Platina

Platina (Sp., dimin. af plata, silfver), kem., metalliskt grundämne, som 1736 af Antonio d' Ulloa anträffades i Brasilien, 1741 af Wood fördes till Europa samt af svensken Scheffer 1752 bestämdes som en särskild, från alla andra väl skild metall. Platinan förekommer sparsamt och alltid i gediget tillstånd, i form af jerngrå korn eller större, oregelbundna stycken, löst liggande i flodsand samt åtföljda af guld, osmium-iridium, kromjern och titanjern. Den anträffas i Ural, på Borneo, i Syd-Amerika, på San Domingo i Vestindien o. s. v. Genom vaskning skiljas platinakornen och andra tyngre mineral från den öfriga sanden, hvarefter platinan utdrages på våta vägen medelst kungsvatten. Ur den på detta sätt erhållna lösningen, som blifvit neutraliserad med soda, fälles palladium med cyanqvicksilfver, hvarefter man, efter tillsats af salpetersyra, medelst salmiak fäller svårlöslig ammoniumplatinaklorid, som vid glödgning lemnar platina i form af en grå metallsvamp, hvilken genom hamring och pressning i värme göres kompakt. -- Platinametallen är hvit, starkt glänsande, mjuk och tänjbar samt kan dragas till tråd och valsas till bleck. I hvitglödgningshetta kan den svetsas. Den är mycket tung och har till egentlig vigt 21,5. Den är alldeles oföränderlig i luft, både vid vanlig temperatur och i glödgning, samt ytterst svårsmält, men smälter dock för knallgaslågan. Den angripes af inga andra syror än kungsvatten; deremot anfrätes den af smältande alkalier, nitrat och cyankalium. Den förenas direkt med svafvel och med kisel, om den glödgas med en blandning af kol och kiselsyra, amalgameras icke med qvicksilfver, men legeras lätt med bly, silfver och de flesta metaller. Glödgas platina i sotande lågor, blir den matt och skör. Platinans stora beständighet mot syror och dess eldfasthet göra den till ett oersättligt material för tillverkning af kemiska apparater, deglar, skålar o. d. samt af platina-retortrar, som erfordras för koncentrering af svafvelsyra. Platina har egenskapen att på ytan förtäta gaser, och denna egenskap blir mer utpräglad i den mån metallen är porös. Fint fördelad platina, som erhålles vid glödgning af ammoniumplatinaklorid, eller s. k. platinasvamp, antänder i luften utströmmande vätgas och nyttjades derför en tid till s. k. kemiska elddon (se Elddon). I Ryssland har man af platina präglat mynt. Platinans pris är ganska högt, omkr. 700 kr. per kg. I kemiskt afseende är platinan en två- och fyra-atomig metall med atomvigten 194,5, som tecknas Pt. Till sina kemiska förhållanden är platinan ganska negativ. Den ger med de vanligare syresyrorna icke några karakteristiska salter. Dess halogenföreningar gifva med vätesyror sura föreningar, som förhålla sig som verkliga syror. Platinakloridklorväte, Pt Cl₄, 2 HCl, är en tvåbasisk syra, som med de flesta metalloxider gifver salter af formeln Pt Cl₄, 2 MCI, om M betyder en eqvivalent metall. Af dessa salter äro ammonium- och kaliumsalterna svårlösliga, kristalliniska fällningar. Ammoniumsaltet, Pt Cl₄, 2 H₄ NCl, kallas platina-salmiak. Platinacyanur, Pt (CN)₂, gifver med cyankalium och andra cyanmetaller dubbelsalter, som utmärkas genom stor beständighet och kristallisationsförmåga. Salterna äro i optiskt hänseende af stort intresse, enär de hafva ofta nog olika färg på olika ytor. Magnesiumsaltet är t. ex. i genomfallande ljus körsbärsrödt, men på vissa ytor metalliskt grönt och violett. Platinaklorur, Pt Cl₂, är ett olivgrönt pulver, som användes till platinering af glas och porslin. I hög grad märkvärdiga äro de s. k. ammoniakaliska platinaföreningarna. Platinakloruren gifver t. ex. med ammoniak en i färglösa prismer kristalliserande klorid, Pt (NH₃)₄ Cla. som är mycket beständig, och i hvilken hvarken platina eller ammoniak kan på vanligt sätt med reaktionsmedel upptäckas. Af denna klorid kan man erhålla hydratet Pt (NH₃)₄ (OH)₂, som är en kraftig bas, ungefär som ett alkali. Många andra platinabaser an den nämnda äro kända. P. T. C.