Pollination

Pollination, bot., öfverförandet af frömjölet (pollen, se d. o.) från ståndareknapparna till pistillernas märken, är jämte den derpå följande befruktningen den vigtigaste akten i växtens lif. Homoklin pollination, d. v. s. frömjölets öfverförande från ståndarna till pistillen i samma blomma, söker naturen i de flesta fall undvika, enär, enligt iakttagelser af Darwin m. fl., frön, som på det sättet alstrats, i allmänhet blifva mindre grobara och gifva upphof till mindre lifskraftiga individer af arten. Deremot gynnas, så vidt möjligt är, heteroklin pollination, eller korsning af frömjöl från en blomma till pistillens märke i en annan. Homoklin pollination är omöjlig och heteroklin pollination den enda utförbara i de fall, då blommorna äro enkönade (diklina) och då ståndare och pistiller i en blomma icke samtidigt komma till könsmogen utveckling. Hos Corydalis cava L. är frömjölet alldeles utan verkan på pistillens märke inom samma blomma. Hos herkogama blommor är homoklin pollination på mekanisk väg genom ett slags stängsel omöjliggjord. Försvårad, men icke alldeles omöjlig, är homoklin pollination hos polygamister. Homoklin pollination kan inträda, om heteroklin uteblifver, och sjelfbefruktning förekommer oftast hos växter med oansenliga, icke i ögonen fallande blommor. Slutligen gifves det blommor, hvilka äro uteslutande hänvisade till homoklin pollination såsom hos de kleistogama, hvilka förblifva slutna, och hvilkas pollination är klandestin, eller skeende liksom i hemlighet. Sådana blommor sakna ofta blomkrona och hafva gemenligen ingen lukt. Pollinationen utföres dels med vindens tillhjelp hos många växter, som man derför kallar anemofiler (af Grek. anemos, vind, och filos, vän) l. »vindvänner» »vindblommor». Frömjölet är hos sådana växter lätt, torrt och ymnigt; pistillernas märken äro stora och försedda med långa hår eller tofsar till det med vinden flygande frömjölets uppfångande. Märkena äro i synnerhet stora, om blommorna sitta ensamma; hos samlingar af blommor blifva de vanligen mindre. Ståndareknapparna sitta på långa strängar, som räcka utanför blommorna, så att vinden kan lätt skaka dem eller ock förmå skaka hela blomställningen, hvarjämte pistillernas märken äro efter regeln lätt åtkomliga, bl. a. derigenom att många anemofila växter blomma tidigt på våren, innan bladen slagit ut, så att bladverket icke kan hindra frömjölets framförande, såsom hos många pilarter och popplar. Vattenväxters märken få frömjölet till sig genom vattnets hjelp. Men de flesta växter äro entomofiler (af Grek. entomos, insekt) l. »insektblommor» (jfr Blomma). Dessas pollination förmedlas af insekter, som hos blommorna uppsuga honingssaft och derunder med tungan eller andra kroppsdelar komma i beröring med ståndarnas frömjöl i en blomma och sedan vid besök i en annan blomma med moget märke der aflemna detta frömjöl, hvilket så mycket säkrare kan ega rum, som insekterna alltid sätta sig på lika sätt å de särskilda likformiga blommorna och gå till väga på samma vis hos dem, hvarigenom samma kroppsdelar komma i beröring med samma organ i blommorna. Hos entomofila blommor är frömjölet klibbigt, taggigt eller försedt med ojämnheter, så att det lätt kan fastna vid insekterna. De vaxlika, tunga pollenmassorna hos vissa orkidéer och asklepiadéer hafva å foten, med hvilken de lösbrytas af den besökande insekten, en klibbig vätska, som genast stelnar och fäster pollenklumpen vid insektens sugrör. Blomman har ofta lysande färger för att ådraga sig uppmärksamhet och utsänder ofta en stark lukt, som redan på långa afstånd uppfattas af insekterna och lockar dem till blommorna, som derjämte locka dem med sina honingssafter, afsöndrade i olikartade honingsgömmen, körtlar eller fjäll och gropar. Å vissa blommors blad, vanligen de nedåt vända, finnas ofta »vägledande» teckningar, såsom streck, fläckar o. dyl., hvilka visa hän mot honingsgömmena. Dikogama, dimorfiska och herkogama blommor äro hänvisade till pollination genom insekter. Rörande den på pollinationen följande befruktningen se d. o. O. T. S.