Pohja

Pohja (Pohjola), Finsk mytol. Pohja betyder egentligen »botten». Till följd af att finnarna fordom hade sina boningar placerade med dörren mot söder, kom pohja att beteckna det mot bottnen af boningen belägna väderstrecket, d. v. s. norr, norden. I de gamla finska runorna betecknar P. det norr om Kalevala belägna landet, som i början var rikt, hvarför Kalevalahjeltarna der sökte slägtskapsförbindelser, men hvars makt sedan bröts genom bortröfvandet af Sampo, hufvudkällan till dess välstånd. Förnämligast var det dock P:s utomordentligt sköna dotter, »landets pris och vattnets prydnad», »nattens dotter, skymningens jungfru», som lockade alla tre hufvudhjeltarna från Kalevala att begära henne till äkta. Ehuru flickans moder gynnar den vise Väinämöinen, lyckas dock den kunnige Ilmarinen, förnämligast genom Sampos smidande, att vinna P.-dotterns bevågenhet och hand, hvarefter i P. firas ett storståtligt bröllop, det i runorna vanligen s. k. Päivilä-bröllopet. Men sedan den olycksfödde Kullervo bragt Ilmarinens gemål till undergång och Ilmarinen förgäfves sökt få i hennes ställe den yngre P.-dottern, blir det slut med vänskapen mellan P. och Kalevala. Det förstnämnda blir det mot sångarenas hemland fientliga landet samt skildras i mycket mörka färger, i synnerhet sedan förlusten af Sampo bragt dit »nöd och brödlöst lif». Fientligheterna mot Kalevala fortsättas dock, ehuru utan framgång, en tid bortåt af Louhi, hvilken, likasom hon i frierirunorna var en öm moder och klok värdinna, i Samporunorna visar sig vara en driftig försvararinna och en oförsonlig hämnarinna för sitt land. P:s värd omtalas visserligen, och kallas då blott Pohjolainen (»Pohjolabon»), med epitetet »den långe mannen»; men han tyckes icke haft stort anseende hvarken i sitt eget hus eller inom Pohjolafolket. Likväl var äfven han ganska trollkunnig och täflade såsom sådan med Lemminkäinen, som efter P.-bröllopet, till hvilket han för sitt oregerliga lynne icke blifvit kallad, våldgästade i Pohjola. Öfvervunnen i sång, utmanar P.-värden Lemminkäinen till att mäta svärden, hvilken lek dock slutar så olyckligt, att Lemminkäinen slår af hans hufvud »såsom ett rofskaft». Härefter är Louhi ännu mera obetingadt herskarinna i P. -- Såsom det i norr belägna landet förvexlas P. i runorna ofta med Lappland, hvilken föreställning dock torde vara af senare datum, likasom den i en runa gjorda antydningen att innevånarna i P. skulle talat ett annat språk än Kalevalas. De historiska elementen i de gamla runorna häntyda alla på att dessa orter voro bebodda af två olika stammar, men båda hörande till samma finska folk. Till denna idékrets om P. såsom nordlandet höra äfven t. ex. uttrycken Tumma Pimentola (»det dunkla mörkerlandet») och Palentola (»det kylande landet»). Men från att beteckna det mot sångarenas land fientliga landet uppkom lätt föreställningen om ett land, der allt ondt och hemligt-mystiskt hade sitt tillhåll. Så fick P.-folket epiteten Paha valta (»det onda väldet»), Lemmon kansa (»den onde Lempos folk»), Salajoukko (»den hemlighetsfulla skaran») o. dyl. Likväl skildras P. ofta äfven i ljusare färger, särskildt i frierirunorna af Kalevala. Då identifieras P. vanligen med Saari och Päivilä, de i guld strålande lyckliga sagolanden, till hvilka man företog äfventyrliga färder. Denna idékombination torde böra förklaras sålunda, att finnarna föreställde sig norden äfven såsom solens och ljusets hem. Ty i norr går ju den nordiska solen om sommaren till en kort hvila, och i norr synes ju mörkret och kölden om vintern hålla solen i lång fångenskap, hvarifrån hon lösgöres om våren. Deraf torde myterna om att solen och månen gömdes i P:s kopparberg hafva uppkommit, och deraf torde äfven böra härledas berättelsen om Pohjoladottern, den i allt slags guld glänsande »skymningens jungfru» (= solen), som begärdes af Kalevalahjeltarna och slutligen vanns af en bland dem. O. G.