Pianoforte

Pianoforte (fortepiano, piano), hammarklavér, d. v. s. ett sådant klavér eller tangentinstrument, der strängarna anslås medelst hammare, icke såsom förut medelst mässingsstift eller korppennor (jfr Klavér). Det gamla klavéret saknade styrka; klavecinen åter saknade nyanser i styrka. Behofvet gjorde sig således gällande att erhålla ett tangentstränginstrument, som kunde spelas både »svagt och starkt» (Ital. piano e forte, deraf namnet). Redan 1598 omtalas ett instrument med detta namn, dock har man sig icke bekant hur det var inrättadt; sannolikt var det blott en harpsichord, försedd med något särskildt tillägg för dynamiska vexlingar. Antingen nu florentinaren Bartolomeo Cristofori haft någon föregångare eller icke, säkert är, att han på goda grunder gäller som pianots egentlige uppfinnare, då beskrifningen på hans mekanik i »Giornale dei letterati d'Italia» (1711) innehåller alla den nuvarande pianomekanikens väsentliga delar (vid tangentens nedtryckning på en gång upplyftes en dämmare och uppstötes en hammare, som genast efter anslaget medelst en fjäder springer tillbaka från strängen), hvaremot Schröter i Nordhausen, som af tyskarna länge framhållits såsom uppfinnaren, dels kom senare, dels hade en betydligt klumpigare teknik, som ej häller vann något väsentligt inflytande på den följande pianofabrikationens utveckling. Gottfried Silbermann, som närmast befordrade denna utveckling, följde hufvudsakligen Cristoforis system, hvilket, sedan Backers och Broadwood i London tillagt en stöt-tungan reglerande skrufknapp, kunde anses musikaliskt fulländadt och fick namn af den »engelska mekaniken». Det var ock i England, som den första enkom för piano (i st. f. klavér) komponerade musik utgafs, nämligen tre sonater af Muzio Clementi 1773. I Wien förändrades tekniken och uppnåddes ett utomordentligt lätt, ehuru mera osäkert anslag genom den af Stein och Streicher införda s. k. »tyska (l. Wien-) mekaniken», som skiljer sig från den engelska deri att hamrarna icke ligga på en särskild list, utan sitta i en gaffel på själva tangenternas bakre ände. I Frankrike följdes den engelska mekaniken, men der gjordes en vigtig uppfinning 1823 genom Erards repetitionsmekanik (double échappement), som tillåter hammaren att ännu en gång drifvas mot strängen, innan fingret lemnat tangenten. Senare berömda pianobyggare äro bl. a. Herz och Pleyel i Paris, Steinway i New York, Bechstein, Bösendorfer, Blüthner m. fl. i Tyskland, Hals i Kristiania, Hoffman, Jakobsson i Stockholm, Malmsjö i Göteborg. Pianon byggas i tre former: rektangulärt (taffel), vingformigt (flygel) eller upprättstående (pianino). Flygeln är den största och den enda, som användes för konsertbruk. Taffeln börjar alltmer komma ur bruk, hvaremot pianinot vinner terräng genom sin prydliga och föga skrymmande konstruktion. Det senare eger ock i likhet med flygeln två pedaler samt är trekorigt, d. v. s. har tre strängar för hvar ton (utom de lägsta bastonerna), under det taffeln i regeln har blott en pedal (fortepedalen; se Pedal) och är tvåkorig. Strängarna äro numera alltid af stål, de lägsta öfverspunna. De fasthållas vid ena änden af de i stämstocken infogade stämskrufvarna, vid andra änden af stift, fästa i en på ramen fastskrufvad platt. Det är dock endast en del af strängen, som ljuder; denna (mellersta) del begränsas deraf att strängen löper å ena sidan öfver en vid stämstocken fastsatt list, å andra sidan öfver det på resonansbottnen anbragta stallet. De öfverskjutande delarna af strängen hållas dämda genom inflätade klädesremsor. Resonansbottnen är en tunn skifva af granträ, undertill försedd med ribbor för att öka motståndet mot spänntrycket. Hamrarna äro klädda med skinn och filt. Klaviaturen består af tangenter i form af trästafvar, hvilkas för spelaren synliga främre del är belagd med hvitt och svart horn eller elfenben. Omfånget var på Beethovens tid E₁--f^{4; det är nu ända till A₂--c5. Undertangenterna äro numera hvita och bilda tillsammans C-durskalan; öfvertangenterna äro svarta och bilda de kromatiska tonerna ciss-dess, diss-ess, fiss-gess, giss-ass, aiss-b. Äfven kromatiska och enharmoniska klaviaturer hafva konstruerats. På sista åren har mycket uppseende väckts genom jankoklaviaturen (uppfunnen af ungraren Janko), som synes ega framtid. Den består af i verkligheten två tangentrader (men till utseendet sex, emedan hvar tangent har tre anslagspunkter), ordnade efter idel heltoner, nämligen c d e fiss giss aiss i den ena och ciss diss f g a h i den andra. Fördelarna äro en naturligare handställning, lätthet i passager, långa grepp och transpositioner samt lika fingersättning i alla tonarter. Bland andra senare uppfinningar i fråga om pianot må nämnas det s. k. prolongement, som tillåter en ton att ensamt fortklinga oberoende af andra samtidigt spelade. I Blüthners aliqvotpiano medklinga särskilda strängar i harmoniska öfvertoner eller kombinationstoner. I adiafonen äro strängarna ersatta genom stämgafflar, hvarigenom allt stämmande blir öfverflödigt. -- Öfver pianots utveckling och byggnad hafva skrifvits arbeten af K. A. André, O. Paul, K. F. Weitzmann, Blüthner & Gretschel m. fl. Bland mästare i klavér- eller pianospel må nämnas D. Scarlatti, Couperin, S. Bach, E. Bach, Mozart, Clementi, Dussek, Field, Hummel, Beethoven, Weber, Herz, Hünten, Mendelssohn, Moscheles, Thalberg, Chopin, Liszt, Henselt, Tausig, Bülow, Rubinstein, Hallé och Saint-Saëns, samt fruarna Schumann, Essipoff, Menter, Lie-Nissen och Backer-Gröndahl. Af studieverk må nämnas pianoskolor af Hummel, Kalkbrenner, Köhler, Lebert-Stark och Riemann samt etyder af Bach, Clementi, Cramer, Czerny, Bertini, Moscheles, Chopin, Schumann, Heller och Liszt. A. L.}