Peder Galle

Peder Galle, katolsk teolog, tillhörde en adlig ätt, som förde 3 ulftänder i vapnet. Han omnämnes redan på 1480-talet, såsom magister artium liberalium och föreläsare i Upsala. Det finnes antydningar, att han studerat i Rostock och senare varit i Rom. 1487 synes han hafva varit kyrkoherde i Närtuna; 1504 och 1512 var han å nyo i Upsala, såsom doktor och kantor vid domkapitlet. Sedermera lär han hafva varit ärkedjekne. Efter 1520 omtalas han i tidens handlingar såsom scholasticus dersammastädes, och i en handling af år 1531 kallar han sig teol. professor. Såsom assistent vid Kristian II:s kröning var han åsyna vittne till Stockholms blodbad och författade jämte några andra kaniker, på riksföreståndaren Gustaf Vasas uppdrag, en berättelse om detsamma. År 1527 utsågs han till den ene representanten för Upsala kapitel vid Vesterås riksdag, likaså år 1537 vid det till Strengnäs beramade mötet. Han dog antagligen 1537 eller i början af 1538. -- Ur dunklet träder P. G. plötsligt fram i historiens ljus, då vid slutet af 1526 den tanken uppstod i Gustaf Vasas hufvud, att ett religionssamtal borde afgöra mellan lutherska läran och den katolska. För detta ändamål sände konungen i bref af d. 4 Dec. 10 spörsmål till P. G. med begäran, att denne, enär han vore »en doctor j then helie scripth», skulle före julafton skriftligen från sin ståndpunkt besvara dem. P. G. fick verkligen sina svar färdiga på utsatt tid; men då Olaus Petri, som också fått och besvarat frågorna, vid jultiden tvänne gånger reste upp till Upsala för att i muntlig strid vederlägga honom, drog P. G. sig undan, vägrande att inlåta sig på någon disputation. Den gamla uppgiften om en formlig disputation i Upsala (1524 enligt Tegel, 1525 enligt Peder Svart) visar sig oriktig. Deremot egde en disputation verkligen rum under Vesterås riksdag, men icke under den orofulla dagen efter Gustafs afsägelse, utan först sedan ständerna gifvit sitt svar på konungens »framsättningar», hvadan den icke kan hafva inverkat på Vesterås riksdagsbeslut, hvilket vanligen antages. Redan före denna disputation, i Maj 1527, hade Olaus Petri af trycket utgifvit P. G:s svar på konungens spörsmål och sin vederläggning. P. G. framstår i denna skrift såsom en skarpsinnig, lärd och fyndig man, som icke var ovärdig att föra en döende läras talan. Med lugn och värdighet -- dock försmår han ej alltid att hemta sina vapen ur skolastikens rika rustkammare -- försvarar han sin ståndpunkt, kristendomen sådan den af kyrkofäderna utlades. Men känslan af att han kämpade en hopplös strid synes hafva ingifvit honom en viss försagdhet gent emot den nya lärans eldige kämpe, hvars ställning var klar, på bibelns ord, och trygg genom konungens hemliga bifall. Kj.