Pikter

Pikter (Lat. picti, »de målade», »de tatuerade») kallades af romarna de vilda stammar, som i Kaledonien (Skotland) satte gränser för Roms vapen. Några få bevarade ord af deras språk -- delvis ännu gåtor för forskarna -- visa, att folket var af keltiska stammen. De kallade sig sjelfve Cruithen-tuath. Gränsen för deras utbredning var kejsar Hadrianus' vall, emellan Eden och Tyne. Då romarna i början af 5:te årh. drogo sina trupper ifrån Britannien, föllo tygellösa skaror af pikter och skoter (som mot slutet af 5:te årh. kommit öfver från Irland) ödeläggande öfver briterna i södra delarna af ön. Det var då briterna kallade angelsachserna till hjelp och i hårda strider trängde pikterna tillbaka bortom de romerska vallarna. Der bildade sig då omkr. 600 pikternas rike i norr och öster, skoternas i vester och på öarna. Den berömde Columba hade år 563 fört kristendomen upp till dessa trakter och på ön Iona grundat ett kloster, hvars abbot stod under irländska kyrkan utan beröring med Rom; men på 700-talet ställde sig en pikterkonung under romerska stolen. I Forteviot (Stratherne) regerade pikterkonungar under ett par sekel. Angus Mac Fergus (729--761), pikternas största namn, försvarade med framgång sitt folks plats i trängseln med skoter, briter och angelsachser. Men då konungastammen en tid derefter utdog, förenade skoternas konung Kenneth Mac Alpine år 844 de båda rikena i norr till ett enda, konungariket Alban, sedermera kalladt Skotland. Kj.