Pentamerus, paleont., fossilt slägte bland armfotingarna (brachiopoderna), utmärkt derigenom att från det större skalets innersida utgår en vägg, som sedan klyfver sig i tvänne något divergerande skifvor, hvilka nästan sammanstöta med två liknande, som utgå från det mindre skalet, och genom hvilka åtminstone partiet närmast låset nästan delas i fem rum. Till det yttre vexla Pentamerus-arterna ganska mycket. Vanligen äro de tämligen stora, glatta eller försedda med längsribbor. De förekomma hufvudsakligen i silursystemet, särskildt i de yngsta undersiluriska och de öfversiluriska lagren, men finnas äfven i devonsystemet. Stundom förekommer en art i stor mängd, t. ex. P. borealis och P. esthonus i Estland. Det yngsta fossilförande silurlagret i Jämtland, som omedelbart öfverlagras af Sevegruppen, innehåller P. och kallas derför pentameruskalk. B. L-n.
Nordisk familjebok · första upplagan
Pentamerus
Ämne: Fossila djursläkten och paleontologi · Paleontologi och fossila organismer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1006 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗