Post (T. post, Fr. la poste, Ital. posta), offentlig anstalt för regelbunden samt, såvidt möjligt, säker och snabb befordran af försändelser (bref, paket o. s. v.) och jämväl af personer mellan bestämda orter och mot fastställd taxa; dylika anstalters byggnader; sjelfva de befordrade försändelserna. -- Romarna kallade en poststation mansio (nattqvarter) eller mutatio (hästombyte), och då platsen för en sådan skulle angifvas, hette det på latin: mansio l. mutatio posita (d. v. s. belägen, inrättad) in (ortens namn). I fripass från 1200-talets början träffas detta posita ensamt i betydelsen af poststation, och det gaf sedermera Ital. posta, Fr. poste o. s. v.
Statsstyrelsen och handeln äro företrädesvis de intressen, som till en början hvar för sig, men sedermera samfäldt åvägabragt inrättandet af postanstalter. Under det att den gamla tidens postväsende nästan uteslutande gagnade statsstyrelsen, tjenade medeltidens många olika poster (kanslibud, kurirer, stadsposter, universitetsposter, riddareordnarnas poster, pilgrimer, vandrande gesäller o. s. v.) dels regeringarna, dels handelsintresset, dels ock den andliga odlingen. Men trots dessa medeltidsposters tilltagande utsträckning och konsolidering låg i deras skråmässighet det oöfvervinneliga hindret för deras sammansmältning och användning med förenade krafter till det allmännas rätta gagn. Först de vid reformationstiden upprättade postinstituten, tillgängliga för alla utan undantag, kunna erhålla namn af ett postväsende i egentlig mening. -- Postinrättningens ursprung tror man sig hafva funnit hos perserna under konung Darius I (521--485 f. Kr.), som anordnade ridande ilbud mellan de af honom på vissa afstånd byggda herbergena med hästar på stall. Jämväl i Kina, i Japan, i de vid spaniorernas ankomst till Nya verlden blomstrande mejikanska och peruanska rikena, äfvensom hos hebréerna funnos postinrättningar af hög ålder. I det gamla Europa var romarnas cursus publicus en betydande, öfver hela det romerska väldet utbredd statskurirpost, som först i senaste tid å nyo blifvit uppnådd och öfverträffad. Folkvandringarna upprefvo detta postväsende. Karl den store (768--814) hade i vestra Europa en efter mönstret af »cursus publicus» ordnad post. Tyska orden, som var utbredd öfver Preussen, Livland, Tyskland och Italien, inrättade 1276 en postgång med hög grad af teknisk utbildning för samfärdsel mellan ordenskonventet, högmästaren i Venezia, utländska furstar, de särskilda ordenshusen samt riddarna och deras bekanta. Ludvig XI inrättade 1464 inom Frankrike en statskurirpost med ridande postiljoner och bestämda ombyten m. m. 1470--86 fanns för statsstyrelsens behof 2 à 3 gånger i veckan en landsherrlig post från Küstrin till Ansbach samt 1499--1505 en annan till Wittenberg, Dresden, Wien, Nürnberg och Heidelberg. -- Kastar man en blick på de poster, som medeltidens handelsintressen skapade, finner man handelsmannen på resande fot, medförande bref och uppdrag, en postgång, som utvecklade sig till storartade dimensioner och under hela medeltiden florerade utan afbrott. Hansans och Rhenförbundets städer voro i synnerhet verksamma, och flere städer förenade sig om vissa periodiska budskickningar. Redan i 13:de årh. började en sådan från Nederländerna öfver Bremen, Hamburg, Lybeck, Wismar, Rostock, Danzig och Königsberg till Riga. Leipzig hade 1388 regelmässig förbindelse med Augsburg och i följande årh. med åtskilliga större städer i Tyskland. Hamburg blef utgångspunkt för posten utåt Östersjöns och Nordsjöns kuster, Köln för förbindelserna med Holland och södra Tyskland, Nürnberg för posterna åt södern och östern. Budbärarna stiftade gillen till ömsesidigt skydd, och dessa gillen leddes af de stora städernas köpmannasällskap, tills städernas styrelser dermed togo befattning. Förutom handelsintresset började äfven andra yrken (t. ex. slagtarnas) hafva regelbunden samfärdsel. Bland de andliga intressenas postförbindelser må nämnas klostret Corbeias (ö. om Amiens) i 7:de årh. inrättade post samt Parisuniversitetets post, som fick sitt privilegium 1297, men långt tidigare tjenat samfärdseln samt, konkurrerande med landets under tiden uppkomna postväsende, fortfor till 1719.
Vid medeltidens slut åstadkom den österrikiska adelsfamiljen Thurn und Taxis en epokgörande utveckling i det europeiska postväsendet. En medlem af denna familj, Roger, hade 1451 i Tyrolen och Steiermark grundlagt en postinrättning afsedd att för kejsar Fredrik III:s räkning förskaffa underrättelser mellan Italien och hans arfland. Rogers son, Franz af Taxis, ingick i tjenst hos Fredrik III:s son kejsar Maximilian I och föreslog kejsaren, som tagit sitt residens i Wien och måste för förvaltningen af sonens burgundiska land underhålla en kostsam kurirpost mellan Wien och Nederländerna, att inrätta ordinarie ridande post mellan Wien och Bruxelles. Med denna post skulle äfven privatpersoner kunna mot billig ersättning få skicka sina bref, hvaremot de kejserliga depescherna skulle befordras kostnadsfritt, mot det att kejsaren tillerkände Franz och hans efterkommande egande- och brukanderätt till denna anstalt. Kejsaren samtyckte 1516 dertill, och Franz af Taxis utnämndes 1543 till nederländsk generalpostmästare. Denne inrättade dessutom ridande poster från Bruxelles till Frankrike och Italien. Flere medlemmar af familjen beklädde i oafbruten följd befattningen som postchefer, och deras verksamhet, hufvudsakligen förlagd till Tyskland, har derjämte omfattat Österrike, Spanien och Italien. Deras anstalter togos till förebilder i det öfriga Europa, och genom traktater och tvister berör Thurn und Taxis' postväsende nästan alla lands posthistoria. Sedan den fruktan för kejserliga maktspråk, som riksfurstarna i Tyskland i allmänhet hyst, med 30-åriga kriget upphört, och kejsaren, som dittills skyddat det thurn-und-taxisska postverket samt upphöjt det till rikspost (reichspost), undandragit sina egna arfland från denna rikspost, uppstod en mängd territorialposter, ehuru ingen af dem -- den brandenburgska (sedermera preussiska) dock undantagen -- uppnådde någon betydenhet. Thurn und Taxis' post hade hela den genom Tyskland transiterande internationella posten samt postkontor i Tysklands mest betydande städer. Dessa postkontor afskuro tillflödena till territorialposterna, som delade Tyskland i trettio postområden. För att nå enhet ingicks 1850 Tysk-österrikiska postföreningen, hvarjämte Nordtyska förbundet äfven i postalt hänseende verkat konsoliderande. -- Ungefär ett århundrade efter inrättandet inom Tyskland af ett postväsende i modern mening uppstodo dylika anstalter i öfriga land: i Frankrike 1622, Danmark 1624, England 1635, Sverige 1636 (se vidare Generalpoststyrelsen), Ryssland 1663 o. s. v. -- Jfr art. Bref och Brefbäring.
Af betydande vigt äro de internationella postöfverenskommelserna. Redan vid postväsendets uppkomst visade det sig vara nödvändigt att träffa postaftal med främmande regeringar. Dessa aftal inskränkte sig dock till de intill hvarandra gränsande staterna, hvaremot vidare sändningar till ett tredje eller fjerde land besörjdes i öppen transit af vederbörande granlands postverk. Men i den mån försändelsernas antal ökades, nödvändiggjordes direkt utvexling i sluten transit (d. v. s. postens transport öfver ett postområde i försegladt kolly), för hvilket ändamål postfördrag måste afslutas mellan åtskilliga land. Dylika postfördrag omfatta hufvudsakligen postförbindelserna till lands och sjös, utvexlingspostanstalter, språk-, mynt- och vigtbestämmelser, afgifter och deras fördelning mellan postverken, garanti för förkomna försändelser, expeditionsföreskrifter m. m. Den märkligaste internationella posttraktaten är den, som d. 9 Okt. 1874 afslöts i Bern, och hvarigenom, på förslag af tyske postchefen v. Stephan, 22 stater i fyra olika verldsdelar, med ett område af 37 mill. qvkm. och 350 mill. innevånare, sammanslöto sig till Allmänna postföreningen. Denna benämning ändrades 1878 till Verldspostföreningen, sedan ytterligare en så betydande anslutning vunnits, att hela den civiliserade verlden, med 67 mill. qvkm. och 766 mill. innev., numera utgör ett enda internationelt postområde med enahanda porto, 25 centimer (20 öre), och med föreningspunkt -- förutom i postkongresser hvart tredje år -- i Internationella postbyrån i Bern. Hvad den nationella trafiken angår, bibehåller naturligtvis hvarje land sin egen postlagstiftning, som dock inom de flesta land mer eller mindre lämpat sig efter Verldspostföreningens stadgar och bestämmelser.
Följande tabell lemnar några statistiska uppgifter för 1886.
Antal
postanstalter Antal
försändelser Antal försändelser,
belöpande sig på
hvarje innev.
Danmark 736 89,550,678 45,2 Frankrike (med
Algeriet och Tunisien) 7,269 1,640,174,785 39,0 Italien 4,893 472,937,274 16,3 Nord-Amerikas
förenta stater 54,489 166,484,610 3,3 Norge 1,217 44,891,926 22,7 Ryssland 5,266 322,178,846 3,2 Storbritannien 17,191 2,341,110,748 63,8 Sverige 2,141 94,173,068 20,0 Tyska riket 18,688 2,051,896,705 43,8 Ungern 4,221 212,775,035 13,5 Österrike 4,347 604,163,777 27,3
G. N. S.
1. Post, Hampus Adolf von, agronom, geolog (tillhörande en gammal adlig slägt från Westfalen, hvilken naturaliserades i Sverige under Karl XI:s förmyndareregering), föddes på herregården Tisenhult i Östergötland d. 15 Dec. 1822, blef student i Upsala 1840 och underlöjtnant vid Vestmanlands regemente 1841 samt biträdde 1842--45 sin farbroder vid drifvande af jern- och glasbruk å Frängsäter i Östergötland. Följande året studerade P. i utlandet kemisk teknologi och 1848 kemi i Stockholm under L. F. Svanbergs ledning, kallades 1849 till lärare i kemi, fysik och geologi vid Ultuna landtbruksinstitut och befordrades 1850 till löjtnant, men lemnade 1852 sin tjenst vid regementet samt lärareplatsen vid Ultuna för att i stället öfvertaga disponentskapet för Reijmyre glasbruk, hvilket han skötte till 1869, då han återtog sin plats vid Ultuna såsom lärare i agrikulturkeini och geologi. P. vardt ledamot af Vetenskapsakademien 1858 och af Landtbruksakademien 1861, fick 1875 professors titel och kreerades till filos. hedersdoktor vid Upsala universitets jubelfest 1877. -- Mer än de fleste har P. bidragit till att höja det svenska landtbruket till en vetenskaplig ståndpunkt. Derom vittna hans uppsatser i Landtbruksakademiens tidskrift o. a. organ för det rationella jordbruket, hans anföranden vid landtbruksmöten, de särskildt utgifna föreläsningarna Grundlinier till åkerbrukskemien (3 del., 1877) m. fl. skrifter. Ifrig botanist alltsedan ungdomen, har han äfven lemnat flere bidrag till »Botaniska notiser». Men det är egentligen såsom geolog han gjort sig berömd, särskildt genom sina undersökningar af Sveriges lösa jordlager. Genom de i Vetenskapsakademiens handlingar och Öfversigt införda afhandlingarna Om sandåsen vid Köping (1854), Om krosstensbäddar i Skedvi socken (1856) och Glacierlager vid Strökärr i Södermanland (1862) har P. lagt grunden till den, hvad Sverige angår, numera allmänt antagna glacier-teorien, gent emot Sefströms teori om en rullstensflod. Märkas må ock, att de svenska jordarternas terminologi leder sitt ursprung från P:s arbeten.
2. Post, Kristina (Kerstin) Beata Jacquelina Vilhelmina von, historiemålarinna, den föregåendes kusin, född d. 8 Dec. 1835, utbildade sig hufvudsakligen i Paris, der hon vid verldsutställningen 1862 vann pris för taflan Ruth och Naemi (äfven 1866 i Stockholm). Hon uppträdde 1863 å konstakademien i Stockholm med Petrus i fängelset och åtskilliga andra målningar, men utställde derefter först 1877 en ny tafla, De fem fåvitska jungfrurna. Hon har äfven utfört ett porträtt af Kristina Nilsson samt hufvudsakligen fortfarit att verka i Paris. -rn.