Portugal, konungarike i sydvestra Europa, beläget mellan Atlantiska hafvet och Spanien, med hvilket det bildar Iberiska l. Pyreneiska halfön, ligger mellan 36° 59' och 42° 10' n. br. samt mellan 6° 15' och 9° 30' v. lgd fr. Greenw. Längden i n. och s. utgör 572 km., bredden 126--222 km. och arealen, enligt officiel beräkning, 88,872 qvkm. (enl. Strelbitzky 89,143 qvkm.), eller tillsammans med Azorerna och Madeira 92,075,3 qvkm.
Ytförhållanden<. Berg och strömmar. P. är egentligen ett kustland, skildt från Spanien mera genom politiska än genom naturliga gränser, i det att dess berg och större floder äro endast vestliga fortsättningar af Spaniens bergssystem och vattendrag. Det är öfvervägande ett högland. Dess bergmassor gå dock sällan ända ned till hafvet för att bilda uddar på kusten; nästan hela kustlandet är flackt, hvarför goda hamnar finnas endast vid de större flodmynningarna. Högst är P. i midten, i fortsättningen af det kastiliska skiljeberget, Serra da Estrella, en hög platå, hvars hufvudmassa ligger mellan floderna Mondego och Zezere. I Malhão da Serras breda hjessa når det en höjd af 1,993 m., sänker sig småningom på norra sidan från kala, 600--1,000 m. höga platåer, men stupar tvärare mot s. och fortsätter mot s. v. såsom lägre platåer, öfver hvilka isolerade, relativt obetydliga åsar höja sig, ned mot hafvet, der det stupar brant i Serra da Cintra och det 127 m. höga Cabo da Roca, europeiska fastlandets vestligaste punkt. I södra P. uppstiger, såsom en vestlig fortsättning af andalusiska skiljeberget, gränsberget mellan Alemtejo och Algarve, Serra de Monchique, till en höjd af 903 m. Berget består af flere parallelt i ö. och v. strykande åsar, hvilka stupa brant mot de mellan dem gående dalarna och beröra med sin södra fot Algarves heta, sandiga kust. Cabo de São Vicente är det sista, blott 120 m. höga utsprånget af berget. Norr om Mondego ligger Beira altas terrassland, genomfåradt af en mängd djupa, trånga dalar, hvilkas floder merendels flyta till Douro. Straxt s. om nedre Douro uppstiger Montemuro till 1,389 m. Mest sammanträngda äro de n. om nämnda flod strykande bergkammarna, utgreningar af Galiciens och Leons bergland. Der når Serra de Marão 1,422 m. höjd och Serra do Gerez 1,468 m. De flesta bergen i P. äro nakna; intet når snögränsen. De största slätterna ligga i Alemtejo, Estremadura och Beira (Beira mar). Hufvudfloder äro Guadiana, hvilken till en del bildar sydöstra gränsen, Tejo, Douro och Minho, hvilka alla äro segelbara i sin nedre del. De vigtigaste, likaledes i sitt nedre lopp segelbara kustfloderna äro Mira, Sado, Mondego, Vóuga, Cávado och Limia. Med undantag af några små vackra bergssjöar i Serra da Estrella saknar P. insjöar; deremot har landet en mängd mineralkällor. P:s geologi, flora och fauna äro väsentligen desamma som Spaniens.
Klimatet är synnerligen jämnt och mildt, och landet besöktes förr mycket som vinterkurort, ehuru det nu fått vika för Rivieran och Algeriet. Årstemperaturen i Lissabon, Coimbra och Oporto är omkr. 16° C., medeltemperaturen för Jan. omkr. 10° C. i de båda senare städerna och för Juli omkr. 21° C. Den jämna temperaturen beror till en del på den stora nederbörden, som stundom uppgår till 4,8 m. om året. Men det är att märka, att denna är fördelad på små skurar under hela året och kommer icke såsom mellan tropikerna i ösregn. Denna regnmängd befruktar visserligen landet, men den alstrar ock de täta dimmor, som göra den portugisiska kusten ytterst farlig för seglaren. Den jämna temperaturen råder emellertid icke öfver hela P., utan hufvudsakligen i Beiras och Estremaduras högland samt i de norra provinserna. I de djupa dalarna, äfven i de nämnda provinserna, der bergen afhålla de svala vindarna, är det ytterligt varmt om somrarna, medan på bergshöjderna snön qvarligger flere månader och ofta en utomordentlig köld herskar. I Lissabon, som har ungefär samma årstemperatur som Coimbra, varierar temperaturen mellan 3,5° och 32,5° C. I Alemtejo är klimatet mycket ogynsamt. Och ehuru värmen ej är så stor som i Algarve, har landet ett vida mer ödsligt och afrikanskt utseende, medan om vintern, när regnen komma Tejo att svälla öfver sina stränder, osunda träsk bildas, som alstra malaria. Oaktadt Algarve är hetare än Alemtejo och värmen mera tryckande, emedan hafsbrisen uppfångas af Serra de Monchique och andra berg, gör dock den yppiga vegetationen landet mera skuggrikt och angenämt än Alemtejo. Ehuru ett så regnigt land, hemsökes P. sällan af åskväder, men jordskalf kännas ofta och återkalla i minnet den stora jordbäfningen i Lissabon 1755.
Befolkningen. Innevånarnas antal uppgick vid folkräkningen, d. 1 Jan. 1878 till 4,160,315 och beräknades 1881 till 4,306,554 eller med öarna till 4,708,178 (51 pers. per qvkm.). Den allra största delen af folket tillhör den portugisiska nationen, som bildats genom en sammansmältning af iberiska, keltiska, romerska, germanska och arabiska element, och som med afseende på språket räknas till de romanska folken. Endast i hufvudstaden och i handelsstäderna hafva främlingar, i synnerhet engelsmän, bosatt sig, hvarjämte galicier och omkr. 3,000 negrer förekomma, företrädesvis bland de arbetande och tjenande klasserna. P:s judar, hvilka fordom voro rikare och mera bildade än judar i öfriga delar af verlden och voro utbredda öfver hela landet, men i 16:de årh. förföljdes med ytterlig stränghet, åtnjuta sedan 1820 lagligt erkännande och fri religionsöfning. Deras antal uppgår blott till några hundra, nästan uteslutande bosatta i Lissabon. Icke obetydligt torde zigenarnas antal vara. En betydlig emigration eger rum, företrädesvis till Brasilien, men äfven till de portugisiska kolonierna i Afrika och till Oceanien. Så utvandrade under åren 1871--80 ej mindre än 133,007 pers. Befolkningen tillhör med få undantag den romersk-katolska kyrkan, som är statsreligion. Alla andra trosbekännelser äro tolererade, men deras för kulten bestämda byggnader få icke utifrån se ut som bönehus. Den portugisiska eller lusitanska kyrkan består af 4 provinser: Lissabon, Braga, Evora och Goa, hvar och en under en ärkebiskop (den förstnämnde kallad patriark). Antalet andliga uppgår till omkr. 10,000. Endast nunnekloster finnas, enär munkordnarna upphäfdes 1834 och deras stora förmögenhet indrogs till staten. De omkr. 500 protestanterna bilda 7 församlingar.
Materiel kultur. Näringar, handel, samfärdsmedel. Af hela fastlandsarealen äro 48,2 proc. improduktiv mark, 22,6 proc. åker och trädgårdar, 2,2 proc. vinland, 2,3 proc. olivplanteringar, 16,7 proc. gräsbärande mark och 8 proc. skog. Jordbruket befinner sig ännu på en låg ståndpunkt. Spanmålsproduktionen fyller ej på långt när behofvet. En medelgod skörd lemnar omkr. 7,8 mill. hl. majs, 3,4 mill. hl. hvete, 2,5 mill. hl. råg, 1,2 mill. hl. korn och hafre, 3,2 mill. hl. potates samt 6,5 mill. kg. ris. Esparto växer vildt liksom i Spanien. I stor skala drifves odlingen af grönsaker samt af frukt- och olivträd. Vinodlingen är en af de vigtigaste källorna till nationalrikedomen och lemnar efter en god skörd omkr. 4 mill. hl., hvaraf en betydlig del exporteras. Vinproduktionen, af hvilken P. så länge berott, var ett verk af Methuenfördraget (se d. o.) af 1703, ty det var först efter detta fördrag, som de nakna klipporna i Alto Douro betäcktes med vinrankor. Under det sista årtiondet har phylloxeran emellertid förstört tusentals vingårdar, och man har ifrågasatt att söka ersättning för förlusterna genom någon annan handelsväxt, t. ex. tobak. Skogarna lemna korkbark till utförsel. -- I början af 1870-talet uppskattades antalet husdjur på fastlandet och öarna till: hästar 90,000, åsnor och mulåsnor 200,000, nötkreatur 700,000, får 3 mill., getter 1 mill. och svin 1 mill. Silkeskultur idkas i synnerhet omkring Bragança och i Beira, biafvel på de stora cistushedarna i Alemtejo och Estremadura. Åt fisket egnas af gammalt stor uppmärksamhet, och om det än icke mer har den betydelse som i 14:de--16:de årh., bildar det dock alltid en ganska väsentlig förvärfskälla. -- Bergsbruket har i nyaste tid gjort framsteg. Landet eger rik tillgång på mineral, i synnerhet jern-, bly-, koppar- och manganmalmer, hvilka äfven exporteras. Äfven tenn, zink och antimon samt stenkol (16,400 ton 1882) erhållas. Mera inkomstbringande äro salinerna, alla, med undantag af saltkällan vid Rio Major i distriktet Santarem, s. k. marinhas, hvilka årligen lemna omkr. 250,000 ton salt, deraf icke obetydligt exporteras. - Genom det ofvannämnda Methuenfördraget var P. uti industrielt hänseende för lång tid beroende af England, som ensamt sände manufakturalster till P. för 1 mill. pd st. om året. Nu är den inhemska produktionen af några artiklar, t. ex. yllevaror, tämligen tillräcklig för det egna behofvet, och Oportos industri har gjort sig nästan oberoende af England. De båda hufvudcentra för industrien äro Oporto och Lissabon. Vigtigast äro ylle-, siden- och bomullsindustrien, linneväfveri och spetstillverkning. Dernäst följa fabrikation af guld- och silfverarbeten, filigranarbeten, maskiner och öfriga artiklar af jern och andra metaller, tillverkning af glas och porslin, bränvin, läder och skinn, skoarbeten, vaxduk, segelduk och sejlarevaror. Skeppsbyggen idkas vid kusten på flere varf. -- P:s handel, en gång en omfattande verldshandel, hade vid 19:de årh:s början nästan alldeles aftynat och kunde till följd af krig och inre oroligheter icke på länge repa sig. För öfrigt begagnade engelsmännen sig af ställningen för att småningom rycka till sig hela in- och utförseln. Först på senare tiden har genom sunda reformer P:s handel utvecklats; men då den inhemska industrien ej ännu kan täfla med den utländska, är importen vida större än exporten. Hela importen (utom ädla metaller) hade 1887 ett värde af 42,018,000 milreis (deraf spanmål och mjöl för omkr. 6,2, mill., bomull för 4,4, manufakturalster för 6,3, ull och hudar för 2,8, mineral och metaller för 10,2, kreatur, kött, fisk etc. för 4,6, kolonialvaror för 3,4 mill. milreis o. s. v.) och exporten 21,244,000 milreis (deraf vin för 11,4 mill., trävaror, i synnerhet kork, för 2,7 mill., frukt för 1,7 mill.). Nära 1/3 af importen kom från England, och mer än hälften af exporten gick till Frankrike och Brasilien. De förnämsta sjöstäderna äro Lissabon, Oporto, Setúbal, Figueira och Faro, hvarjämte 16 mindre hamnar äro berättigade till direkt samfärdsel med utlandet. I hamnarna inlöpte från utrikes ort 5,787 fartyg om 3,454,000 tons samt i inrikes sjöfart 6,046 fartyg. Landets egen handelsflotta räknade 1888 469 fartyg om 48,570 kbm., deraf 48 ångfartyg. -- Före 1845 fanns knappast någon landsväg. Till 1854 voro chausséerna från Lissabon till Cintra och från Oporto till Braga fullbordade, men för öfrigt funnos endast korta stycken utan sammanhang. 1874 hade landsvägarna en sammanlagd längd af 3,967 km., deraf 3,136 km. bygts på statens, 701 km. på landtdistriktens och 130 km. på städernas bekostnad. Jernvägarna hade i Juli 1888 en längd af 1,906,2 km.; under byggnad voro 492 km. Alla jernvägarna byggas med understöd af staten. Antalet postkontor på fastlandet och öarna i Dec. 1887 var 1,027. Telegraflinjerna hade 1885 en längd af 4,978 km.; antalet telegrafbyråer var 254, deraf 242 på fastlandet. Telegrafkablar förena Caravelhos vid Lissabon med Madeira, São Vicente och Pernambuco samt med Porthcurno vid Falmouth i England. Bland kreditanstalterna äro Banco de P. i Lissabon (grundad 1822) den förnämsta och den enda sedelutgifvande. Enheten i myntsystemet är milreis (se d. o.). Det metriska mått- och vigtsystemet infördes 1868.
Undervisningsväsendet lyder under inrikesministern och är med undantag af den teologiska fakulteten och prestseminarierna fullständigt frigjordt från beroende af kyrkan. Skolgången är enligt lag obligatorisk, men denna lag iakttages föga. 1884 funnos 5,316 primärskolor (besökta i medeltal af 156,000 barn), 21 lycéer och många privatskolor för sekundärundervisningen, 1 universitet (i Coimbra, 5 fakulteter: teologi, juridik, medicin, matematik, filosofi, med ett sjuttiotal lärare och 1,154 studerande 1884), 1 Polyteknisk skola (inrättad 1837), 1 Polyteknisk akademi (i Oporto), 3 medicinsk-kirurgiska skolor (i Lissabon, Oporto och Funchal), 19 prestseminarier, 1 marinskola och 1 krigsskola (i Lissabon), 5 lärareoch lärarinneseminarier, 1 landtbruksinstitut jämte veterinärskola (i Lissabon), 2 slöjdoch handelsinstitut samt 2 konstakademier (i Lissabon och Oporto) och 1 konservatorium (i Lissabon). Vidare finnas 4 astronomiska och 2 meteorologiska observatorier, naturhistoriska museer i Lissabon och Coimbra, ett arkeologiskt i Lissabon samt vetenskapsakademiens museum derstädes, 5 offentliga bibliotek (deribland nationalbiblioteket i Lissabon). Bland lärda sällskap är k. vetenskapsakademien (stiftad 1779) det förnämsta.
Författning och förvaltning. P:s författning är representativ-monarkisk och grundar sig på Peter IV:s Carta constitucional af d. 29 April 1826, Maria II:s Acto addidonal af d. 5 Juli 1852 och lagen af d. 24 Juli 1885. Tronföljden är ärftlig inom huset Bragança såväl på manliga som på qvinliga linien efter förstfödslorätt, men med företräde för den förra vid lika slägtskapsgrad. Konungens minderårighet, under hvilken regeringen föres af ett af cortes utnämndt regentskap, räcker till fyllda 18 år. Konungen bär titeln »konung af P. och Algarve på denna och andra sidan hafvet, Allratrognaste majestät.» Alla prinsar af kungliga huset kallas infanter, alla prinsessor infantinnor, tronföljaren-kronprinsen hertig af Bragança, hans barn prinsar och prinsessor af Beira. Lagstiftningsmakten utöfvas af Cortes, som består af pärskammaren och deputeradekammaren. Den förra (Cámara dos pares) räknar f. n. 162 medlemmar samt består af kronprinsen och hans broder, ärkebiskoparna och biskoparna, 100 af konungen på lifstid utnämnda ledamöter samt 50 andra pärer, som utses genom delegerade i distrikten (4 för Lissabon, 3 för Oporto och 2 för hvart och ett af de öfriga), af universitetet samt andra vetenskapliga institut. De så valde pärerna måste vara minst 35 år gamla, ega vissa andra qvalifikationer och delvis äfven tillhöra de högst beskattade. Den ärftliga pärs-värdigheten är upphäfd. Deputeradekammaren (Cámara dos deputados) består f. n. af 173 medlemmar, valda för 4 år direkt i 94 valkretsar af alla medborgare, som fyllt 21 år, kunna läsa och skrifva och ega en årlig inkomst af 100 milreis. För valbarhet fordras att erlägga 1 milreis i direkt skatt eller hafva en årsinkomst af 390 milreis, men officerare, prester, läkare och alla, som genomgått högre studier, äro undantagna från denna census. Pärskammaren väljer sin talman, men deputeradekammarens talman utses af konungen bland 5 af kammaren föreslagna kandidater. Deputerade hafva ett arvode af omkr. 9 kr. om dagen. Deputeradekammaren har rätt att åtala ministrar och statsråd; för dem liksom för medlemmar af konungahuset, pärerna och deputerade fungerar pärskammaren som riksrätt. I spetsen för statsförvaltningen står en ansvarig ministèr, bestående af cheferna för de 7 ministerierna: inrikes- (äfven undervisnings-), justitie- (äfven ecklesiastik-), finans-, krigs-, marin- och koloni-, utrikesministerierna samt ministeriet för offentliga arbeten, handel och industri. I vigtiga ärenden tillfrågas statsrådet, hvars medlemmar utnämnas för lifstid och som, när det är fulltaligt, består af 13 ordinarie och 3 extra medlemmar. I administrativt hänseende är landet sedan 1835 indeladt i 17 distritos (distrikt) med anslutning till de forna 6 provinserna: Entré Minho e Douro (med distrikten Vianna do Castello, Braga, Oporto), Tras os Montes (Villa Real, Bragança), Beira (Aveyro, Vizeu, Coimbra, Guarda, Castello Branco), Estremadura (Leiria, Santarem, Lisboa), Alemtejo (Portalegre, Evora, Beja), Algarve (Faro), hvartill komma öarna Açores och Madeira, hvilka räknas som integrerande delar af riket och bilda de förre 3 distrikt (Angra, Horta, Ponta Delgada), den senare ett (Funchal). Hvarje distrikt har sin guvernör med ett distriktsråd vid sin sida och en representation, kallad generaljunta. Distrikten äro delade i concelhos (sammanlagdt 292), med styresmän (administradores) hvilka liksom guvernörerna tillsättas af konungen. Dessutom finnes en representation (municipalkammare), som bl. a. utser medlemmar af generaljuntan. Hvarje kommun har likaledes en vald junta såsom kommunalråd. Dess ordförande, kallad regedor, är ett slags polisman. Hufvudstad är Lissabon. Utom denna har P. endast en stad med mer än 100,000 innev., nämligen Oporto. Närmast derefter komma Braga och Funchal (bägge med omkr. 20,000 innev.). -- Rättskipningen utöfvas af högsta domstolen i Lissabon, 3 appellationsdomstolar, 146 distriktsdomstolar i 1:sta instans samt fredsdomare och kommunaldomare (de ofvannämnde regedores). de båda senare folkvalda. -- Statsinkomsterna för 1888--89 upptogos till 38,371,740 milreis och utgifterna till 40,336,507 milreis, utvisande en statsbrist liksom under alla de föregående 30 åren. Budgeten för 1886--87 upptager statsskulden till något öfver 519 mill. milreis. Utom denna fonderade skuld finnes en sväfvande, som 1886 uppgick till 11,5 mill. milreis.
Försvarsväsendet befinner sig f. n. under ombildning i enlighet med en d. 30 Okt. 1884 antagen ny organisationslag, hvilken gick ut på att öka arméns krigsstyrka från 75,000 till 120,000 man. Konungen för högsta befälet öfver krigsmakten. Armén utgjordes före den nya lagens antagande af 18 infanteriregementen på 2 bataljoner i fred, 3 i krig, 12 jägarebataljoner på 6 eller 8 kompanier, 8 kavalleriregementen på 3 sqvadroner (6 kompanier) i fred, 4 i krig, 2 fältartilleriregementen på 8 batterier, 1 fotartilleriregemente med 12 kompanier och 2 bergsbatterier, 4 sjelfständiga fotartillerikompanier, förlagda på öarna, och 1 ingeniörbataljon, som i krig skulle utväxa till 3 bataljoner. Sammansättningen skall hädanefter blifva 24 infanteri- och 12 jägareregementen, alla på 2 aktiva bataljoner och 1 reservbataljon, 10 kavalleriregementen på 3 aktiva och 1 reservsqvadron (om 2 kompanier), 3 fältartilleriregementen på 10 aktiva och 2 reservbatterier, alla åkande, 1 bergsartilleriregemente med 6 batterier, 2 fästningsartilleriregementen på 8 aktiva och 2 reservkompanier, de 4 fristående artillerikompanierna samt 1 ingeniörregemente med 2 aktiva och 1 reservbataljon. Kavallerikompaniets fredsstyrka utgör 50 man; öfriga truppdelars kan icke vara stor. Bataljonens krigsstyrka upptages till 920 man, sqvadronens till 145. Batteriet har på krigsfot 6 kanoner. Infanteriet, som hittills varit förenadt i 9 brigader, skall hädanefter indelas i 12 brigader, hvar och en med 2 infanteri- och 1 jägareregemente. I krig skola 6 divisioner bildas; i fredstid delas armén i 4 territoriella militärdistrikt, förutom trupperna på öarna. -- Rekryteringen hvilar på allmän värnpligt, men af finansiella skäl har man bibehållit friköpning, och högst 16 proc. af hvarje årsklass kunna begagna sig af denna rättighet mot erläggande af omkr. 700 kr. Tjenstepligten börjar vid 20 års ålder, och årligen inkallas 10,000 man till 3 års tjenst (500-600 man inkallas dessutom till flottan). Under de följande 5 åren tillhöra de första och under 4 derpå följande år andra reserven, till hvilken sistnämnda alla värnpligtiga öfverföras, som icke inkallas till tjenst vid aktiv trupp, jämte dem, som friköpt sig. I andra reserven förekomma inga öfningar. Fredsstyrkan uppgår till 1,960 officerare och 24,000 man, hvaribland 10,460 underofficerare; krigsstyrkan skall utgöra 3,324 officerare och 115,000 man, om dessa siffror verkligen kunna uppnås, med 12,473 hästar och mulåsnor samt 264 kanoner. -- Förutom den egentliga armén finnas kolonialtrupperna, hvilka rekryteras af frivilliga och utgöras af kolonialregementet på 4 bataljoner med stab och en bataljon i hemlandet, 8--9 fristående bataljoner, 25--30 fristående kompanier och 2 batterier med ett sammanlagd styrka af 10--12 tusen man. -- Generalitetet utgöres af 1 marskalk, 9 divisions- och 24 brigad-generaler, generalstaben af 66 officerare. Underofficerare utbildas i de sergeantskolor, som finnas inrättade vid alla regementen. För utbildningen af officerare finnes förutom militärskolan i Luz (6 km. från Lissabon) den s. k. arméskolan i Lissabon. Beväpningen utgöres af ett år 1886 antaget kropatschek-repetergevär med 8 mm:s kaliber samt af kruppska bakladdningskanoner. Beklädnaden består af svart lackerad kask, mörkblå vapenrock för officerarna, vid jacka med en knapprad för manskapet, ståndkrage af olika färg för särskilda vapen, blå eller grå byxor samt mörkgrå, vid kappa. Remonteringen sker genom uppköp på marknader. Arméns budget uppgår till närmare 5 mill. milreis.
Krigsflottan bestod i midten af 1888 af 1 pansarfartyg, 6 korvetter, 7 ångare, 18 kanonbåtar, 6 torpedobåtar samt 2 transport- och 2 bogseringsfartyg, sammanlagdt 42 ångfartyg med 126 kanoner; dessutom funnos 13 segelfartyg med 41 kanoner. Bemanningen utgjordes af 296 officerare samt 3,276 man.
Konungarikets vapen består af en silfversköld med 5 små blå, i korsform ställda sköldar, hvar och en belagd med 5 silfvermynt; skölden har en bred röd infattning med 7 gyllene torn. Omkring skölden hänger Kristiordens kedja med kors. Flaggan är på tvären delad i ett blått och ett hvitt fält, med vapnet i midten. Landets färger äro blått och hvitt, men kokarden är blå och röd. Landet har 6 riddareordnar: Kristiorden (se d. o.), São Bento de Aviz, Santiago da Espada, Torre e Espada (Tornet och svärdet), Nossa Senhora da Conceição de villa vicosa och den heliga Isabellas orden (för damer).
P:s utomeuropeiska besittningar äro delade i 7 guvernement. 1. Kap Verdeöarna, 3,851 qvkm., med omkr. 109,500 innev.; 2. Guinea eller besittningarna i Senegambien, 69 qvkm., med omkr. 7,000 innev.; 3. Guineaöarna São Thomé och Principe, 1,080 qvkm., med 21,000 innev., samt Fort Ajuda; 4. Angola och Kongodistriktet, 809,400 qvkm., med omkr. 2 mill. innev.; 5. Mozambique, 991,150 qvkm., med omkr. 2 mill. innev.; 6. besittningarna i Indien, 3,355 qvkm., med omkr. 480,000 innev.; 7. Macao och Timor, 16,311 qvkm., med omkr. 370,000 innev., sammanlagdt omkr. 1,825,220 qvkm., med nära 5 mill. innev.
Historia. P. utgjorde i politiskt afseende i äldsta tider ett helt med Spanien. Hela halfön beboddes af ibererna, och den sydvestra delen af den gren bland desse, som kallades lusitaner. Dock sammanfaller ingalunda det gamla Lusitania med det nuv. P., utan omfattade äfven en stor del af nuv. Spanien. Liksom detta land blef P. eröfradt först af kartagerna, sedermera af romarna och efter deras fall under 400-talets första årtionde af de germanska folken svever, alaner och vandaler. På 420-talet anlände vestgoterna, som i sin ordning undanträngdes eller underkufvades af araberna, från början af 700-talet. Under de omajjadiske kaliferna blef landet blomstrande, och de gamla romerska municipierna Lissabon, Lamego, Oporto, som fingo behålla sin romerska sjelfstyrelse, vunno stor betydelse. Under 10:de årh. började omajjadernas makt att vackla; de vestgotiske kungarna från Asturiens berg gjorde härjande infall i landet samt lyckades år 997 eröfra det första stycket af P., nämligen Oporto med hela provinsen Entré Minho e Douro. Under 11:te årh. följde nya eröfringar: Beira togs 1055, Lamego 1057. Framgångarna slutade likväl genom arabernas seger vid Zallaca 1086; men underrättelsen derom kallade en mängd kristna riddare till trosförvandternas hjelp, bl. a. grefve Henrik af Burgund. Konung Alfons VI af Leon beslöt att fästa denne framstående krigare vid sin sak och ställa honom såsom ett bålverk mot araberna genom att år 1094 lemna honom i län Oporto och Coimbra samt gifva honom sin naturliga dotter Teresia till äkta. Med denna händelse börjar det egentliga P:s historia. Sedan Henrik af Burgund (1094--1112), förste grefve af P., aflidit, öfvertog hans enka regeringen för sin omyndige son Alfons I Eröfraren (1112--85), hvilken blef P:s störste hjeltekonung. I fyra krig med sin kusin Alfons VII af Kastilien sökte han tillkämpa sig suveränitet och antog konungatitel, men ordentlig fred med Kastilien slöts först 1143, då P. fullständigt löstes från beroendet af detta land. En fullständig dikt är berättelsen om cortesförsamlingen vid Lamego nämnda år (1143), der P:s författning skall hafva antagits. Som freden med Kastilien slöts under påfvens bemedling, lofvade Alfons att blifva påfvens vasall och årligen betala honom fyra uns guld. Redan före denna fred hade konungen vändt sina anfall mot araberna. År 1139 vann han den berömda segern vid Ourique, hvars betydelse dock öfverdrifvits. Under fortsättningen af kriget med araberna eröfrades Lissabon (1147). Framgångarna afbrötos på 1160-talet genom ett olyckligt krig med Leon, då konungen blef fången för en tid, men fortsattes under hans sista år af hans son och medregent samt efterträdare Sancho I Stadsuppbyggaren (1185--1211), som med utmärkelse kämpade mot de otrogne, men som vann sin största ära såsom de fredliga yrkenas främjare, såsom grundläggare af P:s åkerbruk och industri. Efter en lång strid med Innocentius III tvangs han till åtskilliga eftergifter åt den hersklystne påfven. Hans efterträdare Alfons II (1211--23) gjorde några eröfringar från araberna, men är särskildt vigtig derför att han sammankallade P:s första cortesförsamling, bestående af rikets biskopar, fidalgoes och ricos homens. Han förbjöd kyrkan att förvärfva mera jord, då hon ej kunde göra rusttjenst, samt uppträdde äfven eljest kraftigt mot presterna, hvilket ådrog honom bannlysning. Sonen Sancho II (1223--48) var i början lycklig i sina krig och kraftig i sin inre styrelse, men ådrog sig genom en kärleksförbindelse med Donna Mencia de Haro folkets missnöje, hvaraf de fientlige biskoparna begagnade sig till hans störtande. Hans broder Alfons III (1248--79) fulländade eröfringen af Algarve (omkr. 1250) och gaf derigenom P. det område, som det alltsedan behållit. För att kufva biskoparna, som dock uppsatt honom på tronen, inkallade han 1254 städernas ombud till cortes i Leiria, en af de vigtigaste händelser i P:s konstitutionella historia. De sista åren af hans eljest lyckliga regering upptogos af krig med hans son Dionysius (1279--1325), som, sjelf skald och lärd, mer älskade fredens värf än krigiska bedrifter. Outtröttligt arbetade han på landets materiella och andliga förkofran och erhöll äfven af ett tacksamt folk hedersnamnet Ré lavrador (»kungen arbetaren»). Hans son Alfons IV (1325--57) förde ett krig med Kastilien, men hjelpte sedan denna makt mot araberna och vann derunder namnet den tappre. Hans son Peter I (1357--67) utkräfde stränga straff på faderns biträden i blodsdådet på Inez de Castro (se Castro) och erhöll derför namnet den stränge, ett namn, som han äfven i andra afseenden rättfärdigade. Han efterträddes af sonen Ferdinand (1367--83), som var svag och lättledd samt h. o. h. beherskades af Donna Leonora Telles de Menezes, med hvilken han äfven gifte sig. Som han hade endast en dotter, Beatrix, hvilken var gift med Johan I af Kastilien, bestämdes det 1383, att hennes äldste son skulle ärfva P., när han blef myndig, och att enkedrottningen Leonora till dess skulle sköta regeringen. Hon afskyddes emellertid af hela folket på grund af sin grymhet, hvarjämte portugisernas fosterlandskärlek reste sig emot tanken att få en spanjor till konung. Deraf begagnade sig Johan, en oäkta son till Peter den stränge, och tillställde några månader efter Ferdinands död ett uppror i Lissabon. Kastiliens konung anryckte väl med en armé, men måste åter draga sig tillbaka, hvarpå cortes i Coimbra valde Johan till konung. Med Johan I (1385--1433) tillträdde det s. k. oäkta burgundiska huset regeringen. Ett nytt kastilianskt infall tillbakaslogs genom portugisernas lysande seger vid Aljubarrota (1385). Under en fredlig regering förkofrades landet i hög grad. Dock erhöll adeln, som hjelpt honom till kronan, alltför stor makt. Genom eröfringen af Ceuta (1415) grundades P:s kolonialvälde. Vid denna tid börjades äfven portugisernas upptäcktsfärder mot v. och s., ledda af hans utmärkte son Henrik Sjöfararen. Johan I efterträddes af sin äldste son, Edvard I (1433--38), som stäfjade adelsväldet genom att återtaga en del förläningar. Ett olyckligt krigståg mot Tanger 1436 påskyndade den utmärkte konungens död. Under sonen Alfons V:s (1438--81) minderårighet styrdes landet på ett berömligt sätt af farbrodern Dom Pedro. Denne aflägsnades dock af Alfons på inrådan af hertigen af Bragança, konungens onde genius, som störtade riket i onyttiga krig med Kastilien och i Afrika (efter några eröfringar derstädes tillade A. sig 1471 titeln »konung af Algarbierna»). Alfons' son Johan II (1481--95) började sin regering med att krossa högadeln, hvarvid han gick fram med samma obevekliga grymhet som hans samtida Ludvig XI. Öfver 80 af landets stormän afrättades. Sedan detta var gjordt, utvecklade han all sin kraft på den inre styrelsen och på upptäcktsresornas fortsättande. Under hans tid upptäckte Bartolommeo Diaz Goda Hoppsudden, och den flotta utrustades, med hvilken Vasco da Gama sedan framträngde till Indien. Det var äfven under hans regering, som påfven 1494 delade verlden mellan P. och Spanien. Han efterträddes af sin frände Emanuel den store l. den lycklige (1495--1521), en sonson till Edvard I. Hans regering är P:s storhetstid, då det stora väldet i Asien grundades och P. blef verldens förnämsta handels- och sjöfartsstat. 1498 kom V. da Gama fram till Indien, 1500 upptäckte Cabral Brasilien. Till de lysande dåd, som under denna tid utfördes, bidrog dock Emanuel nästan i ingen mån. Han intresserade sig endast för att vinna Kastilien efter Isabella, men misslyckades, ehuru han för att stärka sina utsigter utjagade judarna ur sitt rike. -- Med hans son Johan III (1521--57) började förfallet. Visserligen utvidgades fortfarande kolonialväldet; Molukkerna intogos (1529), Diu (1535) och Macao (1557) grundades, men de inre förhållandena utvecklade sig på ett olyckligt sätt. Genom adelns kufvande under Johan II upphörde den enda motvigt mot konungamakten, som fanns, och denna blef derigenom enväldig, utan att dess innehafvare egde kraft och förmåga nog att väl handhafva sitt envälde. Adelns gamla verksamhetsbegär, som under den äldre medeltiden gifvit sig uttryck i krigen mot araberna och under den senare i upptäcktsresorna, afstannade: den äflades nu blott att vinna moradias (hofsysslor) och förföll derigenom om möjligt ännu mera än den franska adeln efter Ludvig XIV. P:s folkmängd minskades betänkligt. De inre och yttre krigen under medeltiden hade alltid hållit folkstocken vid en låg siffra; nu tillstötte en stor emigration, som delvis föranleddes af begäret efter de nyförvärfvade landens rikedomar, delvis af de ogynsamma agrariska förhållandena inom landet. Hela provinser innehades af de militära riddareordnarna eller af adeln, och jorden odlades genom negerslafvar, som börjat införas på Henrik Sjöfararens tid. Till följd deraf samlades största delen af befolkningen i städerna, i synnerhet i Lissabon, hvarest emellertid negrernas antal var större än de hvites vid midten af 1500-talet. Slutligen tillkom, att den bigotte konungen år 1536 införde inkvisitionen, som snart gjorde slut på det lilla, som kunde återstå af gammal portugisisk anda. Och inqvisitionen följdes snart af jesuiterna. Så försoffades med otrolig snabbhet hela folket. Men förfallet framträdde ingenstädes så bjert som i kolonierna. Johans sonson Sebastian I (1557--78) visade sig, sedan han 1568 blifvit myndig, såsom en fanatisk jesuitvän, på samma gång han ådagalade en obetvinglig lust att såsom korsriddare bekämpa de otrogne i Afrika. På en härfärd mot Marokko stupade han, vid Alkasr 1578. Som hans lik ej återfanns, uppträdde under den följande tiden fyra bedragare med påstående att de voro den fallne konungen. Kronan ärfdes af Johan III:s broder, kardinal Henrik (1578--80), med hvilken det oäkta burgundiska huset utslocknade.
P. förenadt med Spanien (1580--1640). Icke mindre än fem pretendenter till kronan funnos, alla ättlingar till Emanuel den store. Den bästa rätten hade ovedersägligen dennes sondotter Katarina, gift med hertigen af Bragança; men hon fick vika för Emanuels dotterson konung Filip II af Spanien, hvilken med en armé under hertigen af Alba genomdref sina anspråk. Han hyllades äfven 1581, sedan han lefvat respektera landets lagar och friheter, ofta sammankalla cortes, gifva alla ämbeten och län åt infödda portugiser och alltid vara åtföljd af ett portugisiskt råd. Som Filip II och hans efterträdare trodde sig stärka Spanien genom att nedtrycka P., gaf unionen dödsstöten åt P:s storhet. Under Filip II (1580--98) förstördes dess flotta, samtidigt med den stora armadan. Derigenom blefvo kolonierna ett värnlöst byte för Spaniens fiender, i synnerhet Holland, som ruinerade P:s ostindiska välde och tog till sig dess ostindiska handel. Äfven engelsmännen ryckte till sig några platser i Indien, och fransmännen bemäktigade sig handeln på Brasilien. Cortes voro samlade endast en gång; de spanske statsmännen slogo under sig stora jordbesittningar i P., och landet utplundrades såsom en eröfrad provins. Filip III (1598--1621) gjorde fullständigt slut på P:s återstående stridskrafter under sina krig med Nederländerna, och under Filip IV (1621--40) fortgick förfallet med ännu större fart än i Spanien, till dess ett uppror, som började i Lissabon 1640, sönderslet den olycksdigra föreningen.
P. under huset Bragança (1640--närv. tid). Resningen skedde till förmån för hertigen af Bragança, en sonson till Katarina, Emanuels sondotter. Sjelf gjorde dock denne svage man intet, utan revolutionen leddes af hans vän J. Pinto Ribeiro och hertigens kraftiga gemål Luiza de Guzman. Resningen utbröt i Lissabon d. 1 Dec. 1640, och redan d. 13 Dec. s. å. kunde hertigen krönas till konung under namn af Johan IV (1640--56). Revolutionen understöddes i hög grad af de politiska förhållandena, ty Spanien var inveckladt i det trettioåriga kriget, och resningen understöddes derför af alla habsburgarnas fiender, synnerligen af Frankrike, Nederländerna och England. Äfven med Sverige afslöts en förbundstraktat (1641). Vänskapen med Nederländerna tog dock hastigt slut, när alla P:s kolonier, af hvilka många voro i denna stats händer, förklarade sig för det gamla moderlandet. Detta medförde t. o. m. ett kolonikrig mot Nederländerna. Befrielsekriget fortfor äfven några år under den följande regenten Alfons VI (1656--83). Denne svage monark styrdes i början af sin kraftiga moder, men gjorde sig myndig 1662. Hans generaler, särskildt den berömde Schomberg, slogo spaniorerna i slag på slag, så att konungen antog namnet »den segerrike». Under denna tid var grefven af Castel Melhor den ledande ministern. 1667 företog konungens broder Peter en resning, tillvallade sig regentskapet, erkändes såsom regent af cortes (d. 1 Jan. 1668) och slöt s. å. fred med Spanien. Castel Melhor flydde till Frankrike, och konungen hölls fången, först på Terceira, sedermera i Cintra till sin död. Hån efterträddes då äfven till namnet af sin broder Peter II (1683--1706), hvilken var en kraftig och dugande monark, som i hög grad befordrade landets ekonomiska utveckling. I början af det spanska tronföljdskriget slöt han sig till Frankrike, ehuru Portugal ända sedan medeltiden och specielt från befrielsekrigets tid stått i liflig förbindelse med England. Detta land ditsände då en skicklig diplomat, John Methuen, hvilken d. 27 Dec. 1703 lyckades afsluta det ryktbara Methuen-fördraget (se d. o). Följden af detta fördrag blef att P:s blomstrande textilindustri -- den enda industri, som landet egde -- gick alldeles under. Landet råkade derigenom i fullständigt ekonomiskt och politiskt beroende af England, ett beroende, som ännu ej fullt upphört, men som under de närmast följande hundra åren och mer gjorde P. till föga mer än en Englands vasall. Sonen Johan V (1706--50) fortsatte kriget med Spanien, som afslöts genom en fred i Madrid 1715, men upprätthöll sedan ett godt förhållande med denna grannstat. Han var en god katolik, som på påfvens begäran sände en flotta mot turkarna 1717, och som lånade påfven stora penningesummor samt i gengäld erhöll titeln rex fidelissimus (»allra trognaste konung»). Stora summor bortslösades äfven på dyrbara byggnadsföretag och på sträfvandet att efterhärma Ludvig XIV. Hans son Josef Emanuel (1750--77) har sin största betydelse derigenom att han lät sitt land styras af den store Pombal (se d. o.), hvilken dref konungamaktens envälde till sin spets och använde det till införande af en mängd reformer på alla områden. Bland tilldragelser under denna regering må nämnas Lissabons förstörelse genom den stora jordbäfningen d. 1 Nov. 1755 och jesuiternas förjagande 1759. Efter afslutandet af det bourbonska familjefördraget angreps P. af Spanien, men tillbakavisade segerrikt fienden. Josef efterträddes af sin äldsta dotter, Maria I (1777--1816), som var gift med sin farbroder Peter III, hvilken blef hennes medregent. Med henne började reaktionen mot Pombals reformer. Denna leddes mindre af det svaga regentparet än af enkedrottningen och drottningens biktfader Dom Ignacio de San Caetano, som fullkomligt beherskade den i hög grad bigotta drottningen. Marias svaga förstånd öfvergick slutligen i fullständigt vanvett, sedan hennes man, hennes äldste son och hennes biktfader aflidit. Regeringen öfvertogs då (1788) af hennes andre son, Johan, ehuru han förklarades för regent först 1799 och ej blef konung förr än hans moder aflidit (1816). Johan VI (1816--26) var en häftig fiende till franska revolutionen och tillät allahanda förgripelser mot den personliga friheten för att bekämpa de fruktade revolutionsidéerna. I första koalitionskriget mot Frankrike deltog äfven P. med några tusen man, men sedan Spanien 1795 slutit fred och förbund med Frankrike, angreps P. af denna sin granne. Det skyddades dock för tillfället af England. Just emedan det egentligen var endast en provins åt detta rike, ville Napoleon fullständigt tillintetgöra dess sjelfständighet eller åtminstone tvinga det att öfvergifva England. År 1800 inryckte en fransk kår under Leclerc i landet. Men den drog sig tillbaka, då portugiserna beqvämade sig till freden i Badajoz (1801), hvarigenom de afträdde Olivenza till Spanien, och till freden i Madrid, som utsträckte Franska Guyana till Amazonfloden m. m. Napoleon nöjde sig dock ej dermed, utan uppträdde under de följande åren högeligen oförsynt mot regeringen samt ingick 1807 med Spanien fördraget i Fontainebleau, enligt hvilket P. skulle delas i tredelar: norra delen skulle lemnas åt konungen af Etrurien i utbyte mot hans italienska land, mellersta delen skulle tills vidare innehafvas af Frankrike och den södra lemnas åt Godoy (se denne) såsom konungarike. Straxt derefter inföll Junot med en fransk och generalerna Taranco och Solano med två spanska arméer. Regenten steg ombord på en engelsk flottilj, som låg i Lissabon, och afseglade d. 29 Nov. 1807 med sin moder och konungahuset till Brasilien. Några dagar efteråt inryckte fransmännen, som med jubel mottogos af befolkningens flertal. De svåra utpressningar, som åtföljde invasionen, medförde emellertid ett hastigt omslag i sinnena. Sedan Junot afrest från Lissabon och lemnat regeringen åt ett kollegium, hvars chef var biskopen af Oporto, uppeggade detta folket till uppror, och man vände sig till England med bön om hjelp. Den engelska regeringen ditsände genast en liten armé under generallöjtnanten Sir Arthur Wellesley, som genom ett par segrar d. 17 och 21 Aug. 1808 tvang Junot till konventionen i Cintra, hvarigenom P. utrymdes. På regentskapets begäran sändes engelske generalen Lord Beresford (se denne) att omorganisera den portugisiska armén, och något senare insattes en engelsman, Sir Charles Stuart, i regentskapet. Ett nytt infall af fransmännen under Soult tillbakavisades 1809, men 1810 följde ett vida häftigare genom Masséna. Denne hejdades dock vid Torres Vedras af Wellington och måste efter en fem månaders belägring af nämnda ort draga sig ut ur landet. Portugisiska trupper deltogo sedermera med ära i kriget mot fransmännen ända till 1814. Men äfven sedan freden återstälts, qvarstannade hofvet i Rio Janeiro, under det att P. hufvudsakligen styrdes af den despotiske Lord Beresford. Mot den britiska förvaltningen utbröt ett uppror 1820. Engelsmännen förjagades; en nationalförsamling bildades, och denna antog en demokratisk författning, mycket lik den spanska af 1812. Detta förmådde Johan att återvända 1821, men efter hans afresa från Brasilien förklarade detta land sig fritt (1822) under kronprinsen Peter såsom kejsare. Konungens yngre son Dom Miguel (se denne) lyckades 1824 upphäfva författningen och återinföra enväldet. Efter Johans död var kejsaren af Brasilien närmaste arfvinge till P:s tron; men som Brasilien ej ville återförenas med P., afstod kejsar Peter sina arfsanspråk till sin sjuåriga dotter, Maria da Gloria (1826--53), och satte till hennes förmyndare sin broder Dom Miguel. Samtidigt gaf han landet en ny, konstitutionel författning, Carta de lei. Knappt hade emellertid Dom Miguel fått makten, förrän han började stämpla mot sin brorsdotter. Han förband sig med det absolutistiska partiet, till hvilket presterskapet hörde, och lät i Juni 1828 utropa sig till konung. Den svåraste förföljelse utbröt nu emot alla, som ansågos vara anhängare af Maria och författningen. I början gynnades Miguel af flere makter, men ådrog sig 1831 krig med England och Frankrike. Slutligen bestämde Peter sig för att personligen kämpa för sin dotters rätt. Han nedlade Brasiliens krona och begaf sig såsom hertig af Bragança till England, fick der understöd, samlade en armékår, som han öfvade på Terceira, landsteg sommaren 1832 i P. och eröfrade Oporto. Efter ett tvåårigt krig förlorade Miguel sitt rike och måste afsluta kapitulationen i Evora Monte (Maj 1834), hvari han afsade sig alla anspråk på riket och lofvade att lemna P. samt att aldrig återvända dit. Maria förklarades i Sept. 1834 myndig, men miste snart sin faders kraftiga stöd, ty denne afled redan d. 24 Sept. s. å., och hennes regering blef ganska orolig. I början plundrades landet af väpnade band, som sjelfva kallade sig »migueliter». Ett annat parti var missnöjdt med 1826 års författning och lyckades genom en revolution i Sept. 1836 återupplifva 1820 års grundlag. Mellan detta parti, som kallades »septembrister» och anhängarna af 1826 års författning l. »karta», de s. k. »kartisterna», förekom sedermera en mängd slitningar, åtföljda af militäruppror och författningsändringar. Den svaga och okunniga drottningen, som h. o. h. beherskades af en aristokratisk hofkamarilla, bidrog i väsentlig mån till dessa våldsamma omhvälfningar. En revolution år 1842 återställde 1826 års »karta», men den ledande ministern, Costa Cabral, missbrukade kartan och framkallade ett nytt uppror, 1846, som hotade drottningens krona och endast med spansk och engelsk hjelp kunde kufvas. Ett uppror 1851 medförde åtskilliga ändringar i »kartan», hvilka äro sammanfattade i den s. k. Acto addicional af 1852. Sedan denna tid har P:s utveckling fått fortgå utan dylika störande uppträden. Med Marias äldste son, Peter V (1853--61), började på sätt och vis ett nytt furstehus, Bragança-Coburg, enär Maria varit förmäld med en prins, Ferdinand, af denna tyska familj. Under Peters regering hemsöktes landet af koleran och gula febern, och bland offren för dessa sjukdomar var äfven konungen sjelf, hvilken 1861 efterträddes af sin yngre broder Ludvig, som ännu regerar. Liksom sin broder har Ludvig afhållit sig från all personlig inblandning i de politiska striderna och låtit sina ministrar utkämpa dem i kamrarna. Detta har i hög grad befordrat landets fredliga utveckling, som varit snabb och allsidig. Dess industri och handel hafva tillvuxit, ehuru de fortfarande äro jämförelsevis obetydliga, och välmågan står högre än förr. Detta visades särskildt, då regeringen 1880 och 1882 upptog statslån, som hastigt fulltecknades, hufvudsakligen inom landet. Jernvägs- och telegraflinier hafva bygts, folkundervisningen förbättrats och literaturen vunnit en kraftig utveckling. De portugisiska kolonierna hafva genom Kongostatens uppkomst vunnit ökad betydelse, och P. har gjort betydelsefulla insatser i Afrikas genomforskande genom sådana upptäcktsresande som Serpa Pinto, Roberto Ivens och Brito Capello. Äfven författningen har under Ludvigs regering undergått en vigtig förändring, derigenom att det ärftliga pärskapet afskaffades 1885. De statsmän, som hafva den största förtjensten om detta allsidiga framåtskridande, äro i första rummet A. Fontes Pereira de Mello, vidare Loulé, Aguilar och Avila. J. Fr. N.