Pombal

Pombal [pånsba'l], Dom Sebastião José Carvalho e Mello, grefve af Oeyras, markis af P., föddes d. 13 Maj 1699 i Soure i Estramadura. Vid unga år egnade häri sig åt diplomatien, var Portugals minister i London och Wien, hvarest han gifte sig med en grefvinna v. Daun, samt utnämndes af Josef I Emanuel vid hans regeringstillträde till förste minister (1750). Ytterst kraftig och energisk, förstod P. att alldeles beherska konungen, ehuru hans sätt icke det ringaste öfverensstämde med konungens väsende. Denne var nämligen en trög, vällustig, feg vekling, som fruktade alla, under det hans minister ej kände fruktan eller tvekan. P. var genomträngd af upplysningstidehvarfvets reformationsidéer, som han med oblidkelig konseqvens genomförde. Gamla missbruk afskaffades, rättsväsendet och folkupplysningen förbättrades, handel och näringar uppmuntrades och gjorde äfven framsteg trots det olyckliga, sedan 1703 bestående handelsfördraget med England. Armén lät han omorganisera med biträde af den från Fredrik den store till Portugal sände grefve v. Lippe-Schaumburg. Med jesuiterna råkade han i strid till följd af en mellan Portugal och Spanien ingången gränstraktat, som de ansågo ogynsam för deras stat Paraguay. Men P. icke blott genomdref traktatens verkställande, utan begagnade sig af tvisten för att fullständigt bryta jesuiternas stora välde i landet. De blefvo utvisade 1759, och det härigenom gifna exemplet följdes snart af andra makter. Deras egendom indrogs till kronan. Härvid tillät P. sig mycken grymhet och orättvisa icke blott mot jesuiterna, utan äfven mot en del af högadeln, som var fientlig mot honom, och hvilken han förstod att indraga i jesuiternas fall. Dessa händelser invecklade honom i strider med påfven, hvarvid han likaledes uppträdde på ett brutalt och kränkande sätt. Det är klart, att en sådan karakter skulle åsamka sig många fiender. Redan de hastiga och mångfaldiga reformerna skaffade honom sådana, än mer hans uppträdande mot kyrkan och adeln. Hans enda stöd var den svage konungen. Men med dennes död, 1777, var P:s makt bruten. Josefs efterträdare, den klerikala drottning Maria, leddes helt och hållet af P:s fiender. P. tog derför afsked några dagar efter konungens död (Febr. 1777), och reaktionen började, reformerna upphäfdes. Han sjelf utsattes för förföljelser, som slutade med en stor rättegång mot honom. År 1781 dömdes han till ett strängt straff, men benådades af drottningen med förvisning till sina gods, och ett offentligt ogillande uttalades öfver hans förvaltning. P. afled d. 8 Maj 1782, trots sina fel sitt lands störste statsman och en af 1700-talets kraftigaste gestalter. J. Fr. N.