Plinius

Plinius. 1. Cajus P. Secundus major (d. v. s. den äldre), romersk Lärd, f. 23 e. Kr. i Comum i Gallia Cisalpina, var officer och finansförvaltare samt tjenstgjorde i olika delar af riket. Vid Vesuvius' utbrott år 79 förde han befälet öfver flottan vid Misenum och lät af sin forskningsifver förleda sig att sträcka sin sjöfärd alltför nära den farliga trakten, till följd hvaraf han qväfdes af de heta ångorna. P., som hade en brinnande håg för vetenskap och forskning, sysselsatte sig under sin offentliga verksamhet oupphörligen med studier och författareskap. Hans flit och arbetsamhet voro ovanliga; också gällde han för den lärdaste man på sin tid. Hans skrifter omfattade taktik, krigshistoria (om fälttågen i Germanien), grammatik, retorik, historia (kejsarnas historia, troligen från Nero till Vespasianus) och naturalhistoria. I behåll ega vi blott hans stora verk Historia naturalis (i 37 böcker), som utgör en naturvetenskaplig encyklopedi, sammanarbetad från en mängd källor samt efter utdrag ur större skrifter, utan nöjaktig anordning eller tillräcklig kritik och under synbar brådska. Arbetet eger dock ett stort värde genom sin rikedom på uppgifter och upplysningar samt har också flitigt användts. Stilen är i det hela kraftig nog, men ojämn, stundom mindre noggrann, stundom retoriskt uppskrufvad. P. röjer särskildt sinne för naturkrafternas samverkan till åstadkommande af ett ordnadt helt samt framhåller med förkärlek deras bruk i menniskolifvets tjenst och inflytande på menniskoverlden och dess utveckling. Deremot är han mindre lycklig i enskilda naturskildringar, och man kan lätt märka, att hans intryck och erfarenheter i vida högre grad äro hemtade från böcker än grundade på omedelbara iakttagelser af och i naturen. Verkets anordning är följande. 1:sta boken utgör innehållsförteckning med uppgift å begagnade källor. 2:dra boken innehåller en matematisk-fysikalisk beskrifning af verldsalltet, 3--6 geografi, 7 antropologi m. m., 8--11 zoologi, 12--19 botanik tillika med antydningar om åkerbruk och trädgårdsskötsel, 20--32 farmakologi och medicinsk zoologi, 33--37 mineralogi med särskild redogörelse för målare- och bildhuggarekonsten samt dessa konsters förnämsta skapelser och stormän. -- 2. Cajus P. Caecilius Secundus minor (d. v. s. den yngre), den föregåendes systerson och adoptivson, f. 62 i Comum, började sin bana såsom sakförare, beklädde sedermera flere statsämbeten samt var under Nerva och ännu mer under Trajanus mycket anlitad i statens tjenst. Så blef han bl. a. år 100 konsul, derefter prokonsul i Bitynien och slutligen 111 eller 112 kejserlig ståthållare (legat) i sistnämnda provins. Han dog antingen derstädes eller kort efter hemkomsten före år 114. Hans lefnadshistoria, till hvilken hans skrifter lemna åtskilliga bidrag, vinner ytterligare belysning af flere inskrifter. -- P. var en ädelt tänkande och högt bildad man, som med sin offentliga verksamhet förenade en omfattande literär sådan. Han njöt af förtroligt umgänge med frejdade författare (Quintilianus, Tacitus, Suetonius m. fl.) och bildade sig efter de bästa mönster, särskildt Cicero. Med den sistnämnde delade han svagheten för pris och ära i det offentliga samt jämväl en viss vekhet i lynnet, men var honom underlägsen i begåfning. Af hans arbeten ega vi i behåll ett tacksägelsetal i senaten till Trajanus för utnämningen till konsul (den s. k. Panegyricus), nio böcker bref (Epistolae) samt en brefvexling med kejsar Trajanus förnämligast under ståthållareska-pet i Bitynien. I sina bref, som utgöra ett rikt bidrag till tidens historia, uttalar P. sig om de mest olika ämnen och föremål, men är särskildt angelägen att framhålla sin egen personlighet. Brefvexlingen med Trajanus uppenbarar P:s samvetsgrannhet och ämbetsmannaduglighet, men vittnar i ännu högre grad om kejsarens sansade och kloka uppfattning af förhållandena samt allt omfattande regeringsomsorger. Särskildt vigtiga äro de bref, som vexlats angående de kristne och deras ställning. Tacksägelsetalet, som är hållet i starkt lofprisande ton, är värderikt för kännedomen om Trajanus' verksamhet. I allmänhet taget är P:s framställningssätt vårdadt och sirligt, men förfaller ock till svulst och effektsökeri. I skildringar särskildt af naturen och landtlifvet har han en viss styrka. Språket är i det hela, och om man tager tillbörlig hänsyn till tidens smak, värdt allt erkännande. R. Tdh.