Sida 652
Pimentola ...
hvit strimma. Längden utgör 55 cm. Den finnes vid södra spetsen af Afrika och Amerika, C. R. S.
Pinheiro. Se Araucaria.
Pinicola. Se Tallbitslägtet.
Pinie. Se Tall.
Pinit, miner., ett vattenhaltigt lerjordssilikat, som anses vara en psevdomorfos efter andra mineral, i synnerhet cordierit (se d. o.). Ant. Sj.
Pinkcolour [-kö'llör], Eng., kem. teknol., en till porslinsmålning använd nejlikeröd färg, som beredes genom glödgning af tennoxid, krita, kaliumdikromat (surt kromsyradt kali), kiselsyra och lerjord. P. T. C.
Pinksalt (af Eng. pink, nejlikefärg), kem. teknol., ett i färgerier användt dubbelsalt af tennklorid och klorammonium. P. T. C.
Pinmo. Se Mo 2.
Pinna. Se Penne.
Pinna L., zool., ett till musslornas (Acephala l. Lamettibranchiata) ordning bland blötdjuren hörande slägte med många lefvande och utdöda arter. Dessa djur utmärka sig genom långdraget tresidiga skal och mjuk, sidenglänsande byssus. En del arter nå betydlig storlek (50--70 cm.). Bland arterna må nämnas P. nobilis L. och P. sqvamosa Gm. från Medelhafvet, hvilkas långa, guldglänsande byssus i Neapel m. fl. ställen i Italien spinnes tillsammans med silke och förarbetas till handskar, börsar o. s. v. R. L.
Pinneberg, stad i preuss. prov. Schleswig-Holstein. vid Elbes biflod Pinnau och Altona--Kiel-jernvägen. 3,072 innev. (1880). Bredvid staden låg det 1720 rifna, fasta slottet P., hufvudort i herrskapet P., som 1297--1640 innehades af en gren af grefliga ätten Schauenburg.
Pinnipedia. Se Själdjuren.
Pinnkompass, sjöv., en kompasskifva af trä med 8 koncentriska cirklar, en för hvarje halftimme af vakten (4 timmar), i hvilka borrade hål finnas för alla kompasstreck. I skifvans medelpunkt sitta 8 snören med vidfästa pinnar. Vid bidevindsegling, då fartygets kurslinie blir ganska bruten, sätter rormannen eller styrmannen efter hvarje halftimme en pinne i hålet för det kompasstreck, som styrts. Vid vaktens slut sammankopplas kurserna genom att de yttersta pinnarna parvis flyttas mot hvarandra, till dess, om möjligt, alla pinnarna stanna på samma radie l. streck, som då utvisar medelkursen för vakten. Nedanom denna runda skifva finnes oftast en upprutad och uppborrad rektangulär skifva, å hvilken loggade farter för resp. timmar äfvenledes med pinnar utmärkas. R. N.
Pinnmo. Se Mo 2.
Pinnoteres, zool., ett slägte af fam. Catometopa, afdeln. Brachyura af dekapodernas underordning och ordningen Podophthalmia bland kräftdjuren (Crustacea), utgöres af små krabbor med afrundad, nästan klotrund cefalothorax. Fem arter äro kända från Europa och Afrika. De lefva i manteln hos åtskilliga musslor (Pinna, Cardium, Mytilus m. fl.). Detta var kändt edan af de gamle grekerna, som derför gåfvo den lilla krabban dess namn (»Pinna-väktare»), emedan de ansågo, att den varnade den blinda musslan för hennes fiender. De mest bekanta arterna äro P. veterum Bosc. från Medelhafvet och den äfven vid Sveriges vestkust förekommande P. pisum Penn., som lefver hos musslorna Modiola och Mytilus. R. L.
Pinsback. Se Pinchbeck.
Pinsk, stad i ryska guvern. Minsk, vid Pina och en bibana till jernvägen Brest-Litowsky--Moskva, i en stor, af kanaler och åar genomskuren kärrtrakt, en del af det forna landskapet Podlesien. Omkr. 25,000 innev., deraf 2/3 judar. Staden är i synnerhet vigtig för transitohandeln med spanmål på de vattenvägar, vid hvilkas förening den ligger. Mot v. utgår från den segelbara Pina Dnjepr--Bug-kanalen och mot n. Oginski-kanalen mellan Pripets biflod Jazolda och Njemens biflod Sjara. -- Staden var efter mongolernas invasion på 1200-talet hufvudort i ett särskildt furstendöme och förenades 1320 med Litaven. Karl XII intog staden 1706 och brände den, då han snart måste lemna densamma.
Pint (Eng., af Sp. pinta, måladt märke utanpå ett kärl, för angifvande af ett mindre rymdmåtts qvantitet), engelskt rymdmått, = 1/8 gallon = 1/2 quart = 4 gills = 0,568 l. -- I Amerika är 1 pint = 0,550 l. för torra varor och 0,473 för flytande.
Pintchern. Se Hunden, sp. 71.
Pintelli, Baccio, italiensk arkitekt, antagligen från Florens, lefde i senare delen af 1400-talet samt var framhållen af och förbunden med familjen della Rovere, för hvilken han utförde många verk. Påfven Sixtus IV (1471--84), som tillhörde denna slägt, kallade honom till Rom, och P. arbetade der ända till sin gynnares död. Sedan kallades han till Urbino, der han var sysselsatt till 1491 i tjenst hos hertig Federigo II. Såsom hans förnämsta verk anses kyrkan S. Agostino i Rom (basilika med krysshvalf och kupol samt sidoskepp med nischartade kapell). Likaså byggde han, 1472--77, kyrkan S. Maria del Popolo, som närmar sig den lombardiska formen (halfrunda afslutningar på kor och korsarmar samt åttkantig kupol), hvaremot S. Pietro in Montorio är i samma form som den förstnämnda, ehuru enskeppig. Hans verk äro äfven Sixtinska kapellet (med spegelhvalf i taket och stickkappor öfver fönstren) samt kyrkan S. Maria della Pace (åttkantig kupolbyggnad; den härliga halfrunda pelarehallen framför är senare uppförd). I Urbino tillskrifves honom den af korintiska kolonnarkader omgifna stora gården i det mäktiga hertigliga palatset, hvilket i sin helhet gifver oss den fullständigaste bild af ett sådant herresäte från ungrenaissancens tid (Lübke). C. R. N.
Pinturicchio (-ri'ckiå; af Ital. pintura, målning), öknamn åt Bernardino di Betto (förkortn. af Benedetto, hans faders namn), italiensk målare af den umbriska skolan, f. i Perugia sannolikt 1454, antogs förr hafva varit Peruginos lärjunge, men var en fullt sjelfständig mästare, som hufvudsakligast egnade sig åt väggmåleri och dekoration, hvari han blef en af sin
Källa: Project Runeberg ·
