Pavia

Pavia. 1. Provins i norra Italien, omgifven af prov. Milano i n., Piacenza i ö., Genua i s., Alessandria i s. v. och Novara i v. Areal 3,345 qvkm. 478,618 innev. (1881). Landet är med undantag af den södra, bergiga delen ett bördigt slättland (»Lombardiets trädgård»), som vattnas af Po med dess bifloder Sesia, Agogna, Terdoppio, Ticino och Olona fr. v. samt Staffora och Trebbia fr. h. Dessutom genomskäres prov. af ett rikt förgrenadt nät af kanaler, af hvilka Naviglio di Pavia (från Olona vid Milano till Ticino vid Pavia) är den största. -- 2. Hufvudstad i ofvannämnda provins, ligger på venstra stranden af Ticino och Naviglio di Pavia samt jernvägen Pisa--Genua--Milano, med bibana till Cremona. Öfver Ticino leder en täckt marmorbro, 216 m. lång, till den på en ö i Ticino belägna förstaden Borgo Ticino, och längre upp ligger en 762 m. lång jernvägsbro. Staden har breda, raka gator och ett af Viscontierna 1360--69 uppfördt, förfallet citadell (nu kasern) samt omgifves af till en del ännu bibehållna vallar och murar, hvilka med sina 12 gamla torn (fordom hade staden så många, att den kallades »de hundra tornens stad», città di cento torri) äro af målerisk verkan. Flere af stadens byggnader hafva stort arkitektoniskt intresse. Den treskeppiga basilikan S. Michele (från 12:te årh., nyligen restaurerad) är ett af de vackraste ännu qvarstående profven af lombardisk stil, och som den var de förste konungarnas af Italien kröningskyrka, erhöll den 1863 titeln »basilica reale». Katedralen S. Stefano. efter Bramantes utkast påbörjad 1488 af en hans lärjunge, invigdes 1609, men är ej fullbordad. Den består af en åttahörning om 26 m. genomskärning, i hvilken ett treskeppigt långhus med halfrunda kapell samt ett likadant utveckladt chor och tvärbyggnad utmynna. Den innehåller bl. a. Augustinus' graf, ett praktfullt skulpturverk i rent gotisk stil, påbörjadt 1362, med flere hundra figurer (helgon och allegoriska gestalter). Till samma tid som dômen hör klosterkyrkan Canepanuova, en likaledes efter Bramantes ritning uppförd åttahörnig kupolbyggnad. Stadens betydelse härrör hufvudsakligen af dess i medeltiden berömda universitet (formligen inrättadt 1361 af kejsar Karl IV, ehuru det gör anspråk på att härstamma från en af Karl den store stiftad skola), som nu består af tre fakulteter (för juridik, medicin och kirurgi samt matematik och naturvetenskaper) och räknar 40--50 lärare samt 500--600 studerande (ännu 1860 1,475 studerande). Till detsamma höra, jämte flere vetenskapliga institut, två s. k. konviktskollegier, Collegio Borromeo och Coll. Ghislegieri, stiftade af Milanos ärkebiskop Carlo Borromeo (1563) och af påfven Pius V af familjen Ghislegieri (1569). Universitetsbiblioteket grundades af Maria Teresia (1754) och räknar öfver 175,000 bd. Andra undervisningsanstalter äro tekniskt-agronomiskt institut, gymnasium, biskopligt seminarium samt konstskola. Staden är säte för en biskop. Dess industri är obetydlig, men handeln ganska omfattande. Innevånarnas antal uppgick 1881 till 29,733. Omkr. 8 km. norr om P. ligger vid jernvägen till Milano det berömda Certosa di P. (se d. o.). -- Staden kallades af romarna Ticinum och erhöll först mot slutet af 7:de årh. namnet Papia l. Pavia. Den härjades af Attila 452, af Odovakar 476 samt befästes efter 489 af Teoderik. Efter en treårig belägring (569--572) tvangs den att gifva sig åt langobarderna och blef det langobardiska rikets hufvudstad. Efter dettas fall (774) blef den de italienske konungarnas kröningsstad. Från midten af 1300-talet hörde P. till familjen Visconti och blef senare en del af hertigdömet Milano. 1524 belägrade Frans I af Frankrike länge förgäfves staden och vardt nära Certosa di P. d. 24 Febr. 1525 slagen af en kejserlig här under konnetabeln af Bourbon samt tillfångatagen. Till hämd derför vardt P. 1527 eröfradt af en fransk här under Lautrec och undergick en flere dagars plundring. Med Milano kom P. 1714 till Österrike. 1796 intogs staden af Bonaparte. De revolutionära rörelserna i Febr. 1848 undertrycktes af österrikarna, och universitetet stängdes. Vid ett nytt uppror i Mars s. å. lemnade österrikarna staden, och sardinska friskaror inryckte, men österrikarna återvände 1849. Jämte det öfriga Lombardiet förenades P. 1859 med Sardinien.