Sida 651
Pimentola ...
I de första årh. hade alla de 50 dagarna efter påsk, hvilka äfven kallas »qvinqvagesimaltiden» (af Lat. quinquagesimus, den femtionde), en festlig karakter, som utmärktes bl. a. derigenom att man under denna tid icke fastade samt under gudstjensten stående deltog i bönerna. Sedan kristendomen blifvit statsreligion, förbjödos under qvinqvagesimaltiden offentliga lustbarheter, såsom teater- och cirkus-föreställningar. Ordet pentekoste, såsom beteckning för den 50:de dagen efter påsk, förekom först på kyrkomötet i Elvira, 305, och blef småningom i denna betydelse uteslutande brukligt, likväl så, att den följande veckan inräknades i pingsthögtiden. Snart blefvo dock sjelfva högtidsdagarna inskränkta till 4 och sedermera i de protestantiska landen till 2. I Sverige bibehöllos de 4 dagarna som helgdagar ända till 1741, då föreskrift gafs, att den 3:dje dagen skulle anses som söckendag. Redan 1743 upphäfdes likväl denna förordning, men 1772 afskaffades både 3:dje och 4:de dagarna som helgoch predikodagar. På pingstaftonen och pingstdagen få inga skådespel uppföras, enl. k. brefvet d. 14 Juni 1820, ej häller bröllop hållas på pingstdagen, enl. kyrkolagen, kap. 14: 2. K. H.
Pingstlilja. Se Narcissus.
Pinguicula Tourn., bot., ett litet slägte af insektätande örter, hörande till nat. fam. Lentibularieae Rich., kl. Diandria L. På fuktiga ställen vid sjöstränder, kärr eller bäckar träffar man den i Sverige allmännaste arten, P. vulgaris L., tätört, som i likhet med de i fjällbygderna förekommande P. alpina L. och P. villosa L. har de helbräddade bladen i rosett vid blomstängelns bas. Tätörtens blad äro på öfre ytan klibbiga af en ur små körtelhår afsöndrad saft, som kan upplösa de qväfvehaltiga delarna af små flugor och små steklar (pteromaliner), hvilka fastna i saften och fängslas af körtelhåren. Från bladrosetten uppskjuta 1--4 bladlösa stänglar, hvar och en uppbärande blott en blomma. Denna är mörkblå eller violett, sällan af ljusare skiftning. P. alpina har hvit blomma, med ljusgul underläpp. P. villosa har violetta blommor med 2 små gulkantade fläckar in på läppen. Befruktningen af detta slägtes blommor kan ske endast genom insekters tillhjelp, till följd af ett stängsel öfver märket, som endast genom insekters medverkan under deras besök kan undanskaffas, så att medfördt frömjöl kan träffa märket. Bladens afsöndring är i viss mån pepsinliknande och föranleder, då mjölkkärl invändigt gnidas med dem, att mjölken löpnar samman till s. k. »tätmjölk» eller »långmjölk», sannolikt till följd af någon bakteries inverkan. Derom känner man dock ej något med visshet. O. T. S.
Pingvinerna, Aptenodytidae, zool., utgöra en familj inom de gumpfotades ordning (Pygopodes) af foglarnas klass. Vingarna sakna pennor och tumme, äro förkrympta och kunna jämföras med läderflikar, rörliga blott i axelleden och tätt beklädda med små, styfva, ofullkomliga fjädrar. Kroppen är nästan kägelformig, med bålen afsmalnande framåt. Hufvudet är litet, näbben rak, stark, hård och hoptryckt från sidorna, skarpkantad, något afrundad och nedböjd i spetsen, halsen af medellängd, men tämligen tjock, och alla fyra tårna riktade framåt, ehuru blott tre af dem äro förenade medelst hud. Stjerten är kort, med 32 eller flere, ofta i tvärrader ordnade pennor. Vingarnas ben äro plattade, och tarsen visar (i olikhet med förhållandet hos alla andra foglar) nedtill två långsgående hål, som dela honom i tre, mot framtårna svarande afdelningar. Man känner inom denna familj 18 arter, alla från södra halfklotet, der de lefva på hafven mellan 30° och 75° s. br. och söka land blott under fortplantningstiden. I vattnet röra pingvinerna sig med oförliknelig skicklighet, begagna sina vingstumpar som åror, ligga mycket djupt, dyka med synnerlig färdighet samt trotsa både storm och vågor. På land gå de i upprat ställning, med korta steg och långsamt, lyfta den ena foten öfver den andra och vrida kroppen oupphörligt åt ömse sidor. Skrämda, lägga de sig ned på bröstet och buken samt hasa sig med benens och vingarnas tillhjelp rätt hastigt framåt. Dessa foglars föda utgöres af fisk, blöt- och kräftdjur o. s. v. Fortplantningstiden tillbringas af pingvinerna (äfven af de icke häckande) på land. Några arter gräfva djupa hål för att deri lägga sina ägg. Bona äro ordnade i vinkelräta rader, mellan hvilka af foglarna slättrampade stigar gå fram. På land iakttaga pingvinerna, uppgifves det, en regelbunden ordning: ungarna finnas på ett ställe, de ruggande foglarna på ett annat, de rufvande honorna med sina i rufningen vexelvis deltagande hannar på ett tredje och de lediga hannarna på ett fjerde, alla härvid ordnade ledvis. Vid rufningen tages ägget mellan fogelns lår (som nästan vidröra hvarandra och äro sammanvuxna med bukskinnet) och fastklämmes der hårdt. Vid kläckningen äro ungarna betäckta med ullig, grå drägt. Sedan de blifvit mer än halfvuxna, begifva sig foglarna ut på hafvet, och häckplatsen står då öde och tom. Menniskan förföljer pingvinerna för deras kött, fett och skinn. -- Kungspingvinslägtet, Aptenodytes, har näbben lång, tämligen smal och i spetsen lindrigt nedböjd. Jättel. kungspingvinen, A. patagonica, är ofvan skiffergrå, undertill hvit. Ansigtet och strupen äro svarta, öfverkäken svartbrun, underkäken nästan helt röd. Längden utgör omkr. 1 m., hvaraf 8 cm. komma på stjerten. -- Språngdykareslägtet, Eudyptes, har näbben kort, tämligen tjock, med mindre nedböjd öfverkäksspets samt underkäken något tillspetsad, icke hoptryckt. Af dithörande arter är guldhåriga pingvinen, E. chrysocome, den mest kända. Han har hufvudet och öfre kroppsdelarna svarta, undre delarna och vingarnas bakre kant hvita, rödbrun näbb och två blekgula fjäderbuskar på hufvudet. Längden är 50 cm. Liksom föregående art finnes den i Stilla hafvet. -- Fetgässen, Spheniscus, igenkännas på sin kortare, tjockare näbb, hvars öfverkäk är starkare nedböjd samt underkäk hoptryckt och tvärt afskuren i spetsen. Glasögonpingvinen, S. demersus, är ofvan svart, undertill hvit. Näbben är brunsvart, med
Källa: Project Runeberg ·
