en af växtverldens största familjer, omslutande långt mer än 5,000 arter, af hvilka omkr. 950 tillhöra Europa och 70 Sverige. Familjen sönderdelas i en mängd underafdelningar och grupper, omfattande större eller mindre antal slägten. Ur denna »ärtväxternas familj» erhållas ytterst vigtiga näringsmedel genom de stärkelserika och qväfvehaltiga, ofta stora fröna (»trindsäd»), såsom våra bekanta ärter, bönor, linser, vicker o. s. v., af slägtena Pisum, Vicia, Phaseolus, Lathyrus, Cicer, Lupinus, Ervum, Astragalus etc. Fet olja finnes i många slag af dessa frön, i synnerhet i jordnöten af Arachis hypogaea. De späda baljorna af vissa slags bönor och ärter äro värderade grönsaker (»legymer»). Många äro välluktande genom halt af flyktig olja eller, hos somliga, af cumarin, t. ex. hos melotenklöfver och i tonkabönan. Icke få ärtväxter hafva på senare tider befunnits alstra mycket giftiga frön (t. ex. kalabarbönan, fröna af Cytisus-arter) samt äfven innehålla giftiga ämnen i andra växtdelar. Åtskilliga af dessa jämte flere maskdödande eller på annat sätt verkande papilionacéer äro använda i medicinen, och hela antalet af medicinalväxter ur denna familj räknas till omkr. 400. I Bengalen användas fibrerna af Crotalaria juncea L. m. fl. arter, under namnen sunn och janapam, såsom material till tåg och gröfre väfnader. O. T. S.