Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Pinturicchio

Ämne: Italienska målare · Målare och konstnärer (biografier)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1296–1298 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Pinturicchio (-ri'ckiå; af Ital. pintura, målning), öknamn åt Bernardino di Betto (förkortn. af Benedetto, hans faders namn), italiensk målare af den umbriska skolan, f. i Perugia sannolikt 1454, antogs förr hafva varit Peruginos lärjunge, men var en fullt sjelfständig mästare, som hufvudsakligast egnade sig åt väggmåleri och dekoration, hvari han blef en af sin tids bästa målare. Han var först sysselsatt i Rom af Sixtus IV:s slägtingar, medlemmar af familjen della Rovere, för hvilka han målade i den af Pintelli för den nämnde påfven byggda kyrkan S. Maria del Popolo, bl. a. i korets tak Marias kröning, omgifven af evangelister och sibyllor, en komposition, som i anordning och ornamentik hör till hans yppersta verk. Särskildt att märka är, att han icke såsom flere norditalienare lade an på någon perspektivisk framställning med förkortningar af figurerna, sedda nedifrån, utan behandlade taket helt enkelt såsom yta, på hvilken ornamentiken utbreder sig såsom en tapet. Åt de följande påfvarna målade han i Vatikanen, dels i Villa Belvedere bilder, som nu blott spårvis återstå, dels i Alexander VI:s boningsrum (»Appartamento Borgia») takoch lunett-dekorationer, delvis ersatta med nya, men åtminstone i 4 rum bibehållna, framställande scener ur evangelierna, legendhistorien och Gamla test., jämte personifikationer af konsterna och planeterna. Dessutom målade han i Rom i kyrkan Araceli i familjen Bufalinis kapell bilder ur S. Bernardinos legend samt anses i Sixtinska kapellet hafva målat två fresker, Moses och Zipporas resa och Kristi dop. Under de år han arbetade i Rom var han 1492 sysselsatt äfven i Orvieto, der dock intet af honom finnes i behåll; men sedan vände han sig till småstäderna i sin hemtrakt, der han erhöll åtskilliga uppdrag både af väggmålningar och stafflibilder, i hvilken senare framställningsart han alltid fasthöll vid temperatekniken. Till denna art höra bl. a. en stor Marias kröning (i Vatikanen), ett stort altarverk, Tronande madonna med Hieronymus och Augustinus (1498, nu i Perugias pinakotek), Madonna med helgon i vackert landskap (1504, nu i San Gimignanos stadshus), Marias himmelsfärd (i Neapels museum) och Kristi korsbärning (1513, nu i Casa Borromeo i Milano; en fint utförd miniatyrbild, hans sista arbete). -- Efter att i Spellos domkyrka 1501 hafva målat i ett kapell Marie bebådelse, Herdarnas tillbedjan och Kristus bland de skriftlärde tänkte han slå sig till ro i sin födelsestad, men han kallades 1502 för ett stort verk till Siena, och han stannade der till sin död, 1513. Han fick nämligen uppdrag af kardinal Piccolomini att pryda Libreria i Sienas dôm (den sal, i hvilken dess berömda korböcker förvaras). Arbetet, som med flere medhjelpare utfördes till 1508, är såsom helhet mästarens förnämsta verk, fullständigt bibehållet och utmärkt genom det ganska stora rummets präktiga och uniforma utstyrsel. Bl. a. framställde han der i 10 stora bilder de förnämsta punkterna ur stiftarens farbroder påfven Pius II:s lif. Historiskt dramatisk framställning finner man ej i dessa »ceremonibilder»; skildringen är snarare novellartad, men på samma gång festlig, gladlynt och färgrik som en karneval, med en mängd personer ur samtiden såsom åskådare af uppträdena. Enligt Vasari skulle Rafael som ung hafva medverkat vid detta arbetes utförande sålunda, att han gjort utkast till flere, om icke till samtliga bilderna, Detta påstående betraktas numera som en myt (Woermann), och de tre teckningar, som finnas i behåll, äro för svaga att härröra från Rafael. Norr om Alperna träffas endast få verk af P. (Berlin, London, Paris). C. R. N.