Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Perfektum

Ämne: Grammatik och språkvetenskapliga termer · Språk, skrift och grammatik

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1027–1028 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Perfektum (Lat. perfectum, näml. tempus, fullbordad tid), gramm., ett gemensamt namn på ett visst antal former inom verbalböjningen, hvilka uttrycka den genom verbet betecknade handlingen såsom i tiden fullbordad. Egentligen torde perfektet såsom allmänt tempusbegrepp vara uttryck för en handling, som i förhållande till den närvarande tiden (presens) framställes såsom tillhörande den förgångna tiden (jfr Preteritum). Men förutom denna allmänna tidsbeteckning omfattar perfektbegreppet på grund af förhållandet i de indo-europeiska språken äfven beteckningen för en viss aktionsart, så att perfektum kan anses uttrycka verbets handling såsom afslutad (i förhållande till presens), ofta med bibetydelse af resultatets qvarstående i närvarande tid. Det egentliga indo-europeiska perfektet var oftast bildadt medelst reduplikation samt är till sin form bäst bibehållet i de ariska språken och grekiskan. I de öfriga språken är perfektet på olika sätt behandladt eller modifieradt. I de germanska språken finnes det hufvudsakligen upptaget i det s. k. starka preteritum. Nya perfektformer hafva uppkommit t. ex. i Grek., der perf. på [-ka] ([lélyka]) är en nybildning. Det latinska perfektet omfattar förutom det ursprungliga äfven aoristformer, bildade med en tempuskarakter [sigma] (Lat. dixi, i det närmaste = Grek. [édeixa]), och möjligen andra aoristformer (Lat. feci = Grek. [étheka]). I afseende på betydelsen hafva flere förskjutningar skett. Så har det indo-europeiska perfektet i germ. språk öfvergått till ett allmänt tempus för förfluten tid (preteritum, imperfekt, t. ex. Sv. band, var), under det der liksom i de flesta analytiskt bildadt språken ett nytt analytiskt bildadt perfekt uppstått, t. ex. Sv. jag har kallat, Fr. j'ai blessé. I äldre sanskrit (veda) har perfektet ännu sin ursprungliga betydelse, i det senare deremot är det helt enkelt ett tempus för förfluten tid, liktydigt med imperf. I Lat. har blott det s. k. perf. logicum l. p. absolutum bibehållit sin ursprungliga betydelse, under det perf. historicum helt enkelt är ett tempus för förfluten tid, hvilket användes i berättande stil. Betecknar perfektet en i förhållande till den närvarande tiden afslutad handling, så kan naturligtvis under vissa förhållanden ett resultat tänkas qvarstå i närvarande tid. Betonas detta resultat såsom hufvudsak, uppstår hvad man kallar perf. praesens, t. ex. Lat. novi, jag har lärt känna (= jag vet), i de germ. språken det s. k. preterito-praesens, t. ex. (jag) vet, uppkommet ur samma verbalform som det Grek. [oida]. K. F. J.