Pelagius

Pelagius. Två påfvar hafva burit detta namn. P. I (555--560), f. i Rom, skickades såsom diakon till Konstantinopel i egenskap af påfligt sändebud (apokrisiarius), hade genom sina monofysitiska åsigter stort inflytande hos kejsarinnan Theodora, men ådrog sig kejsar Justinianus' onåd genom att underskrifva en af påfven Vigilius författad skrift, riktad mot 5:te ekumeniska konciliets (553) fördömelsedom öfver tre antiokenska kyrkolärare (»de tre kapitlen»), hvilken dom utgick från kejsaren för att återvinna monofysiterna åt kyrkan. Då P. sedan ställde sig på kejsarens sida, hvartill påfven Vigilius äfven blifvit tvungen, valdes han efter dennes död (555) genom kejsarens inflytande till påfve. Såväl på grund af sin vacklande hållning i då pågående lärostrider som till följd af sin upphöjelse genom grekiska hofvet lyckades han aldrig vinna de vesterländske biskoparnas förtroende, utan lefde i ständiga stridigheter med dem. -- P. II (578--590), f. i Rom, af en gotisk slägt, valdes till påfve, under det att langobarderna belägrade Rom. Hans pontifikat upptogs af strider såväl mot dessa, till hvilkas kufvande han kallade både den grekiske kejsaren och den frankiske konungen till hjelp, som ock mot de monofysitiske biskoparna i vesterländska kyrkan. Han ogillade nämligen »de tre kapitlen» i 5:te ekumeniska konciliets beslut. Under de sista åren kom han i delo med Konstantinopels patriark, Johannes Jejunator, derför att denne, i likhet med sina företrädare, kallade sig »ekumenisk patriark». J. P.

• Band 12. Nådemedlen–Pontifikat1888 · Sida 484