Potates

Potates, potatis, potat (Sp. patata, batata, Eng. potato; Fr. pomme de terre, T. och D. kartoffel, se d. o.), Solanum tuberosum L., bot., är en välbekant, ytterst vigtig kulturväxt, ursprungligen inhemsk i Chiles och Perus högdalar, hvarifrån den först utbreddes i Amerika och mot slutet af 1500-talet (1584?) öfverfördes till Europa af spaniorerna, hvilka genom en förvexling med den i Europa redan förut kända bataten (Convolvulus Batatas L.) gåfvo den namnet batata. I Europa spreds potatesen till en början endast långsamt, men är numera en i största skala derstädes odlad s. k. »jordfrukt». Till Sverige infördes den på 1720-talet af Jonas Alströmer, och dess odling tilltog småningom, ehuruväl Linné uttalade sin misstro till potatesens gagnelighet, enär den hörde till den växtfamilj, som han, för de ofta smutsigt och dunkelt färgade blommornas skull, kallade Luridae (»smutsblomstriga»), och som innehåller en mängd giftväxter, såsom belladonna, spikklubba, bolmört o. s. v. (se Solanaceae). Först på 1760-talet fick den större spridning i Sverige. -- Potatesväxten är en ört, som genom de under jorden lefvande stjelkknölarna egentligen är mångårig, men som i vårt klimat förekommer såsom ettårig, emedan dess knölar upptagas om hösten och nya utplanteras nästa vår. Dessa potatesknölar äro försedda med en mängd i gropar insänkta knoppar (»ögon»), från hvilka uppskjuta 30--60 cm. höga stjelkar, som äro vingade af de nedlöpande, spiralställda, olikparigt delade bladen, hvilkas flikar äro olikstora, ovala--äggrunda, helbräddade, spetsiga och glest håriga. Ur de öfre bladvecken utskjuta blomknippen, sittande på långa, ofvan midten ledade skaft. Blommorna, som utvecklas under högsommaren, hafva foder och krona 5-(till 10-)flikiga, med hvitt, violett eller rödaktigt kronbräm. Ståndarna äro 5, med korta strängar och tätt sammanstående knappar (kl. Syngenesia, Monogamia L.), som utsläppa frömjölet genom porer i spetsen. Frukten (»potatesäpple») är ett rundadt bär, som i 2 (--4) rum innehåller en mängd njurlika frön. Från de ofvannämnda »ögonen» å potatesknölen (efter hvilkas antal knölen kan sönderskäras i lika många grobara delar) utväxa, jämte stjelkarna, under jorden löpande utskott, som bilda ett grenigt jordstamseller rotstocks-system, i hvilket alla grenspetsar genom riklig stärkelseaflagring ombildas till de oftanämnda potatesknölarna. Dessutom utvecklas från rotstocken rötter för upphemtande af näring ur jorden, som hälst bör vara sandblandad, »lätt», men näringsrik för att frambringa god, väl utvecklad potates. Äfven från den ofvanjordiska stammens nedersta leder utväxa ofta stoloner, som måste täckas med jord, hvilket sker genom växtens s. k. »kupning», för att på dessa stoloner skola utbildas normala potatesknölar. Om en sådan växande potates ligger i jordbrynet, utsatt för ljusets inverkan, blir den i luften liggande ytan grön af klorofyll och beklädes med små blad. -- Under odlingen hafva mer än 200 olika varieteter af potates uppkommit, vexlande i storlek, form och färg samt ytans beskaffenhet. En bland de märkligaste varieteterna är s. k. »ananas-potates», som är långsträckt och fingerlik samt genom sin fjälliga yta i någon mån erinrar om ananasfrukten. Den beståndsdel, som gör potatesen till ett så vigtigt näringsmedel, är den välbekanta stärkelsen, som går i handeln under namnet potatesmjöl (se Stärkelse). Potates nyttjas i stor skala på grund af sin stärkelsehalt till beredande af bränvin samt begagnas äfven kokad i foderblandningar åt våra husdjur. I skalet finnes en giftig alkaloid, solanin. O. T. S.