Pingst

Pingst (T. pfingsten, Fr. pentecôte, af Grek. pentekoste, den femtionde, näml. dagen efter påsk), en af de religiösa hufvudfesterna hos judar och kristna. 1. Judarnas pingstfest kallas dels veckohögtid, emedan den börjades 7 veckor efter påsk och i äldre tider alltid firades på den första efter sabbaten följande veckodagen (söndag), hvaremot den på Kristi tid plägade, oberoende af veckodag, begås d. 6 i månaden Sivan (Maj, ibland Juni), dels skörde- och förstlingsfest, enär alstren af den inbergade hveteskörden i form af »veftebröd» l. pingstbröd framburos inför Herren. De offer, som i öfrigt framburos på den dagen, bragtes dels å hela menighetens vägnar (3 Moseb. 23: 15--21 och 4 Moseb. 28: 26--31), dels af enskilda församlingsmedlemmar såsom frivilliga gåfvor (5 Moseb. 16: 10--12). Festen varade i äldre tider blott en dag, senare tillades en andra högtidsdag. Judarnas pingst, som ursprungligen var endast en skördefest, har sedan 3:dje årh. e. Kr. småningom öfvergått till att blifva en åminnelsefest för lagens utgifvande på Sinai (2 Moseb. 19), och på flere ställen är den första festdagen bestämd för ungdomens konfirmation. -- 2. Hos de kristne begås pingsten till minne af den hel. andes utgjutande och kyrkans stiftande på den första pingstdagen, som vanligen antages hafva infallit på en söndag. I de första årh. hade alla de 50 dagarna efter påsk, hvilka äfven kallas »qvinqvagesimaltiden» (af Lat. quinquagesimus, den femtionde), en festlig karakter, som utmärktes bl. a. derigenom att man under denna tid icke fastade samt under gudstjensten stående deltog i bönerna. Sedan kristendomen blifvit statsreligion, förbjödos under qvinqvagesimaltiden offentliga lustbarheter, såsom teater- och cirkus-föreställningar. Ordet pentekoste, såsom beteckning för den 50:de dagen efter påsk, förekom först på kyrkomötet i Elvira, 305, och blef småningom i denna betydelse uteslutande brukligt, likväl så, att den följande veckan inräknades i pingsthögtiden. Snart blefvo dock sjelfva högtidsdagarna inskränkta till 4 och sedermera i de protestantiska landen till 2. I Sverige bibehöllos de 4 dagarna som helgdagar ända till 1741, då föreskrift gafs, att den 3:dje dagen skulle anses som söckendag. Redan 1743 upphäfdes likväl denna förordning, men 1772 afskaffades både 3:dje och 4:de dagarna som helgoch predikodagar. På pingstaftonen och pingstdagen få inga skådespel uppföras, enl. k. brefvet d. 14 Juni 1820, ej häller bröllop hållas på pingstdagen, enl. kyrkolagen, kap. 14: 2. K. H.