Preposition

Preposition (Lat. praepositio, ord, som ställes framför), gramm., är -- vare sig fattad som sjelfständig ordklass eller såsom en underafdelning under partiklarna -- ett gemensamt namn på sådana ord, som tjena till att hänföra satsdelar till hvarandra eller förena dem sinsemellan. Prepositioner äro lika litet som konjunktioner en ordklass i egentlig mening, såsom t. ex. nomen och verb, emedan de ej kunna tjenstgöra som sjelfständiga satsdelar, utan endast tjena till att modifiera och bestämma förhållandet mellan dessa. Prepositionerna hafva i regeln utvecklat sig ur adverb eller adverbialt begagnade ord och detta på följande sätt. Kasus betecknade sjelf från början i sin syntaktiska förbindelse med verbet o. s. v. de förhållanden, hvilka sedan kommo att framställas med tillhjelp af prepositioner, t. ex. riktning till och från samt hvila på ett ställe. Och adverben användes sålunda ursprungligen blott för att bestämma och förtydliga dessa rumsförhållanden. När sedermera de resp. kasusformerna utom sin förbindelse med adverben till sin betydelse ändrades eller förskötos, uppstod ur den händelsevis stadgade förbindelsen adverb + kasusform ett särskildt konstruktionssätt, som sedan analogt kunde utsträckas öfver andra syntaktiska förhållanden. Såsom ursprungliga adverb kunna prepositionerna medelbart hafva såväl nominal-verbalt ursprung som i synnerhet pronominalt. Dock har i förra fallet det nominala begreppet ursprungligen betecknat eller nedsjunkit till att blott beteckna ett rumsförhållande (jfr sv. prep. rörande = angående, om). Men ett sådant (nominal-verbalt) adverb kan endast då hafva prepositionel karakter, när det lösgjort sig från det konstruktionssätt, hvilket det som nomen eller verb hade. Sv. prep. rörande (= om) måste anses vara prep., emedan den icke kännes ega samma konstruktionssätt som verbet röra, d. v. s. i en sådan mening som rörande den frågan är jag af olika mening uppfattas fråga ej som objekt till rörande, utan har samma betydelse som i om den frågan är jag af olika mening. Med afseende på det mer eller mindre genomskinliga ursprunget kunna t. ex. de svenska prep. indelas i ursprungliga (egentliga) och oursprungliga (oegentliga). De förra äro sådana, hvilkas prepositionella karakter icke kan härledas ur i språket samtidigt befintliga element med annan funktion: i, på, å, af, för, från, ur, om, med o. s. v. Dessa äro vanligen enkla, hvilket icke hindrar, att de språkhistoriskt kunna uppvisas hafva uppkommit genom sammansättning, t. ex. på af upp + å; likaså kan språkhistorien t. ex. för till påvisa sammanhang med ett substantiv, nämligen T. ziel, mål. De senare äro sådana, hvilkas närmare eller fjärmare slägtskap med i språket aktuella, ej prepositionella element är skönjbar. Det är ofta svårt att afgöra om vissa sålunda uppkomna, med prepositionel betydelse försedda element äro att räkna till prepositionerna eller till (ockasionella) syntaktiska användningar af andra språkelement. Ofta äro de sammansatta. Exempel äro angående, rörande, medelst, trots, för -- skull, i stället för, i förhållande till, i afseende på, till följd af o. s. v. Med afseende på betydelse eller syntaktisk funktion beteckna prepositionerna olika slags rumsförhållanden: rörelse till eller från, hvila på samt derur härledda olika nyanser och förhållanden; specielt orsak, följd, afsigt, vilkor o. s. v., ungefär som konjunktionerna (se d. o.), hvilka egentligen utvecklats ur adverb och prepositioner samt delvis äro blott en modifierad användning af dessa: med kan i vissa förbindelser hafva samma betydelse som och, till samma betydelse som tills, o. s. v. K. F. J.