Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Partitur

Ämne: Italienska musiktermer · Musik och italienska lånord

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 825 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Partitur (Ital. partitura, Fr. partition, Eng. score), sammanställningen af alla till ett flerstämmigt tonstycke hörande stämmor, uppskrifna takt för takt under hvarandra, så att styckets gång, harmonisering och instrumentation kunna öfverskådas. Det äldsta bekanta partitur af ett sångverk är Cipriano de Rores fyra madrigaler från 1577 (Venezia, A. Gardano). I nutidens partitur är första grundsatsen för uppställningen den att förena tonverktyg af lika slag till särskilda grupper, inom hvarje grupp åter att sätta de djupare stämmorna nederst och de högre ofvanför. Ett orkesterpartitur uppställes derför vanligen sålunda: högst träorkestern, med följande ordning uppifrån nedåt: (piccolaflöjt), flöjter, oboer (engelskt horn), klarinetter (basklarinett), fagotter (kontrafagott); dernäst bleck- och slagorkestern: horn, trumpeter, basuner (tubor), pukor (triangel, bäcken, trummor); slutligen stråkorkestern: första och andra violiner, altvioler, violonceller, kontrabasar. Äro sångstämmor med, få de plats antingen näst ofvan violinerna eller näst ofvan violoncelierna. Harpa sättes lämpligast mellan slag- och stråkinstrumenten; orgel- eller pianostämma sättes allra nederst. »Partiturspel», eller konsten att omedelbart öfverskåda och på pianot, så långt möjligt är, utföra ett partitur, hör till de svåraste uppgifterna för en praktisk musiker. A. L.