Andreæ, Abrahamus Angermannus, den fjerde i ordningen af Sveriges lutherske ärkebiskopar, en genom sina kunskaper, sin bildning och sina åsigters renhet och fasthet högst utmärkt personlighet. Han föddes (såsom namnet antyder) i Ångermanland. Hans maka var en dotter till Laurentius Petri d. ä. Redan som skolrektor i Stockholm var han en af de ifrigaste motståndarna till Johan III:s nya messbok, den s. k. liturgien, hvarför han ock var föremål för mycken ovilja från konungens sida. För att öfvervinna hans motstånd sökte Johan till en början aflägsna honom från Stockholm och erbjöd honom i denna afsigt en professur i Upsala. Då A. vägrade emottaga detta anbud, ville konungen göra honom till kyrkoherde i Öregrund; men äfven detta ämbete nekade A. att mottaga, emedan han icke ville undantränga den förut der varande kyrkoherden, och förordnades då, 1576, endast till predikant i nämnde stad, med bibehållande af rektorslönen. Konungens förutsättning slog dock icke in. A. fortfor att vara en af de förnämste ledarna af motståndet mot liturgien. Han flyttades derför till kyrkoherdebeställningen i Saltvik på Åland, hvarest han ansågs blifva utestängd från allt inflytande på prester och teologer. Då icke häller detta hade åsyftad verkan, läto konungen föra honom i fängsligt förvar till Åbo. Befriad ur sitt fängelse genom Pontus de la Gardies medverkan, fann A. en tillflykt hos hertig Karl, som tog hans parti mot konungen. Men icke ens i Karls hertigdöme var han säker för konungens stämplingar, och han begaf sig då till Bohus län (som på den tiden lydde under Danmark) och derifrån till Tyskland, 1582, försedd med anbefallningsbref från hertig Karl till dennes syster, hertiginnan Elisabet af Mecklenburg. Han uppehöll sig nu i norra Tyskland, ända till dess han år 1593 hemkallades för att intaga ärkebiskopsstolen i Upsala. Äfven under denna sin landsflykt i Tyskland uppträdde A. genom flere hemsända skrifter såsom den främste kämpen mot liturgien och understöddes derutinnan på det verksammaste af hertig Karl. På dennes bekostnad besökte han universiteten i Leipzig, Wittenberg, Helmstedt samt Frankfurt an der Oder och skaffade sig från de der varande teologiska fakulteterna utlåtanden om liturgien, hvilka han derefter sände till hertigen, som sörjde för deras vidare offentliggörande i landet. A. var emellertid i trots af allt detta icke synnerligen älskad af hertig Karl, och det synes, som om den senare gerna velat undvika att hafva honom i sin omedelbara närhet. Hertigen var ej häller alldeles med om att A. upphöjdes till ärkebiskop, till hvilken förtroendepost han såsom renlärighetens trognaste försvarare nästan enhälligt utsågs af det vid Upsala möte 1593 församlade presterskapet. Ännu mindre var naturligtvis den påfviskt sinnade konung Sigismund hågad för att erkänna den nyvalde, oböjligt protestantiske ärkebiskopen, och först efter en envis vägran lät han förmå sig att bekräfta hans val. Hertigens missnöje med A. kom till egentligt utbrott efter en allmän visitation, som A. på hertigens befallning företagit 1596. Den allt för stora myndighet och hänsynslösa stränghet, han derunder lade i dagen, framkallade en häftig ovilja hos hertigen, och han kunde aldrig glömma denna visitationsresa, "mäster Abrahams tragoedia", såsom han kallade den. Hertigens ovilja fick ökad näring genom den kraftfulle ärkebiskopens bestämda uppträdande i flere andra kyrkorättsliga frågor, såsom t. ex. när han återgaf ämbetet åt ett par prester, som hertigen hade låtit afsätta. När dertill kom, att A., som visade sig lika litet benägen att i statens angelägenheter blindt följa hertigen som denne att utan vidare följa ärkebiskopen i kyrkans, i flere bref försäkrat konung Sigismund om sin trohet och klagat öfver hertigens sjelfrådighet, förlorade slutligen hertig Karl tålamodet. Vid riksdagen i Upsala 1598 utfor hertigen i de skarpaste beskyllningar mot A., och redan i slutet af samma år lät han fängsla honom och ställde honom till rätta inför en andlig domstol, som dock ej ansåg honom skyldig till de förbrytelser, för hvilka han var anklagad. Hertigens vrede fortfor likväl, och han lade beslag på Angermanni inkomster samt förklarade sig vilja åtala honom vid en riksdag "såsom den der stått efter hertigens argaste". Detta skedde ock vid riksdagen i Jönköping 1599. Trots de närvarande biskoparnas och öfrige presters vägran att förklara A. brottslig dömdes han sitt ämbete förlustig, insattes i fängsligt förvar på Stegeborg, fördes sedan, efter någon tids frihet, till Örebro och derefter till Gripsholm, der han, utan att dock, såsom vanligen påståtts, röna någon omensklig behandling, vistades i fängelse till sin död, i början af år 1608, och begrofs på hertigens befallning i Kernbo kyrka. Hans stiftspresters kärlek öfvergaf honom ej i olyckan. De gjorde flere gånger sammanskott till hans underhåll. Han betraktades af dem såsom en martyr för den rena evangeliska läran, hvilken han ock ända till sitt lifs slut förblef obrottsligt trogen. J. H. B.
1. Andreæ, Jakob, teol. professor och kansler vid universitetet i Tübingen, en af det 16:de århundradets ypperste och inflytelserikaste teologer, f. 1528, d. 1590. Utmärkt genom lärdom och skarpsinne, deltog han på det verksammaste i sin tids teologiska stridigheter och förde med mycken framgång den lutherska rättrogenhetens talan. Sin största ryktbarhet vann dock A. genom den bekanta konkordieformeln (Formula concordiæ), i hvars författande och genomförande han hade en hufvudsaklig del. Han författade mer än 150 skrifter. J. H. B.
2. Andreæ, Johann Valentin, den föregåendes sonson, föddes och uppfostrades i Würtemberg, der han dog som konsistorialråd och generalsuperintendent i Stuttgart 1654. Han gjorde sig förnämligast känd såsom en anderik motståndare till det 17:de århundradets nya skolasticism, hvilken uteslutande fäste sig vid allt mer tillspetsade dogmatiska bestämningar och dervid förbisåg vigten af ett sant kristligt lif. Han hade äfven i öfrigt ett skarpt öga för sin tids religiösa och sedliga förderf, hvilket han skoningslöst gisslade, framför allt med satirens och allegoriens vapen. Bland hans många skrifter, hvilka genom sitt allegoriska framställningssätt voro beräknade för en vidsträckt läsarekrets, utmärka sig framför andra hans Menippus sive satyricorum dialogorum centuria (1617), i hvilken han angriper tidehvarfvets falska ortodoxism, och hans Alethea exul och Hercules christianus (1615). Mot sin tids onyttiga hemlighetsmakeri vände han sig hufvudsakligen i de anonymt utgifna Fama fraternitatis R. C. (= Roseæ Crucis) och Confessio fraternitatis R. C., äfvensom i den i hans eget namn utgifna Chymische hochzeit Christiani Rosenkreuz. Just dessa sistnämnda skrifter, hvilkas syfte alldeles missförstods af många, gåfvo likväl anledning till att han af åtskilliga ansetts som stiftare eller förnyare af Rosenkreuzarnes orden. J. H. B.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.